Allergier, skor, storhandling och 100 planer.
Häjhäj.
Klockan är bara nio men då dygnets timmar är för få för mig just idag måste jag göra något för att eventuellt kunna påverka den liten, tiden.
Igår vaknade jag som tidigare nämnt på en urblåst luftmadrass på ett hårt kallt golv nedanför ett kylskåp som tillhör mor. Klockan var halv nio. Vi somnade säkert runt tre, babbelkvinnor som vi är min mor och jag. Så att stiga upp var inte riktigt okej ännu. Gastade på assistans och strax var luftmadrassen sitt vanliga jag (om än lite skev) och nästa uppvak skedde inte förrän runt elva haha. Jag och min mor alltså.
Mysigt att äta frukost med nån, gör det ju alltid själv annars. Mindre mysigt att hela mitt system - näsan, luftvägarna och slemhinnorna i översta regionen, i vanlig ordning fick för sig att bryta ihop fullständigt.
JAG HATAR ATT VARA ALLERGISK. Och för att slippa återkommande frågan så kan jag skriva att
Jag blir ytterst förklenad av följande; damm, kvalster, mögel, alla blommande ting (träd, buskar, blommor, växter etc.), björk, pollen, gråbo samt alla slags smärtstillande preparat som Ipren, Voltaren, ibumetin, Treo (kan bara ta Alvedon) och skaldjur och pälsdjur.
Nu när man skriver ut det så ser det ju inte jättebrutalt ut men ha då med i åtanken att iallafall 3 av faktorerna finnes nästan överallt och hur mycket man städar har föga påverkan. Surt och ovärt. De som känner mej väl vet att jag brukar börja mina mornar med att nysa ut halva hjärnan en bra stund och jag borde kanske vara van vid det här laget, då jag haft detta sedan jag var 12 och visst får jag inte panik längre när det sätter i men van vet jag aldrig om man kan bli vid saker som inte är som de ska. Kan ju däremot vara tacksam över att det bara är mot smärtstillandepreparat och skaldjuren som jag får riktigt farliga reaktioner av.
Ett tag var det tal om att jag skulle få en s.k. EpiPen - en stav med en kanyl fylld av adrenalin som man SLÅR in i låret på sig själv vid extrem allergisk reaktion, men det satte min nålräddsla stopp för, fast vid närmare eftertanke så borde jag nog ta tag i det iallafall.. Inte för att DOM reaktionerna är lika vanliga som de ovanstående men iallafall, vore ju onekligen betryggande för man är ju inte kaxig när dom väl kommer på besök, så att säga.. 
~ Jättelånad bild från Google.
Så planen att plugga några timmar uteblev efter en HEL toarulle. Istället gjorde jag slag i saken och fixade det jag ska återkomma till nästa vecka och slängde in mig själv i duschen. Vid tre tog vi den lilla gröna till mammas vän Emma vars ständiga följeslagerska är dottern Tyra på 1 år och 6 månader. Alltså;
SÅ JÄDRANS FIN. Jag hade ytterst svårt för småbarn fram tills i januari 2011 då jag plötsligt drömde att jag var asgravid och vid uppvaknandet var som frälst av allt vad stora putande magar och bebisar heter. Tyra är förvisso ingen bebis längre men nog räckte 2 timmar med henne för att återigen bli farlig för mig själv. Nej det blir såklart inget sådant nu men att jag längtar och ibland önskar att få snabbspola tiden - det är ett faktum. Lilla busungen<3
När vi hade fikat klart där mötte vi upp fröken Johanna Johnson - ja hon som jag skriver ut som Johannie, och knölade in oss i den lilla gröna igen och styrde iväg mot kungens kurva och City Gross. Det var storhandling på schemat men först måste jag köpa mig ett par nya skor och se och häpnas men dessa fick faktiskt följa med mig hem; 
APRIKOSRÖDA. Hur tjusiga på en skala? 10 såklart. Också de första sneakersen för min del på 7 år. Kärlek vid första ögonkastet tror jag. Vet jag. Blev så trött på svarta tygskor á la kvalitétslöshet X100 = gå sönder på 1 månad och visa den hemska tåkonturen. Nej bara. Tycker dom är helt perfekta faktiskt hihi. Att jag plötsligt blivit en 38:a är en annan femma.
Sedan storhandlade vi iallafall. Jag och Johannie. Och förluffades över hur våra liv ser ut nu och såg ut för bara 3 år sedan. Det blev så uppenbart på nåt vis att "det här ÄR det verkliga vuxenlivet" när vi gick där med våra kundvagnar. För bara 3 år sedan bodde vi båda hemma, jag gick 2an på gymnasiet, Johannie hade inte ens börjat med sina universitetsstudier, vi hade båda förhållanden som tog mer än vad de gav (minst sagt) och inget att ansvara för mer än oss själva i princip. Nu har vi båda flytta hemifrån, jag studerar på universitetet, hon är snart klar, vi är 2 förhållanden ifrån vad som var då och ansvaret ska vi inte ens tala om. Men det som är viktigast är ändå hur lyckligt att blivit till slut. Tidens rätt att förändras, återigen.
Johannie lyckades plocka på sig 4 påsar mat och jag 10. Tycker verkligen INTE om att storhandla. Så himla tråkig grej att lägga pengarna på, men vad ska man göra och andra sidan - äta bör man annars..
När klockan var kvart i nio packade vi in den sista påsen och en halvtimme senare stod vi utanför Johannies port och ytterligare 10 hade vi lastat in allt i mitt kök. Nu har vi mat så att vi klarar oss, minst sagt.
Utmattningen var ett faktum och jag gick och lade mig redan vid tolv ("tidigt" om man går upp elva) och sovde fruktansvärt bra fram till för 2 timmar sedan. vaknade av att Thomasen sms-ade (?!?). Han skulle såklart till jobbet så jag passade på att gå upp också.
Förtuom att hoppas att Natta kommer förbi och leker så ska följande ting genomföras idag;
1) As-städa hela lägenheten - blåarummet (som både Christian och Julia utbrast "Men alltså.... ska det verkligen se ut såhär här inne...?" om - vilket säger en del om det rådande skiktet) och kakelväggen i badrummet inkluderat.
2) Presenten till Loke.
3) Plugga
Till råga på allt så skall jag med fadern till Oaxen i eftermiddag så nu är det hög tid att sätta igång.
Hoppas ni får en trevlig dag!
Att äga ett Jehovas vittne.
Projekt inte-angsta-av-vardagskråkorna är sedan ett par dagar tillbaka inlett, där av min plötsliga "höga" aktivitet här. Måste fortsätta utvecklas i mitt skrivande - skrivpauser är aldrig bra och för att jag märker att mina kråkor faktiskt gör skillnad i mig (och kanske i er, jag hoppas det). Det känns fortfarande inte bekvämt men snart kanske det gör det.
Gårdagens datum var den 25:e och det vet väl alla över 18 vad det innebär - PENGAR. Åh så trevligt med ett "fullt" konto igen, även fast jag bestämt hävdar att det vore trevligare att få hälften av den fulla summan vid två tillfällen i månaden istället för hela summan en gång i månaden.. men det är jag väl ensam om att tycka.
Dagen fick hursomhelst en sen start då jag tillät mig själv att sova ut, för en gångs skull. Brukar ställa klockan på åtta i vanliga fall. Älgade upp runt tolv och spenderade de första 2 timmarna i vaket tillstånd i sällskap av Herr Asus (haha höll på å skriva nåt helt annat...) och en biljard räkningar - nej jag har inte fler utgifter än "alla andra" och nej jag har inte tagit mitt liv på avbetalning (som vissa verkar tro) men det kan svida iallafall. Ringde och bråkade med CRT Zoologiska - dom som gav mig bebodd duvmat och försökte sedan ta mig ann det där jag ska berätta för er snart om, men inte nu. Gick inte alls så ändrade då sysselsättning och började städa fågelburen.
Kan anta att jag redan talat tillräckligt om mina fjäderbeklädda för vissas öron och att jag stundom framstår som en "Crazy bird lady" men vad sjutton - dom är ju ett av mina främsta intressen. En vanlig städning av buren brukar gå till såhär;
1, Förbereder inför bergsärkargång; fram med bajsavlägsning-redskap, bottenströ etc.
2, Plockar ut alla avtagbara "lösa" ur burens botten; pinne, bassäng, matskål, drickautomat. Allt under sträng iakttagelse från burens innevånare.
3, Försöker dra ut bottengallrena. Blir stoppad av ruvande Fru Duva som har placerat sig rätt på gallret och i protest blåser upp sig till sin dubbla storlek och utstöter ett slags brummande ljud som går att tyda som "en grej till och jag slåss".
4, Fortsätter försöka dra ut bottengallrena så smidigt som möjligt utan att den uppblåsta brummande ovanstående flyttar sig en millimeter. Får besök av en nyfiken Jasper som även han tycker att slår sig till ro på gallret är en alldeles utmärkt idé, även han blåser upp sig och de brummar nu hatiskt i kör.
5, Skrapar slutligen av dem från bottengallret med väggens hjälp, lite som när man skrapar av överflödigt smör från en smörkniv. Förnärmade malplacerade pippisar på bottenskiktet.
6, Försöker så smidigt som möjligt balansera in gallrena på toan utan att skapa en Hans-och-Greta-stig efter mig av ja ni förstår vad.
7, Asdiskar gallrena i duschen, fötterna nedkörda i en städhink för att förhindra asdiskning av mig själv.
8, Kör tillbaka gallrena in i buren. Jasper surfar på kanten av gallret och Imogen håller låg profil och tittar skräckslaget på från ovan.
9, Drar ut bottenskiktet, slänger ströet, asdiskar bottnarna (fötterna i städhinken). Fyller på med nytt strö och in med bottnarna igen.
10, Diskar alla inredning, fyller på med nytt vatten i vattenautomaten, ny mat i matskålarna och sand i sandskålen och hinken med badvatten.
11, Balanserar in allt i vardagsrummet igen, spiller ut hälften på golvet.
12, Börjar montera in allt igen. Panikslagen Imogen "VAD GÖR DU MED MITT HEM!?" och nyfiken Jasper som helst ska hjälpa till att provsitta matskålen samtidigt som jag är i färd med att montera den (allt monteras från insidan till utsidan), provdricka från drickaautomaten (det kan ju vara en ny upplevelse bra för att det är nytt vatten..), provbada bassängen innan den ens är vattenfylld samt provsitta på sittpinnarna innan jag fått i alla skruvar som ska skruvas i.
13, Drar fram stora stygga snabeldraken. Kör taktiken skräddarställning-framför-buren-pratandes-silkeslent-och-lugnande-i-kombination-med-sengångarsnabeldrakstag. Dom är som förväntat sjukt rädda för dammsugare och brukar bli smala som pinnar när den åker fram. Antar att det är en typisk räddhets-grej bland fåglar. Brukar oftast sluta med panikflyg i hela buren och en snabeldrake som aldrig känt sig mindre uppskattad.
Men rent blev det iallafall.
Efter ett hårt pass med Jillian, hopplockning av hemmet och dusch hände nåt utöver det vanliga. Det började tisslas och tasslas i min trappuppgång och efter ungefär 5 minuter hör jag hur någon tar modet till sig, väser till sin kollega "okej, jag knackar" och knackar mycket riktigt på min dörr. Jag HATAR att få oanmält besök, det är så sjukt läskigt när man är ensam hemma, jag menar - VEM SOM HELST i sällskap av VAD SOM HELST kan befinna sig där. Usch. Hur som helst så knackknack och jag som står redo i hallen fullkomligt SLITER upp den och möts av två... kostymklädda 30+:are? De båda hade ytterst, ursäkta dömande, töntiga uppsynar och man kunde se på momangen vad dom var för några. Jehovas vittnen. Att de dessutom var i full färd med att räcka fram två häften med rubriken "Vakttornet" bekräftade ju mina intentioner. De skulle precis till att börja tala när jag hasplar ur mej "Är ni Jehovas vittnen?" och de båda lyser upp och svarar "JA precis =D" varpå jag fortsätter "Jag studerar till präst inom Svenska kyrkan så - tack men nej tack!" och ler stort. Genast förvandlades deras lyckliga miner och dom såg snarare ut som att det var satan själv, än jag, som stod framför dem. Behöver jag tillägga att dom vände på klacken illa kvickt och att jag ropade efter dem "Hejdå - ha en trevlig dag". 10-0 till mig alltså.
Strax där efter stövlade Thomas och D in i hallen och jag gav mig av till Tumba för att möta upp min mor och resten av kvällen åt vi pastarullar med Jann (ÅH VAD JAG ÄLSKAR ATT VARA BARA VI 3), tittade på filmen Trust (som var ren och skär ångest rätt igenom) och somnade vi alldeles för sent som vanligt, min mor och jag.
En fin dag med undantag att Herr Luftmadrass mitt i natten fick för sig att pysa ur sig alla luft och jag vaknade halvt mörbultad liggandes på golvet...
Beklagar för övrigt att mina inlägg så ofta saknar bilder. Jag ska bättra mig.
Romeo återvänder ensam.
Tänker ta mig friheten att uttrycka mig med följande; JAG ÄR SÅ TRÖTT.
Frihetstagandet på grund av den rådande idén om att endast heltidsarbetare har 100 % rätt till att uttrycka sin trötthet, känns faktiskt lite tabubelagt att som distansstuderande (= styra dygnets timmar bäst man vill så länge minst 5 timmars läsning ingår) att brista ut i något sådant. Är det bara jag som delar den uppfattningen? Att man idag måste ha ordentliga skäl för att få erkänna trötthet? Lite samma princip med sovandet. Att sova 10 timmar anses ofta överdrivet och onödigt såvida man inte är sjuk eller liknande. Hm.
Idag började iallafall dagen med ett ytterst oväntat men fint sms runt åtta. Älgade upp och åt min vanliga frukost (som snart inte längre kommer vara vanlig längre) bestående av filmjölk med Coops crunchy, rostade solros och sesamfrön och axas guldmüsli. Körde mitt vanliga bloggrace (har en lista med värda bloggar som jag brukar besöka lagom till frukost, lunch och middag) och satte mig sedan för att läsa boken om de heliga buddistiska skrifterna.
Planerna var att brutalplugga hela dagen och jag ringde till och med och avbokade min mammadejt för att komma så långt som möjligt. Men efter 4 sidor av.... ja en massa nonsens faktiskt, gav jag upp och konstaterade att jag måste tänka om. Tänka smartare och strukturera om. Alla ni som någon gång studerat på universitetsnivå förstår mig nog. Denna omstrukturering var dessvärre inte någon ovälkomnad omstrukturering då jag av nonsen:et kom till insikt om att jag inte alls behöver plöja 548 sidor på engelska utan gott kan nöja mig med inledningarna till varenda text som vars sammanlagda sidantal slutar på 200, om ens det. Det underlättar mitt liv SÅ mycket kan jag meddela. Nog för att jag brutalpluggade iallafall men det var bara för att bli av med det, ja bli av med, för så himla kul är inte allting.
Jag skulle egentligen befunnit mig 2 mil bort, på arbetsintervju klockan fyra. Den mest välkända snabbmatskedjan i våra liv var det visst men kände redan när jag igår per automatik, svarade "Absolut!!” i frågan om jag fortfarande var intresserad av jobbet, att detta går emot allt jag står för och är absolut inget jag vill vara delaktig i. Mitt "Absolut!!" kan lätt relateras till min arbetslöshetsperiod 2010 då jag tvingades till att ta både det ena och det andra omänskliga jobbet. Men tiderna är förändrade nu och jag är inte lika desperat längre och inte i samma stora behov då jag sökt ett gäng sommarkurser som är studielånsberättigade som jag har som backup-plan om inget annat jobb jag sökt blir aktuellt.
Istället knöt jag på mig mina springskor, som snart kommer gå en hård död till mötes då dom förra veckan orsakade mina vrister extrema smärtor och smalben vars tjocklek plötsligt hade vuxit till dess dubbla storlek. Aj alltså. Ringde Johannie utan större förhoppningar att hon skulle ha varken tid eller ork men det hade hon så kliskan halv fem möttes vi på vårt vanliga ställe och tog en sväng runt staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början. Mycket skönt trots att det blåste halv storm och min mage kapitulerade fullständigt när jag precis hade lämnat Johannie vid hennes hus och hade 15 minuter kvar. Det är såklart aldrig kul det här med IBS (irritabel Bowl syndrome) men i vissa situationer vill jag verkligen bara plocka ur mina tarmar ur buken och kasta dem åt sidan... som om det skulle hjälpa. Uscha.
När jag väl hade överlevt lite och kommit hem så blev det dusch och sedan pannkaksgräddning och nu är klockan halv elva och jag tänkte underhålla mig själv med mitt favoritprogram som går på svt1 varje tisdag klockan 20.00, nämligen "Så levde dom lyckliga" som handlar om olika pars relationsresor och deras världar. Himla fint. Brukar sluta med lyckotårar och framtidslängtan X100 från mitt håll, men det är så värt. TIPSTIPS. Sök på SVT play.
Tre andra himla värda ting är;
1, Att vi ska åka på kryssning på söndag till måndag. Jag, Thomas, Christian, Natta och Tedh. Initiativet var Nattas från början men då de har himla trevliga priser nu så förföll det sig som så att vi andra inte var sena att hänga på hennes idé. Skall bli spännande måste jag säga då jag inte kryssat sedan 2006 och aldrig i vänners sällskap.
2, Jag är bjuden på dop på lördag i Mörkö kyrka =D känns jätteläskigt och jättefint samtidigt. Skall försöka hålla mina tårkanaler i styr då jag på senare år tenderat att bli en bölkorv utan dess like.
3, Kent. Behöver inte ens kommenteras. Åh vad jag älskar dem.
Något mindre värt som inträffade när vi skulle till att grädda pannkakor var att FruDuva satte ett frö i halsen och för en stund agerade som om hon skulle stryka med, hemskt....
Och ska ni inte börja kommentera lite mer snart? =) Jag väntar ju på er!!!
Återupptagning av Mars-experimentet; Ett starkt minne
Ett starkt minne
"Jag är 14 och går andra terminen i 8an.
Jag bor sedan1 år tillbaka i en 3:a i samma ort som jag är uppvuxen i, med min mamma och en cockerspaniel. I ett rum som för ett år sedan gick i vit och ljusrosa men som jag numera gör tappra försök att sätta min ”unika” prägel på. ”Unika” för att jag och mina 5 bästa kompisar genomgår samma fjorton/femtonårsförändring som jag och i själva verket ser mer eller mindre likadana ut, så också vår omgivning.
På andra sidan den tunna betongväggen, som under mina panikångestnätter låter dela med sig av Simple Plan och Good Charlottes (som jag älskar) mest hatiska toner, bor en av dem som på bara 6 månader hunnit bli en självklarhet i mig och som varje morgon hämtar mig för gemensam promenad till den kommunala högstadieskolan.
Jag går i en klass som består till hälften av klena estettjejer och hälften testosteronstinta ishockeyspelare. Stundom håller vi sams och stundom önskar vi dom ett öde värre än döden. Jag har ingen aning om livet utanför men tror att jag ska välja något estetiskt eller media-inriktat till gymnasievalet i höst. När jag blir stor vill jag bli skådespelare.
På tisdagar går jag på konfirmationsläsning i Ältas frikyrka och på torsdagar åker jag hela vägen till Sankt Eriksplan och repeterar musikalen Boyfriend. När helgen kommer träffar jag min första riktiga pojkvän som jag snart firar 1 månad med. Vi brukar ligga på våra sängar och pussas och det pirrar i hela mig när han låter mig hålla hans hand offentlig eller när han spelar trummor för mig och berättar att han och hans band ska bli stora och att han ska ta mig med på turné i USA. Men i skolan finns det också en pojke som pockar på min uppmärksamhet men det vet han inte om, pojken i skolan alltså.
Mina vänner (som jag alltid tror kommer finnas) där består av tryggheten Julia, äventyrerskan Malin, lustigkurren Jenny, indiepoparen Amanda och svåra vägg-i-vägg Jasmine. Dom är det tryggaste jag har då min mamma bara tjatar och tror att jag aldrig kommer komma tillbaka så fort jag tar 401:a ut från vår håla, som heter Älta, till caféet vi hänger på minst 3 dagar i veckan, och min pappa bor 4 mil bort och ser mig endast varannan helg.
Caféet vi hänger på heter Henrys Café och drivs av röda korset, man får skriva upp sig om man vill jobba där och ingen vuxen finns i närheten. En fristad kan man säga, som vi åker till och bara är, med en massa andra människor vi träffat där. En av dem heter C, är 3 år äldre och brukar komma fram och kramas och sjunga Utan Dina Andetag av Kent för mig. Vi har inte känt varandra så länge men igår natt;
Jag sitter på mitt rum, klockan börjar närma sig halv tolv när han dyker upp på msn. Vi har pratat en stund när han plötsligt skriver ”Jag kan komma och krama dej” och jag skriver ”Haha okej” och han blir offline. Jag tänker inte så mycket mer på det men precis när jag står i min babyblåa sidenpyamas och borstar tänderna kommer ett sms.
”Jag är i Sickla nu, vart ska jag gå av?”
Först får jag panik och blir helt kall. Har han seriöst satt sig på bussen för att åka hela vägen från söder till Älta, klockan tolv en tisdagnatt? Jag måste omedelbart ringa honom och säga att han får hoppa av och åka tillbaka. Nog för att han är en ytterst god människa och nog för att han gör det frivilligt och nog för att han redan är på väg men vi har ju bara setts 2 och en halv gång tidigare och jag är ju helt värdelös på att umgås med killar. Dessutom förstår jag inte varför han helt seriöst vill göra nåt sådant för mig?
Jag ringer illa kvickt upp honom och säger det jag precis skrev men han bara fnissar åt mig och ber mig ta det lugnt och be om hållplatsen igen. Jag hasplar i förbifarten ur mig den och med ”jag är där om 10 minuter, möt mig” så lägger han på.
Jag Madeleine Elisabeth Johansson 901220-**** har en mamma som på vardagarna drar ur internetsladden klockan halv elva och på helgerna strax efter tolv om man har riktig tur. En mamma som på natten får öron lika stora som tefat och hör minsta lilla tangenttryck. Hur i hela fridens namn ska jag kunna smita ut och möta en pojke på 18 vårar som för det första inte är Thomas och för det andra inte är någon hon har träffat förut (hon har som krav att måsta ha träffat mina killkompisar för att jag ska få umgås med dem) dels utan tillåtelse och dels utan att bli upptäckt och riskera att få mitt barnbidrag indraget alternativt utegångsförbud. HUR SKA DET GÅ TILL? Och tiden tickar iväg.
Jag sticker, efter 10 minuters velande, in näsan i hennes rum och meddelar att ”jag mår lite illa och måste ta en nypa luft, jag står bara nedanför trappan”. Det godkänns och på rekordfart får jag på mig kläderna och mina blåa converse och min svarta mockajacka och ger mig ut i natten för att möta honom. Eftersom att jag redan ödslat massa minuter på att panika över vad som kommer ske om hon får veta nåt så springer jag mot busshållplatsen.
Det är den 28 April 2005 och nattluften i kombination med mina långa snabba steg får mig att känna mig som en flygande drake. När jag precis skall till svänga till höger vid Älta krysset så står han plötsligt framför mig och utan att end reflektera över det befinner vi oss på en millisekund i varandras armar och jag behöver inte ens titta på hans strålande ansikte att hur glad han är att se mig, det känner jag.
Han har en svart dunjacka på sig och en limegrön ipod med vita ipodhörlurar runt halsen som låter avslöja att det är Kent, hans favoritband, som spelas där inne. Vi går mot mitt hus och jag har ingen aning om vad han förväntar sig och måste förklara hur min mamma är och att jag tyvärr inte på några villkor kan ta med honom in. Han bara skrattar åt mig och fattar min hand. Jag som har pojkvän och är väldigt pryd tar snabbt tillbaka den för sedan bli av med den igen.
Vi blir ståendes nedan för min trappa. Vi pratar och skrattar och han ber om min åsikt i mångt och mycket och lyssnar noga och släpper mig aldrig med blicken. När det gått en stund sätter han sig på ett trappsteg och drar mig med sig ned. Åter igen – jag har en pojkvän, får man verkligen sitta i andras knän då? Och ställer mig upp. För att en sekund senare bli neddragen. ”Det är okej Made” säger han och i nästa sekund har han lyckats pilla ned mitt busskort i hans plånbok. Varför får jag aldrig reda på och jag är för uppslukad av det plötsliga iknä-sittandet att jag glömmer bort att fråga.
Och sedan sjunger han The Reason med Hoobstank för mig. Jag har aldrig fått påhälsning nattetid av en kille förut, än mindre i syfte att leverera en kram och definitivt inte blivit ned dragen i knät på och sjungen ”and the reason is you..” för. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till situationen men något jag vet är att detta är en av de mest speciella stunderna på jorden och att jag inte vill att han slutar sjunga.
Men så öppnas dörren. Jag flyger upp, han rycker till och mamman morrar ilsket. ”Vad gör du där nere?! Nu kommer du upp, vad är detta för dumheter?!”. Jag känner mej som 7 igen men vet att det är bäst att lyda om jag inte vill att hon ställer till med en scen och det vill jag absolut inte så jag får genant förklara för honom, som trots mörkret lyckas urskilja att jag rodnar, att jag måste gå in och att han måste gå och att jag är hemskt ledsen för att han behövde åka ända hit för att sedan vända. Han bara fnissar, pussar mig på kinden och vänder på klacken. Och jag går in och lägger mig och säger för mig själv ”jag kan komma och krama dig” och förstår ingenting.
3 dagar senare är det han som håller mig uppe när jag får min första riktiga panikångestattack, och lovar att aldrig släppa. Att aldrig släppa."
Lördag söndag måndag
Lördagen var första dagen på hela veckan som Thomas hade sovmorgon och den hade han nog önskat utnyttja till strax efter lunch, som han brukar i vanliga fall, men då våra fjäderbeklädda ämnade kliva upp runt 10 på morgonen så blev det inte så riktigt. Vid halv elva började det hoas från vardagsrummet och då var det bara att stiga upp. Om dom själv får bestämma så skulle dom väl kliva upp klockan 04:00, när övriga fågelvärlden vaknar, men så kul ska vi inte ha det.
- I väntan på bussen. Vi kommer få kaninungar när det väl ska till att göras barn ^^
Såsade iallafall runt i hemmet till klockan var två och jag slängde sedan in mej själva i duschen, sedan garderoben och sist på bussen för besök hos Julia. Apropå bussfärden så är det en av de vidrigaste jag vart med om på sista tiden, nog för att slbussar ofta är småäckliga att färdas med, om jag får säga det själv, både vad det gäller miljön och dess resenärer men i lördags var det sjutton i mig brutalt alltså.
Till att börja med så hade dom satt in en sådan där kort buss, utan mitten-dragspels-tjohej. Och alla som en lördagseftermiddag någon gång åkt från slussen till Älta vet att kön brukar strecka sig iallafall ett 20tal meter nedför gatan, kortbussen borde med andra ord vara utesluten vid den tidpunkten under de omständigheterna men icke. Och just för att den var så kort så fick jag, som ändå befann mig i mitten av kön, den stora äran att vara den ofrivillige första person att leda skaran med människor som heller inte fått sittplats längst bak. Den som liksom avgör om alla kommer med eller ej, den som går längst fram längst bak. Självklart gick jag så långt bak jag bara kunde och självklart tyckte busschaffisen att jag skulle gå längre, självklart. Lite småjobbigt att bli gastad på inför en hel buss när man är mer eller mindre fast. Hade dessvärre turen att få sittplats vid Viking Line-terminalen men då bredvid en snubbe som luktade som att han hade simmat i innehållet i en sådan där glasburk som brukar finnas utställda på midsommarfester, som ursprungligen varit en burk med lingonsylt men som nu gått ett hård öde till mötes, blivit bortsliten sin etikett, fylld till hälften med vatten och numera agerar fimpburk. SÅ JÄDRANS ÄCKLIGT. Okej att jag varit rökare själv men någon måtta får det väl vara, sådär överdjävligt kan man inte lukta om man faktiskt inte har simmat i en fimpburk. Medan jag ändå är inne på det, cigaretter och liknande, så kan jag meddela att det är bland de bästa beslut jag tagit någonsin. Nu har jag vart HELT rökfri i 8 månader och precis ALLT blir bättre.
Sista faktorn som bidrog till en av de minst trevliga bussfärderna var det faktum att jag inte såg något annat än en svartklädd rumpa tillhörandes en starkt parfymerad tjej som var i full färd med att, osmakligt högt, diskutera sin mens i telefon med någon. Så alltså, en smockfylld buss, en fimpbadande man bredvid mig, en parfymerad menstjej framför mig och 0,0 sikt framåt. Jag säger bara åksjuka. Jättemysigt verkligen. Övervägde att kasta mig av bussen x antal gånger men hade ingen lust att spankulera från Hellas Gården till Älta så jag satt kvar och mådde väldigt dåligt. Vackraste stunden på jorden att få komma av och andas frisk luft.
- Bästa familjen<3
Hos Julia spenderades kvällen mest framför datorn, bloggen är under ombyggnad som ni ser och det är Julia som ligger bakom det. Säger ju att hon är världens bästa. VAD TYCKS, SO FAR? Meningen är att allt som är skall presentera allt som är jag. Duvor som i Jasper och Imogen. Skrivmaskin för mitt skrivande. Citat för det är vad som räknas OSV. Men den är inte klar ännu.
Förutom bloggdesigning så åts det laxtacos och strax efter midnatt gled Julias småberusade karl in för socialisering och sedan översovning. Fin kväll fast som den sociala varelsen jag är så föredrar jag ju att hänga med Julias päron också men det blev ingenting om den varan tyvärr.
Igår, söndag, vaknade jag av ett sms från Julia "vaken?". Jag hade alltså sovit i ett annat rum då jag inte kände mig jättesugen på att sova med Julia + Julias pojkvän då jag har tendens att snarka lite p.g.a. mina ständiga allergier och dessutom inte känner karln så väl. Sedan så resonerade jag som så att det kunde vara fint för dem med lite egentid också.
Hur som helst så var jag mer död än levande (då vi somnade runt fyra) fram till klockan två då vi tog oss ann ett OTROLIGT jobbigt träningspass (med Gillian från Biggest Loser US) i from av Yoga Meltdown. Vi svettades, flåsade, kved och led men vi gjorde det. Sedan attackduschade jag och hade ett mycket intressant samtal med Agneta Gerdau om en sak jag eventuellt kommer återkomma till i ett annat inlägg. Det är så himlans bra att hon finns, den där bästisens mamma<3
- Langade Justin Bieber-looken.
När klockan hade slagit sex begav jag mig hem och som jag tidigare nämnt så finns det igen nåd på otajmingen vad det gäller förbindelserna mellan Östertäljestation och hemmet i dessa tider... Landade innan för dörren 20:20 och åkte från Älta 18:16. Var helt slut när jag kom hem och somnade i princip på Thomas så fort han närmade sig.
- Tänk att jag vuxit upp här. Tänk att nästan varenda millimeter bär på något slags minne..
Idag är det måndag och jag är relativt nyligen hemkommen från ett stycke powerwalk/run med Johannie runt staden. Om det är något jag kommit på sista tiden är det värdet i att ha en "träningskompis". Passen med Julia gick mycket fortare mot vad de brukar göra när jag tränar dem själv och att powerwalk:a med Johannie bara flyger förbi. Dessutom så är det himla skönt för hjärtat att komma ut såhär då vi pratar som bara vi kan non-stop. Mmm fint!
- Utslitna springskor.
Planen för resten av dagen är att plugga. Min tenta är på torsdag nästa vecka och jag tänker få VG igen. Tur att hinduismen är ett relativt enkelt ämne. Tur också att kurslitteraturen inte enbart är på engelska. Dom tillfällena vill man helst bara lägga sig ned och dö, alternativt bli bästis med en britt haha.
En eloge till alla er som fortsätter läsa, och alla ni som vågar kommentera - jag blir jätteglad!
Pretentiöst opretentiöst och vidrigaste 5 timmarna 2012
Skrivsuget håller i sig, uppenbarligen, så det är väl bara att ta vara på tror jag. Inte direkt ångesthämmande med vardagsinlägg som ni vet (jag menar - vem är ÄRLIGT intresserad av mina kråkor om mat, plugg, sömn etc.). Jag resonerar som så som jag själv fungerar; har jag orden i mitt blodomlopp så är det väl 200 gånger mer givande att höra om sådant som kommer från dess huvudstation (hjärtat återigen, hjärtat) än sådant som rör de små hållplatserna (you tell me) på vägen dit/därifrån? Pretentiöst opretentiöst.
Idag har det iallafall varit fredag och igår var det torsdag och dagen innan det onsdag.
I onsdags älgade jag upp runt åtta och blev sittandes till fem med min kära uppsatts om Manus skapelseberättelse. När Thomas kom från jobbet lagade vi mat tillsammans, vilket inte är ett särskilt vanligt förekommande då vi sällan äter samma mat i och med mitt klena (mänskliga) hjärta, det blev klyftpotatis med sojakött för min del och klyftpotatis med kycklingklubbor för Thomas del. Slog mig sedan att potatis är en väldigt tacksam rotfrukt ur alla aspekter. Tummen upp för det. Nåt annat värt att langa upp tummen för är sojaköttet jag nämnde här ovan som man köper för ynka 17 kronor (300 g) på City Gross och sväller till dess fyrdubbla storlek vid tillagning. (Smakar förvisso asmycket pappkartong utan marinad men med marinad så är den tämligen värd). Sista timmen i vaket tillstånd kikade vi på vår asnördiga serie Arkiv-X haha.
Igår tog jag sovmorgon för att sedan finslipa och fotnota min uppsatts för att sedan springa 30 minuter och träna det som brukade vara mina muskler förr i världen men nu mest verkar bestå av deg och har gått och gömt sig LÅÅÅÅÅNGT in i kroppen (om dom ens finns kvar) för att sedan brutalstäda hemmet med bl.a. min supermopp AKA Moppe som jag investerade för 229 riksdaler på Clas Ohlsson förra veckan för att sedan äta asgod mat för 3:e dagen i rad med Thomas för att sedan få äran att författa låttexten till Thomas senaste verk för att sedan, efter begäran om filmtips på facebook, kika på One Day för att sedan STÖRTA i säng. Himmel vad bra min uppsatts blev och himmel vad rent mitt hem blev och himmel vad fin min man är.
Idag hade jag ställt klockan på åtta men kom upp först två timmar senare p.g.a. världens trevligaste sovljud utanför fönstret = regn. Åh vad bra man sover av regn alltså. Hade planer på att RÅplugga hela dagen men vaknade med en känsla av att jag inte på några villkor fick göra nåt annat än att undersöka hur fåglarna mådde innan jag gjorde något annat. Och tur var väl det.
Det var inte så att dom mådde dåligt eller liknande det var snarare så att jag under det dagliga mat, bad- och dricksvatten och sandlådebytet plötsligt tycker mej kunna urskilja något litet svart krypandes på matskålskanten. Mycket riktigt, en litet skalbaggsdjur på 2 mm med 6 ben och 2 antenner traskandes runt där i godan ro . Kastar maten som legat i matskålen, som består av fröblandning, samt 2 andra behållare som vi förvarat mat i utan lock och tänker att det kanske är nåt litet skit som kommit p.g.a. olocket. Diskar ur matskålen och ska precis till att hälla i ny mat från själva huvudsäcken på 4 kilo när jag ser att det rör sig i hela säcken. Förutom fröblandningen så är det skalbaggsdjur på 2 mm med 6 ben och 2 antenner i HELA SÄCKEN.
Kan inte beskriva hur extremt jävla äcklande det var men kan säga som så att den magsvage lätt hade kastat upp för det där, jag nöjde mig med att börja gråta hysteriskt och så snart efter att jag hade slängt ut säcker panikringa min mor. Det var inte det att vi hade fått oanmälda ovälkomna inneboende utan snarare det faktumet att om dom var så många i säcken - alltså i deras mat, så skulle dom säkerligen också finnas i deras bur, i vårt vardagsrum, i skåpet vi förvarar deras grejer, i köket och om man ska fördjupa sig riktigt i det också på och i fåglarna.
Inledde "sanera-hela-buren, vardagsrummet, köket och hallen" med att älga till konsum för investering av ny mat, sand och strö och fortsatte sedan med att tvångsförflytta dom små ut i vardagsrummet. Jasper var ju såklart helnöjd med Imogen som streckruvat sista 2 månadera blev smått panikslagen och envisades med att störta in i taket, väggen och gardinstången för att slutligen försvinna ned bakom tevemöbel och som i trans bli sittandes. Tog sedan loss underredet i buren (som fångar upp allt som rasar ned) och bottengallret och attackdiskade dom både 4 och 5 gånger. Sedan började kampen att förflyttafågelburen som mäter 180cm på höjden och 100cm på bredden in i badrummet. Första hindret var soffan. Andra lampan. Tredje bokhyllan. Slet så att svetten sprutade och när jag väl hade lyckats böka oss ut i hallen hade 20 minuter passerat och jag tvingades inse att "fan, toadörren är bara 90cm bred" och att jag skulle behöva sanera endast med en diskborste, disktrasa och snabeldrake till min hjälp.
För den ovetande så berodde helsanneringen av vardagsrum, kök, hall och bur (inte minst). på att Jasper har en ful ovana att sprätta runt maten man ger honom i jakt på det allra bästa fröet.
Nåväl. Dammsög, diskbortstade och disktrasade buren 5 gånger på raken och knölade sedan tillbaka den till dess plats, ja efter att ha brottats med bokhyllan, lampan och soffan förstås och efter att ha diskat all burinredning (dom har 4 sittpinnar, en matskål, en vattenautomat och ett sandfat) och fyllt på med nytt bottenströ.
Och efter att ha storstädat vardagsrum, hall och kök var det dags att sätta burens innevånare på plats. Jasper som blev överlycklig att få någon att hänga med då hans käresta med sitt klena hjärta fortfarande befann sig bakom tevemöbeln tog sats och flög och satte sig på mitt huvud av alla ställen, tänkte i mitt stilla sinne att "det blir jobbigt för oss båda om han lägger en bajs nu". Tack för att du inte bajsade. Medan jag med Jasper balanserandes på huvudet försökte mig på att närma mig buren började plötsligt Imogen att rör på sig. Och det fick såklart Jasper syn på och tog satts efter henne. Våra duvor är rätt spännande på så sätt att de föredrar att promenera före att flyga när dom har riktigt bråttom någonstans. Ologiskt så det skriker om det. Så Imogen började alltså springa mot vår sovrumsöppning som brukar blockeras av två kuddar men som jag nu låg i soffan och softade. Så dom kutade alltså in i vårt sovrum, langade panikflyget medan jag så fort jag kunde försökte dra för alla fönster då dom gärna kör in i dem eftersom att de inte ser glaset, för att slutligen störta ned i vår säng och där blev som sedan sittandes som två små snöbollar. Mysigt för dem att inte slå halvt ihjäl sig efter panikflygning iallafall. Jag som hade slagits mot skalbaggsdjuren tyckte dessvärre inte att mys i sängen var aktuellt just då och greppade bestämt tag runt dom små liven med varsin hand. Jasper kra:ade irriterat och Imogen höll på att dö av skräck igen haha men in i buren kom dom iallafall och det var ett äventyr utan dess like, dom 5 timmarna jag höll på (10 till 15) - även om jag ville slänga ut buren genom fönstret alternativt ringa Anticimex X antal gånger.
Angående skalbaggedjuren så är dom troligtvis oinbjudna gäster från djuraffären där jag köpte maten ifrån. Aldrig med CRT zoologiska i Handen alltså. Blä.
Sedan åt jag mitt första mål för dagen, klockan TRE och klockan fyra ringde min far och sa att det var bowling och Heron på schemat med hans dam + familj + lillasyster och att jag borde delta. Fint och ovanligt initiativ och jag vann över alla 6 pers. ;)
Imorgon ska jag ta mig till barndomshooden och leka med Världens Bästa Julia<3
Och nu blev det sådär kortfattat igen. Hoppas ni får ut nåt av mina texter iallafall…
Det är så jag säger det.
Har ett tämligen sällsynt (iallafall i dessa dagar) sug att skriva. Väldigt starkt sådant. Har förutom det en plan på att fullföja mitt Mars-experiment från förra året, om någon minns, fast i den här tiden. Anledningen till att jag tog upp Mars-experimentet består och skrivandet i mig kräver sitt, för att utvecklas frammåt och inte bakåt och skapelseberättelsen enligt Manu tillfredställer inte riktigt det behovet, den ådran. Måste fortsätta för att inte tappa alla orden.
Det har varit påsklov i skolorna vilket har bidragit med att min Thomas som nyligen fick anställning som musiklärare på en grundskola 3 pendeltågstationer bort (och tydligen redan vunnit dom små krypens hjärtan - Tredjeklassare; "Du är den bästa musikläraren.... *tankepaus* någonsin." Thomas; "Vad kul att du tycker det och bättre ska det bli" Tredjeklassare; "Nej det går inte *klotstora ögon*) bara hade 1 arbetsdag på hela veckan. Fint tycker jag som är av den sorten som anser att tvåsamhet är att föredra 24/7 helst, före ensamhet. I vanliga fall är jag ensam 9 timmar om dagen, 5 vardag i veckan eftersom att jag studerar på distans och Thomas jobbar som vilken svensson som helst.
Hur som helst så tänkte berätta lite om mina senaste 11 dagar i livet. Fruktansvärd kvalitét på bilderna ja, men jag har inte fotat med systemaren på alldeles för lång tid.. shame on me.
OCH HALLÅ INSTAGRAM - kritvit__
Fredagen den 6.e April;
vaknade jag på ett blåsigt Oaxen där min, som jag tidigare nämt, far och hans föredetting huserar, inte under samma tak bör tilläggas. Jag hade dagen där på tagit bussen från staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början för att umgås med Jeanette, föredettingen alltså och mamman till min lillasyster och också hon som agerade batterimor åt mig i 8 år och fortfarande har en, minst sagt, stor plats i mig.
Spenderade dagen med henne, systern, systerns arga kanin, en och annan tonfiskbiff och sedan var vi även på jakt efter Cristopher Robin som hade blivit kidnappad av Backsen. Vid sex återvände jag till staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början för lek med Thomas bästis och min bästis i kombination med varandra. HIMLAFINT PÅFUND. Det var som vanligt en väldigt fin kväll med många skratt och diverse busiga upptåg. Natten fick dessvärre en väldigt tvär vändning. Ont i hjärtat och maktlöshet, med stort m, å andras vägnar. Hemskt, jag hoppas det blir bättre.
Lördagen den 7.e;
vaknade vi fyra under samma tak (haha, höll på att skriva "under samma säng" - utrymmet under vår säng är 4 cm på höjden, snacka om plattfiskar) och alla med en överhängande seghet vilket inte var allt för märkligt då klockan hade hunnit passera både två, tre och fyra innan vi kom i säng morgonen innan.
Vid tolv kom Thomas papi och hämtade oss alla då vi skulle agera hundvakt åt familjen Österlunds best Freddie. Julia och Christian dumpades i Tumba och vi styrde vidare mot Sibble City. Det lilla av Thomas flock som lever och frodas här i krokarna på heltid skulle åka på spa så vi hade hela huset för oss själva, uppskattat! Det var i det huset vi spenderade tidernas bästa höstlov och Thomas 21årsdag 2010. Fint och det är ju någor visst med att ha tillgång till ett helt hus. Mindre bra att längtan efter nåt som inte är Erik Dahlbergsvägen växte ytterligare. Nåja.
Vi spenderade majoriteten av tiden utslagna av föregående nattens äventyr, halvsovandes i varsin soffa med våra laptops på magen. Jag pluggandes och Thomas spelades, vad annars liksom. På kvällen åt vi sushi i Tumba och testade familjes överdimensionerade badkar som (om jag uppfattat det rätt) valts ut särskilt i hänsyn till Thomas pappas, som mäter nästan 2 meter på höjden. STORT med andra ord. Somnade utmattade med besten i fotänden.
Söndagen den 8.e;
blev vi väckta av att ovanstående individ, Freddie d.v.s. Thomas stod för morgonpromenaden och till familjen återkom fortsatte vi i samma tempo som kvällen innan. Inte alls jobbigt, men så är Sibblecity också en av de platser där man verkligen kan slappna av också och släppa allt vad stress och press heter.
Familjen återkom vid två och tre timmar senare dundrade resterande delen av den in. Det nalkades påskmiddag av det lite brutalare slaget och av det lite mer utmärkande konceptet. För det första så var det hela SEXTON pers där och för det andra så bjöds det på tacos och pannacotta. Jag klagar inte men om jag kunde vara mindre blyg inför stora folkmassor skulle det underlätta något otroligt. Jag är inte socialt handikappad egentligen...
På kvällen fick vi skjuts hem till våra fjäderbeklädda.
Måndagen den 9.e;
hade jag som plan att avverka ytterligare lite grand av min 40 cm höga stapel av kurslitteratur men till mitt stora förtret så befann sig koncentrationen och motivationen någon helt annan stans. Dagen ägnades istället i rastlöshetens harmlösa anda. Lekte med min kamera och ville fota "bokeh" men det var svårare än väntat.
Försökte även ändra min bloggdesign lite men eftersom att jag är HELT värdelös på webbdesig etc, så gav jag upp innan jag ens hade börjat. Att Thomas var ledig men lekte med sin vän D gjorde inte rastlösheten sävligare direkt. En tråkdag alltså.
Tisdagen den 10.e;
var koncentrationen och motivationen tillbaka och från klockan nio på morgonen till klockan sex på kvällen satt jag med snoken djupt begraven i en bok om Darsan, det heliga skådandet.
Onsdagen den 11.e;
hade jag bestämt lunchdate med min mor. Som de flesta av er redan vet så ÄLSKAR jag att sova men på sistonde har det dessvärre hänt något med mina sovvanor och jag har börjat vakna av mig själv runt åtta, nio-tiden oavsett när jag gått och lagt mig. Vad ska det vara bra för liksom? Att ha en normal naturlig dygnsrytm är jag väldigt tacksam för att jag slutligen belönats med men att somna klockan fyra (ja vi är fenomenala på att leva på natten jag och min man) och vakna 4 timmar senare - PIGG, är mindre trevligt. Visst hade det gått ann om man klarat sig på de timmarna men jag är tyvärr inte en sådan supermänniska. Så alltså - vaknade efter 4 timmars sömn onaturligt pigg och kunde inte under några omständigheter somna om. Inte förän klockan 10 ungefär och det var 1 timme till mitt alarm tänker ringa och jag vid alarmets slutliga ringande är lika klar i huvudet som jag förtjänar - inte alls med andra ord..
Hej mamman som för en gångs skull inte är 15 minuter försenad utan 30 minuter för tidig. Hej Madde endas iförd handduk. Men lunchdate blev det iallafall men innan dess tog jag mig själv i kragen och ringde 2 viktiga samtal.
Ett till Academic Work för att med svansen mellan benen säga upp min anställning jag precis fått som kundtjänstmedarbetare på postens huvudkontor i Tomteboda, Solna. Det var för långt helt enkelt och jag hade fått felaktig information om den obligatoriska introduktionen som under telefonintervjun skulle behöva 12timmar/veckan av mig men sedan på avtalsskrivningen visar sig kräva 20timmar/veckan av mig, något som under inga omständigheter alls är möjligt då det förutom minst 5 timmar per dag på plats också tar sammanlagt 2 timmar och 45 minuter i resväg. Mindre kul, men nu är det så. Mitt andra samtal gick till Manpower men jag tänker inte fördjupa mig i det förän det är aktuellt, om de nu blir det.
Lunchdate som sagt och sedan hem och slå in den brutalaste 2årspresenten ever och sedan storstädning. På kvällen kom Johannie hit och vi gjorde en ytterst delikat sallad och sedan kom även Christian hit igen också hängde vi 4, någor som också var helt asnice, om än lite oväntat då Johannie, Thomas och Christian är gamla classmates sedan begynnelsen och då för tiden knappt hejade på varandra. Hur tiden kan förändras var det va? Runt elva åkte Johannie hem medan Christian blev kvar och 3 timmar senare fick bevittna Thomas mottagande av den brutalaste 2årspresenten ever.
Torsdagen 12.e April 2012
Det var klockan 02:11 som Thomas exakt 2 år tidigare, i mitt torn på Gamlebovägen, efter flera timmar av den intensivaste intensiteten man kan föreställa sig och efter jasminepasta, bon iver på repeate, "men.... måste du åka hem..?" "nej egentligen inte", stjärnåskådning och en glömd men ersatt tandborste i rött och rosa, som han utan att riktigt förstå vad han gjorde kysste mig. Efter 4 år utan kontakt och 4 månader med sporadisk vänskap. Den finaste stunden i livet, utan överdrift. Därför tedde det sig naturligast att ge den brutalaste 2årspreseneten ever just det klockslaget. Så klockan 02:11 placerades följande paket på vårt köksbord;
Vars innehöll var detta;
För att det är du så jädrans värd. Känns dessutom rätt mycket trevligare att ge något som man verkligenverkligen vet att ens partner vill ha istället för nåt bara för att. Han storknade rätt mycket kan jag meddela. Resten av vår dag fortlöpte med tvångsmätning, 10 timmarssömn (+ tant-timmarnas uppehåll i vanlig ordning), misslyckade pannkakor - "vafan har du gjort med dem?! dom smakar gröööötl!!!", Håkan Hellström i hela vardagsrummet, vampyrdroppar, middag ute, godiskoma och efterlängtad sömn utav det bättre slaget.
Fredagen den 13.e;
hade jag i förväg utmärkt till pluggdag men nu var återigen koncentrationen och motivationen på villovägar så min främsta uppmärksamhet riktades åt pippisarna och flygträning av dem i vardagsrummet. På kvällen kom Christian igen och vi kikade på en väldigt ovärd film. När han envisades med att åka hem runt tre så kraschade vi hårt och omedelbart i sängen. Zzzz.
Lördagen den 14.e;
var vi bortbjudna till Tedh och Natta då den förstnämnde av dem fyllde år och det nalkades 23årskalas. Efter att ha stressat bort hela förmiddagen så begav vi oss mot Tullinge där de bor och passade på att hitta Christian på vägen. Det var en mycket trevlig tillställning, trots att jag återigen drabbades av folkskygghet. MYCKET fint att vara tillbaka i deras lya. Ännu finare att sammanstråla med Natta efter 4 månader på olika håll, fina du<3
Efter kalaset åkte vi hem och tog Christian med oss och efter att ha promenerat från Östertäljestation då bussarna oklaffar något GRÖNJÄVLIGT på helgerna, mötte vi upp Johannie och ägnade sedan kvällen åt asgod mat och en av de fyra enda actionfilmer jag gillar. När klockan var tolv behövde min ordningssamma vän ge sig av och ytterligare 3 timmar senare, efter ett mycket gemytligt samtal, begav sig även Christian och vi kraschade lika hårt som dagen innan.
Söndagen den 15.e;
var sista dagen på Thomas lov tyvärr. Jag tvingade mej själv att plugga dagen lång, trots att koncentrationen och motivationen fortfarande var någon helt annan stans, men så är det ibland och man ska egentligen inte vänta ut dem så nu fick det vara nog. Läste ett 50-tal sidor om Hinduismen medan Thomas spelade med D. På kvällen när det var dags att äta något passade jag på att laga världens trevligaste vegetariska sojafärssås. Nog för att jag tituleras Mästerkocken här hemma när det kommer till mat men den här såsen, som dessutom blev minst 5 kilo av då jag gjorde storkok, var sjutton i mig en av de bästa rätterna jag lagat. Jag är ju helt fantastisk, tänkte jag. Nöjd alltså.
Igår måndag satt jag med min uppsatts hela dagen tills Johannie drog med mig ut på powerwalk klockan sex. Jag hade inte tränat på 3 månader och höll på att dö stundtals kändes det som men ack så värt. Nu kan det bara bli bättre så att säga. När jag kom hem igen så satt Jasper, som på sista tiden blivit ännu mer social än tidigare, på sin favoritpinne i buren och hade sin nyfikna "HALLÅ TA UT MEJ"-uppsyn i ansiktet. Lilla vännen. En social kille är han allt, han som föredrar att spatsera mellan Thomas och mig och slutligen lägga sig till ro mellan våra axlar och smygsova lite framför att leka flygmaskin i hela vardagsrummet. Att älska ett fjäderfä<3. Sedan hade jag 1 timmes telefonjour med min lilla far och det var väldigt givande det med.
Igår fyllde min lilla kussin Joel 6 år och idag har jag skrivit klart min uppsatts, fascinationen över att det faktiskt går fast att det känns som att man aldrig kommer klara det 99% av tiden. Imorn tänker jag träffa min mor, vare sig hon vill eller ej ;)
Också var det det här med LÅNGA inlägg också, men det är ju jag.
Så nu hörs vi snart igen.
2 år.
April 12
Såhär då.
Det har nu gått 2 månader sedan jag uppdaterade er om mitt liv sist. En FUL OTREVLIG DUM ovana. Att få prestationsångest över inlägg som inte innehåller starka känslor, disiga bilder, budskap eller har särskilt syfte är ett återkommande förekommande i min själ. Vardagsinlägg. Men det visste ni redan. Och jag verkar inte kunna bli av med den FULA OTREVLIGA DUMMA ovanan heller, det är nog något som vi får enas om helt enkelt och kanske istället "glädjas" när det väl gått 2 månader igen eller så.
Hur som helst - Here I am, once again. Here's my story, once again.
SKOLA
Sist jag skrev här var jag mitt uppe i Kristendomens utveckling. Min första kurs på universitetsnivå som jag visade mig vara så pass påläst till att jag kammade hem ett VG på tentan. LYCKA.
Nu har jag hunnit påbörja delkurs nummer tre i mitt studerande. Den heter Hinduismen och Buddismen, behandlar just vad det låter som och är hittills bara till belåtelse. Kursen innan den hette Systematisk teologi och var precis lika otroligt invecklad som den låter. Jag har seriöst aldrig känt mig så dum i hela mitt liv och jag tänker inte gå in på vad den egentligen handlade om då jag inte ens fått det klart för mig själv trots VG på inlämningsuppgiften etc. Så himla svår alltså. Att Adlibris dessutom slarvade bort mina böcker i 2 veckor gjorde sitt till kan jag ju säga. Och omtenta i slutet av Maj kan jag också säga, men just nu - Hinduismen och Buddismen alltså.
JOBB
Sist jag skrev var jag anställd för Tumba Gymnasium som anteckningshjälp. Det är jag fortfarande men inte jobbar jag där för det. Vill inte gå in i detalj på det men jag kan säga som så att som arbetstagare måste det finns en gränser och mina är överskridna för hur länge sedan som helst. Och detta är ett beslut som borde fattats för länge sedan men när det väl var fattat så var det inte ens svårt och då är mina bläckspår på en viktig rad inte så viktiga längre.
Jag började iallafall söka en massa jobb igen, gick in med inställningen att "det här blir svårt", efter hösten 2010 då jag utan överdrift sökte 70 jobb om dagen, men det skulle visa sig vara raka motsatsen. Redan efter 1 dygn blev jag uppring av ett bemanningsföretag och redan efter 1 vecka hade jag en anställning för 1,5 år framöver. Kombinationen studier och arbetssökanden är klockren. Att jag dessvärre tvingades ringa upp min arbetsgivare idag och säga "tack men nej tack" är förstås väldigt olyckligt. Självinsikt kallas det visst, hård mot hårt kallas det visst, men jag tänker hitta ett nytt jobb.
FRITID
Sist jag skrev så var det mest plugg och jag ska inte sticka under stolen med att det är så nu med men till skillnad från då så har jag nu funnit någon slags balans i mina studier och sitter absolut inte 8 timmar om dagen så vida det inte är panik. För det går inte att sitta 8 timmar, 7 dagar i veckan, 30 dagar i månaden om man vill bestå. Med undantag för inlämningsuppgiften förra månaden som stal 48 timmar av mig på 3 dygn... HURSOMHELST
Så har jag;
- besökt min farmor och farfar, tyvärr av mindre trevliga skäl.
- gjort mitt bästa för försöka att plocka ihop Johannie när hon legat i spillror, för hon får inte på några villkor vara ens lite trasig, min älskade vän.
- vart på 3 dagars utflykt till Linnéa i Göteborg; förälskade mig i Danny Saucedo, bakade stört goda morotskaksmuffins, försökte köpa mig en stork och drack mängder med chokladte med Håkan och Lasse i bakgrunden - Linnéa's och min bästa sysselsättning.
- hängt med Julia 3 gånger och återinsett den lilla individens värde som är så stort i mig att jag får ONT av att tänka på det. Att få ha henne som bästis är en ära. Jag älskar dej tills döden skiljer oss åt, på riktigt.
- försökt mig på att festa lite hos Malin på hennes och Lydias 22årsfest. Gick inte alls, jag har verkligen vuxit ifrån det där, på gott och ont - som med allt. Att däremot bli igenkänd av någon man en gång tyckte lite för mycket om kändes värt, väldigt värt. Plus för att Jas var där i alla fall.
- ätit potatismos, ugnsgratinerade rödbetor m. fetaost, rostade frön och svamp och pepparchips med filmen Kyss Mig och viktigast av allt; i återförening med Syster Symbios som ÄNTLIGEN är hemma efter 3 månader på andra sidan jorden. Fin afton i 2009:s anda.
- landstigit Oaxen, den lilla ön där min far och hans föredetting Jeanette huserar (inte tillsammans). Skrattgråt, porslinsplock och nakenbastu. Olika slags familjer <3
- orsakat mig själv outhärdligt ont i hjärtat och stundtals gråtit tills luften tagit slut.. Visst gör det ont när knoppar brister OSV men att äventyra det finaste man har - nej bara.
- haft en sovande duva sittandes tryckt mot bröstkorgen.
- varit på påskmiddag i Sibble och återigen blivit varm i hjärtat av insikten att det där också är min familj. Helt stort. Mindre trevligt att man ger intryck av att vara socialt handikappad stundtals.
- kommit på hur fin Thomas bästis är. Verkligen.
- köpit världens brutalaste 2års present åt Thomas.
Och idag, runt tretiden, vandrandes upp för kusens backe efter en ytterst trevlig liten stund i staden, som inte ens förtjänar att stavas med stor bokstav, med min mor vid min sida slog det mig;
Jag är så jädrans nöjd med mitt liv just nu. Så jädrans lycklig med det jag har.
(("Eufori är en stark känsla av lycka som kan förekomma vid samlag eller stark förälskelse och bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger, till exempel amfetamin eller ecstasy. Eufori förekommer vidare vid delirium, psykoser och manier."
Men jag var ju varken psykotisk, dilleris, manisk, hög, nyförälskad eller samlagsidkande.))
Det är så skönt att efter en lång tids psykisk andningskapacitet på sparlåge-nivå plötsligt kunna fylla sina lungor med nytt syre och kunna stå igen. Jag blir alltid, per automatik, väldigt ledsen vid varje årstidsbyte och våren (jo det ÄR vår nu) var inget undantag. Jag vet inte vad det beror på men jag antar att det har med förändringarna att göra. Det var nästan olidligt ett tag men nu är det över och jag finner inga ord för tacksamheten jag bär inom mig, att allt börjar ordna upp sig. Skolan rullar, jobben finns, fritiden lika så och framtiden är vår att göra vad vi vill till och det är inte längre omöjligt, allt det där vi drömmer om. Men nu är det bara 30 minuter kvar så nu måste jag avsluta.
Adjö mina vänner, vi hörs snart igen!
Samtiden nioende februari tvåtusentolv.
Kan berätta lite om mitt liv just nu. Såhär:
Dagarna jag inte agerar anteckningshjälp åt Mr.H på Tumbagymnasium brukar min ryggtavla kunna beskådas från vårt köksfönster närmast entrén till mellan klockan 10 och 17 varje dag med några korta pauser. Ja det är förståss inte bara min ryggtavla som sitter i köket mellan dom klockslagen, hela jag brukar faktiskt sitta där. Och plugga. Något obeskrivligt mycket faktiskt. Min fina Johannie, som jag för övrigt blev petad på av i måndags morse när jag var på väg till jobbet och fick 10 värdefulla minuter med, sade när hon började läsa på universitet att det absolut inte var att jämföra med gymnasiet och NEJ det är det verkligen inte. Jag fick ofta höra under gymnasietiden att jag var en riktig pluggis. Och ja det kan jag väl gå med på men ska det va så ska det väl va tänkte jag. Tänker jag. Sedan att jag inte kan begränsa mig i något jag gör, överhuvudtaget, bidrar kanske (läs: definitivt) till det hela. Pluggisandan.
Jag sitter seriöst minst 6 timmar om dagen där i köket med böckerna, datorn och understrykningspenorna och en hjärna som jobbar så att det knakar. Och helgerna är inget undantag. Det "låter" ju helt sinnessjukt nu när man skriver det så precist men det är så det är. Eller ibland sitter jag i mitt vardagsrum också. Det är himla mycket att göra med andra ord och någon fritid finns det inte tid för, fast det gör inget, för det jag studerar (Teolgi, för den som har glömt och just nu Kristendomens utveckling) är fruktansvärt intressant. Intressant men intensiv. Förhoppningsvis kommer jag in i det snart och kan avsätta en eller två timmar om dagen åt annat också eller iallafall sova ostört på natten utan att drömma om montanismen eller förföljersena eller häxjakterna. Det återstår att se men jag har svårt att tänka mig att det kommer vara såhär brutalt i 4 år haha och det där kommer jag säkert få äta upp.
I övrigt så är det mycket träning just nu. Eller det var fram till lördagen för snart 2 veckor sedan då min kropp plöstligt gav upp och sedan dess har envisats med djupt halsont, ett kraftigt tryck på bihålorna och hör och häpna - en konstant doft av lim eller annat kemiskt i näsan. Det suger men det kanske är en mening med det också. Tja inte limdoften kanske men det här att kroppen säger NEJ och så att jag bara har studierna att fokusera på. Kan så vara.
Och appropå välmående och sådär så sade jag vid årskiftet åt mej själv att låta 2012 bli ett år i hälsanstecken och nu menar jag inte äta ett ägg om dagen och springa 10 mil på det. Jag menar hälsa som i både insida och utsida. Som i psykiskt och fysiskt. Exempelvis inte umgås med folk som har anlag för energitjyveri eller att inte påfresta min känsliga IBS-mage i onödan eller att inte dricka alkohol eller att inte göra saker som hjärtat inte vill. En bra grej helt enkelt.
Sedan så kan jag upplysa er om att våra små fjäderbeklädda vänner lever och frodas som de ska. Dom blir mer handtama för var dag som går och några gånger i vecka får dom komma ut på äventyr utanför buren. Himla spännande förståss och himla läskigt för dom som har svårt med flygnavigeringen a.k.a Imogen. Jasper är däremot helt fenomenal på flygandet, modig är han också. Idag var det han som var på promenad på min vänsterarm, började vandringen från tummen, vidare över handleden, överarmen och slutligen axeln där han slog sig till ro och började undersöka min mouché-piercing och slutligen lade sin näbb på mina läppar. "Här ska jag vara" typ. Finaste fåglarna<3
Fast bäst av allt är nog ändå att min farmor kommer hit om 12 dagar. Så himla bra.
Och så har jag en undran till er - om det är någon som kan tänkas vilja besöka Peace & Love-festivalen i mitt sällskap till sommaren, jag har troligtvis husrum att erbjuda. Don't be shy - det vore bara spännande om en relativt obekant (ja kan ju vara fint att vi känner varandra lite) filur nappade ^^ Langa en kommentar i såfall.
Och det var nog allt för denna gången.
Mitt Februari 2011
Och sedan blev det februari 2011.
Också var det det här med att ha lagt ned en himlans massa tid på en sak (förvisso frivilligt) och sedan inte få nåt för det.... hm.....
Mitt Januari 2011
Här kommer iallafall mitt Januari 2011. Är ni riktigt snälla så kanske ni lämnar en kommentar också, det skulle vara trevligt. Hur som helst;
såhär va
Konstskolan och Umeå universitet.
Det var i mitten av Oktober i år som jag under ett besök hos min Julia återigen fick frågan "hur går det i skolan då?!?!”.
Vi satt runt familjen Gerdaus matbord och i samma sekund som frågan ställdes kände jag plötsligt för att frivilligt ta emot en av förtrollningarna Harry Potter under sitt andra år på Hogwarts får kastad över sig. Förtrollningen som gör att Harrys skelett i alla hans lemmar slutar existera (nåja i vänstra armen iallafall). Kände för att låta mitt skelettet i hela kroppen förtvina så jag utan större uppståndelse fick en anledning att hasa ned från stolen, dunsa ned på golvet och bli liggandes i en lealös Maddehög under bordet.
Frågan som bara hade känts som ett litet irriterande myggbet från början hade nu, i takt med omvärldens årstidsskiftning, kommit att vuxit till sig till en stor infekterad böld redo att explodera i vilken sekund som helst. Helt utan förvarning.
Det gick som det går när man mest imulsivt i hela världen pungar ut femtiotusen riksdaler för en utbildning man tror sig kunna bli 110% nöjd med men sedan inte ens blir 50% nöjd med. Det gick inte alls bra alls med andra ord och det var först nu som jag tillät mej själv att erkänna det. Och med erkännandet kom alla känslorna. Dagen där på, när jag åkt hem, hamnade jag i en stor gråthög på sängen. Jag, gråthögen, Thomasen på toppen och insikten "nu har jag valt himla fel". För att jag av samtalet föregående kväll hade kommit på att det jag ägnade mina dagar åt bara var ett rent och skärt tidsfördriv orsakat av räddslan att bli sysslolös igen. Därför började jag på konstskolan. Därför slutar jag också kontskolan. För att det är och alltid bara varit ett tidsfördriv i mig.
Det jag kommer ägna mig åt nu är något som följt mig hela mitt liv men som jag först på senare tiden kommit att uppmärksamma på ett helt annat vis än tidigare, min tro. Den 23:e Januari börjar jag en fristående kurs på Umeå Universitet som heter "Teologi: Grundkurs" 60 hp, läses på heltid i ett år och kan räknas som första året i det 3åriga Teologiprogrammet (kandidatutbilding) 180 hp som jag kommer ta tag i hösten 2012. Jag ska alltså läsa teologi på distans. Läran om gud.För att en dag kanske kunna titulera mig som präst. Det är dit jag vill nu iallafall, det kanske ändras under utbildningens gång, men just nu är det det enda rätta i mig.
Och nu vet ni det. Där av min frånvaro här bland annat, för att det har varit en himla omtumlande och en omställningarnas höst, men om resten ska jag skriva om en annan gång för nu ska jag göra potatissoppa.
Lista. part 3
När jag var 20 hade jag precis: Flyttat hemifrån och panik.
När jag var 10 fick jag: En våningssäng och en lillasyster.
När jag är 25 vill jag: Ha barn. Senast.
När jag är 30 vill jag: Vara färdigutbildad och gift.
Jag kommer aldrig: Tappa bort min empati.
Jag kommer alltid: Älska mitt norrland.
Lista. part 2
Festivalen: Hultsfred 2009. (Åh. Jag tänker skriva ett separat inlägg om det.)
Skivan: Bon Iver - For Emma, Forever ago
Lägenheten: Jag tyckte mycket om Örnstigen. Eller Engelsbergsvägen. Men den vi har nu är också väldigt rätt,
eftersom att den är så himlahimla vi, tyvärr tycks jag glömma bort det pga. dess placering.
Julen: Det låter ju hemskt men jag har aldrig haft någon jul som varit speciellt... bäst. Men jag hoppas på att den här julen blir det, än finns det hopp!
Sommaren: 2010. Vi var nykära, mer behövs inte sägas.
Hösten: 2008. Hösten innan vintern då jag fyllde 18. När allt som egentligen var förbjudet var tillåtet för att det var den allra sista tiden innan det blev förbjudet. När jag var odödlig. På gott och ont.
Resan: Grekland. Med gymnasieklassen. Finner inga ord.
Jag hatar: att spy. Behövs inte ens kommenteras. Och oempatiska människor. Och människor som har fastnat i ett beteende som inte på långa vägar stämmer överens med deras ålder längre. Och människor som gör illa djur och tror att det är okej för att det "bara är ett djur". Och ett hundratal fler ting som jag kan återkomma med någon annan gång.
Jag älskar: Thomas. Mina vänner, min familj och släkt. Energier. Norrland. Mitt fd. torn. Riktigt kalla vintrar. Riktigt varma sommarnätter. Hundar. Fåglar. Frihet. Galenskap. Nostalgi. Gemenskap. Känslor som spränger. Att dansa tills benhinnorna gör ont. Att tänka på och planera framtiden. Att sjunga högt. När någon man tycker mycket om men sällan hör ifrån plötsligt dyker upp på telefondisplayen. Gravida magar. Ledighet. Träningsmotivation.Pengar på kontot. Självförtroende. Mer mera.
Jag brinner för: Mina drömmar och framtidsplaner. Jag tänker INTE bara sitta här och se livet gå mig obemärkt förbi.
Jag kan dö för: Alla jag älskar, såklart.
Jag trodde aldrig: Att jag och Thomas skulle få varandra en andra gång. Aldrig alltså.
Jag vill tro: Att min tro inte alls är fördjäves.
Jag hoppas: Att jag en gång för alla valt rätt nu, vad det gäller utbildning och framtidsyrke. Och att vi får barn max inom 3 år.
Svart/vitt
Fest/Hemmakväll
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka
chips/godis
Lista. part 1
Plagg: Min ytterjacka som jag köpte på myrorna för 105 kronor. Den har svart mocka på utsidan och syntetludd på insidan och en himla fancy luva man kan leka svår i. Dessutom så är den dubbelt så stor som jag. Den är seriöst den finaste jackan jag någonsin haft i min ägo.
Låt: Hur ska jag seriöst kunna svara på den frågan? Jag har nu suttit i 2 timmar och försökt sammanställa en slags lista på det hela men eftersom att jag inte besitter förmågan att begränsa mig så... går det inte att svara med bara ett svar. Går det inte att svara överhuvudtaget.
Fik: Jag har varken intresse eller råd att fika, tyvärr.
Klubb: Jag måste svara Baba Sonic, hur 18årigt det än kan tyckas. Det är faktiskt den enda klubben som jag aldrig haft tråkigt på. Bild på min symbiossyster + Tina efter det enda besöket på Baba i år.
Artist/band: Lars Winnerbäck. ALLTID Lars Winnerbäck. Ibland börjar jag gråta när jag lyssnar på hans musik eller ser honom på teve, för att han är så himla bra. Jag ÄLSKAR Lars Winnerbäck och har seriösa planer på att föreviga nån av hans texter i bläck under huden.
Man: Generellt = gentlemän. Precist = Thomas Österlund, vem annars liksom?
Kvinna: Generellt = Sånna som Julia - stabila, förnuftiga, knasiga, empatiska och genomgoda + en smula galenskap.
Precist = Min mamma. Och min farmor, såklart.
Djur: Våra duvbejbisar. Jag älskar dom. Efter 1 en dryg vecka. Jag blir helt lycklig när jag ser dom.
Inredning: Stora fönster och högt ovanför marken och torn och mycket ljusinsläpp och minst 1 ljusslinga per rum och dörrar som går att stänga och INTE ek.
Det här med mardrömmar
I natt drömde jag en av de mest obehagliga mardrömmarna jag åstakommit i år. Åstakommit för att drömmar är alltid någelunda helt och hållet våra egna hjärnkontors påhitt och vi HAR makten över dem. Men eftersom att jag själv har något starkt emot att läsa om andras nattliga äventyr så ska jag inte berätta hela, vem tycker ärligt att sådant kan vara intressant? Jag stänger seriöst ned ett fönster alternativt öronen när någons drömmar kommer på tal såvida det inte är min pappa eller Thomas, men det är ett ytterst sällsynt fenomen. IALLAFALL.
Jag drömde, kort och gott, att min älskade Thomas, i en skollik miljö plötsligt inte kunde stå på benen. Plötsligt började svamla obegripligt och slutligen föll ihop i en liten hög och omedelbart behövde hållas som ett barn för att inte helt förlora medvetandet. Jag vet att någonting är väldigt fel och ser orden HJÄRNBLÖDNING i mitt huvud. Samtidigt som jag försöker hålla Thomas uppe så ropar jag till Julia som är i bakgrunden att genaste ringa 114114 (som jag vid uppvaknandets skede kom på var numret till polisen). Jag frågar Thomas om han mår så pass dåligt att han bör föras in på toan och ja det gör han visst och det hela slutar med att en ytterst liten Thomas sitter utslagen och tömmer sej framvägen så att säga i badkaret. Så himla sjuk. Så himla ynklig. Också Julia bakgrunden som har tappat bort sin telefon-app och inte kommer fram någonstans.
Behövde genast sms:a Thomas och kolla så att han verkligen inte hade fått en hjärnblödning och gick sedan med orolig mage hela förmiddagen.
Men alltid nånting gott med det onda. Den här drömmen påminde mig åter om min älskdes värde och hur lyckligt lottade vi är som får vara varandras. Värdet i att få leva tillsammans i en tvåsammhet och värdet i att få vara friska och levandes enda ut i fingertopparna. Den här drömmen påminde mig också om ett par bilder som legat och väntat på rätt tillfälle att få publiceras här på bloggen.
NU är rätt tillfälle. När Thomas fyllde 21 så hade jag världen dilemma vad jag skulle ge honom, 2 dagar innan bemärkelsedagen så kom jag på det enda rättta "jag måste göra en kollagebok om vår historia".Här följer en del av innehållet i boken utplockat på måfå. Enjoy:
"Det var i Februari 2005 som vi först fick kontakt, äldsta bästa vännen hade funnit en man på Playahead (community - som jag är osäker på om den finns kvar men som på den tiden var det alla kidsen hypade mest i cyberrymden) som kallade sig för "Thomas_drums" och bodde i samma kommun som min pappa."
"Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller."
1, "Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans."
2, "men han visade mig på bästa sätt en 15årng kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärkel är (bilden som sedan totaltkvaddades av Den Ryggradslöse) och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ondt."
1, "På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och..."
2, "Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra.
För att vi trodde att det var bäst så.
Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont."
"Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter.
Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?".
"Sedan kom sommaren och vi hördes av emellan åt, blockeringen jag bad honom genomföra på msn hjälpte inte ett dugg men det faktum att han hade sin andra flickvän efter mig gjorde nog sitt till. Jag tror jag gav honom bilden av att vara rätt chill på vår front men i själva verket så var det nu jag satt uppe tills solen hade gått upp nästan varje natt och bara återupplevde och återupplevde och återupplevde vad som hade skett året innan. Nog för att jag alltid har varit väldigt nostalgisk men den här sommaren var brutal. Men också så himlans fin."
"Sommaren 2006. Sommaren då jag gick runt i tron att 'om jag ser ut som den första flickan efter mig så vill han nog ha mig tillbaka igen"
AND THEN THERE WAS SCILENCE (2007-2009)
"Också började vi umgås igen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter. Både helt utan avsikter och båda oerhört tacksamma över hur vi fanns för varandra fortfarande. Der var Twilight i mitt torn, Emelie Rose i din källare, te i diskhon, bekänning av framtidsplaner, promenader i kolmörker, stadig msn-kontakt och vänskapligt socialiserande helt enkelt men så en dag, när jag anade det som minst...."
"Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Lilla vännen gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen". Och så var det."
AND THEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN..........
Och det var 1/3 av Sagan Om Oss. Hoppas ni orkade kika.
Två ögonpar i tomhet från september till advent...
Mamma ringer och säger att Lars Winnerbäck spelar på svt1 just nu. Jag blir STÅENDE i en timme med vår antenn i famnen och en miljard tårar forsandes ned för mina kinderna.
För att vårt hus har Södertäljes (varför stavar man ens Södertälje med stort S, det är det sista den här staden förtjänar) SÄMSTA jävla teve-mottagning. Och för att mitt hjärta gör så jävlajävlajävlajävla ont just nu.
Thomas sade lagom till Septembers första helgdag att "Det har blivit höst nu Madde, du får inte bli ledsen nu Madde".
För att jag alltid mår som mest skit när årstiderna förvandlas, går vidare och lämnar oss och blir nya. Jag blir ännu mer känslig, blödig, analyserande, funderande och ännu mer Madeleine Elisabet Johansson 901220-****.
[Och jag låter er skaka era huvuden och tänka era "men herregud så fånigt, det är ju livets gilla gång" hur mycket ni vill om ni vill det, men för mig så är det himla svårt.]
Jag minns alla dagar i detalj och dagarnas exakta datum. Det kallas självbiografiskt minne och enligt de forskare från Karolinska Institutet, som jag hade kontakt med hösten 2009 (det var inte jag som kontakta dom, det var dom som kontaktade mig efter att min mattelärare hade fått nys om det hela och tyckte att det var värt att uppmärksamma), så kunde man räkna alla människor i världen men den här "förmågan" på en hand. Det är med andra ord ytterst ovanligt, fast för mig är det såklart inget konstigt alls eftersom att jag alltid har varit såhär. Eftersom att det för mig är helt naturligt att aldrig glömma saker. Det ligger faktiskt på den nivån att mina nära och kära kan säga "5 December 2006" och jag kan svara "Det var en tisdag, jag vaknade i ett Nykvarn och det var 11 plus ute fast det skulle föreställa vinter. Jag hade feber och vi höll på att kakla om vårat badrum på Örnstigen i Älta".
Och visst är det en himla ball grej kan man tycka som utomstående men som inomstående så är det hemskt jobbigt lika mycket som det är ballt. Särskilt jobbigt är det på dagar som fyller ett visst år ett år, jag behöver inte ens kolla i almenackan, jag bara vet i hela kroppen att just den här dagen för si och så många år sedan så skedde det här och det där. Och så är det idag och därför gör mitt hjärta extra ont.
För att det var jag och min älskadeälskadeälskade Symbiossyster som ikväll för ett år sedan drack öl i Södertälje med min dåvarande allra bästa killkompis och hans vänner och deras vänners vänner. Och det var ikväll för ett år sedan som jag mitt i alltihopa fann det dåvarande Felhjärtat (inte för att jag har ett nytt nu men eftersom att mitt hjärta inte slår fel för den människan längre så skulle det vara motsägelsefullt att fortsätta kalla honom för det) som efter 9 månader av tystnad plötsligt var 100% närvarande i livet, 100% mottaglig för umgänge och 100% intresserad av mina ord etc. Idag har älskadeälskadeälskade Symbiossyster flyttat 20 mil uppåt, allra bästa killkompisen vet jag inte vart han tog vägen och det dåvarande Felhjärtats plötsliga närvaro, mottaglighet och intresse försvann lika fort som den dök upp men det är inte det som är grejen.
Grejen är alla dessa ensamhetskänslor som jag är så ovan vid, trots att de väldigt odiskret smygit sig närmre och närmre det sista året. För att alla mina bästa vänner utom Julia Störstatrygghetenivärlden Gerdau flyttat härifrån. Först flyttade Malin till Lund. Sedan flyttade Frasse till London. Sedan flyttade Linnéa till Göteborg. Sedan flyttade Terés till London och för en månad sedan flyttade Mirjam till Österfärnebo. Och jag klandrar er inte som vidgar era vyer, inte alls, men jag kan inte heller känna "FAN VAD KUL!!" snarare "FAN VAD OVÄRT!!". Och det är så jag känner en Lördag som idag. En lördag som förra lördagen. En lördag som förrförra lördagen. En lördag som förrförrförra lördagen. And so on. ENSAM och ointressant.
Men det hela blir dessto mer intressant om man ställer upp antalet vänner som har flyttat med antalet vänner som jag har kvar och sedan räknar ut hur många av dom som finns kvar som faktiskt hör av sig och agerar utifrån sett som att de skulle finnas någon mening i en social interaktion. Summan blir väldigt låg och lika så blir jag.
Utan att dra alla över den välkända kanten, men ändå dra ganska många: Någonstans trodde jag att alla hjärtan man någonsin har slitit för (och då menar jag SLITIT FÖR som i gett bort stora bitar av sig själv till) skulle ge tillbaka, men jag var väl för blåögd som vanligt eller så är jag faktiskt så stört jävla jobbig som jag känner mej, ni får gärna förklara OCH ni får gärna tolka mig rätt.
Och det är därför jag spenderar den här lördagen STÅENDES med vår teveantenn i famnen och en miljard tårar forsandes ned för mina kinder till Lars Winnerbäck's "Två ögonpar i tomhet från september till advent", för att jag vet att den verkligheten inte är långt bort nu och för att den vetskapen är allt annat än fin att leva med.
Sedan sist!
Idag är det Fredag och imorn är det en vecka sedan jag skrev något här igen. Känner att en-gång-i-veckan tyvärr har blivit min grej. Skyller tidsbristen och prestationsångesten på det. Ni lär väl veta vid det här laget att skolan tar min tid och att jag tycker att spontanbloggning är jättejobbigt och svårt. Jag skulle precis till att publicera ett inlägg jag jobbat en stund med (för jo, jag måste ha en viss mening och struktur även i det här) men kom på att det skulle kännas märkligt att bara rusa dessa 6 dagar helt obemärkt förbi, inte för att det varit särskilt händelserika dagar (tvärt om) men iallafall.
Söndag, måndag och tisdag fortsatte jag min nya hobby som jag satte igång förra torsdagen - att ha för hög kroppstemperatur för mitt eget bästa och en överhängande matthet i hela kroppen (trots MASSA sömn, stillhet och väl utförda vanliga rutiner). Spenderade majoriteten av tiden i liggande position bortsett från mamma&Lenabesök och lasangetillverkningen i söndags, Mirjam-bara-i-Stockholm-över-helgen i måndags och fortsättningen på mitt Julia Pott-projekt i tisdags. Mamma och Lena kom och köpte 4 stolar, tittade på mina fjärilar, åt lunch och glömde en söndagsbilaga på mitt köksbord. Mirjam lagade massa mat och berättade om sitt nya liv och påminde mig undermedvetet om symbiosens värde. Julia Pott, min illustrationsidol, inspirerade till ännu en avmålning av de känslosamma oskyldiga djuren.
Men sedan på onsdagen och torsdagen var det hög tid att släpa sig till skolan och eftersom att färgläran tog slut förra veckan så var det nu dags för skulptur.
Skulptur ja som vid första intrycket verkade rätt tråkigt men sedan visade sig vara himla kul och här följer en text på uppgifterna som jag inte tror att nån orkar läsa egentligen:
Första uppgiften vi fick var att i lera forma ett huvud och sedan gjuta en form AV leran i gips och sedan hälla gips i den gjutna formen och sedan gjuta ett gipshuvud i gipsformen och sist hacka ut gipshuvudet ut gipsformen - var det någon som hängde med nu? Det hela var en himla massa moment innan man var klar och det var INTE alls svårt att göra fel så att säga.
Andra uppgiften var lite samma sak, fast nu skulle vi göra olika avtryck på en lerbit som var utkavlad som en liten kvadrat, med olika föremål och sedan hälla gips på det och när gipsets hade stelnat försiktigt dra loss den kvadratiska lerbiten och VOÍLA - alla tryckta avtryck ingjutna i gipsbiten. Väldigt lätt var det och väldigt fint blev det.
Tredje uppgiften var att vi skulle tälja ut (eller på skulptörspråk; karva) valfritt föremål ur en gipsklump som vi tidigare gjutit i en gammal glassburk exempelvis. Hann dessvärre inte med den uppgiften men andra i klassen skapade de mest i ögonfallande små föremålen.
Fjärde uppgiften var att av hönsnät tillverka en ram som man sedan beklädde med nedgipsad gasväv och sedan smetade in i flytande gips för att återigen finna formerna etc. Jag gjorde ett hjärta som ska få bo i ett av våra fönster.
Det här är dessvärre det enda foto jag har men nästa vecka när vi fortsätter med det hela så!
Andra saker jag varit med om sista vecka:
- Brutit upp en redan skadad tå i söndags natt, igen. Vi har en grej att gå som ett tvåmannatåg om natten till och från toan, eftersom att jag är STÖRT mörkrädd, och den här natten råkade min vänstra "ring-tå" sprätta rakt in i Thomas häl (han är alltid loket) så det sa "knäpp" och sedan sakta men säkert intog den fina färgen lila.
- Trilla ned i ett ofrivilligt utfall på kvart-i-åtta-bussen igår som tillsammans med ovanstående bidragit till att jag inte kan stödja på högertassen knappt. Folk omkring mig drog efter andan högljutt och Thomas kastade sig fram helt omskakad "GICK DET BRA!?". Nej det gick inte bra, jag haltar.
- Köpit träningskort på Sydpoolen - vattegympa och yoga here i come.
- Lyssnat tills öronen nästan fallit av på Melissa Horn's nya platta som är väldigt bra och som jag INTE får lika mycket ångest av som hennes 2009-platta.
- Återupplivat min gamla kamera för att jag inte har råd att köpa macro-objektiv till min systemare och är i stort behov av att fota närbilder.
- Fastnat i Östertälje stationshus X antal gånger.
- Hittat min skanner i skrivaren!!!
- Börjat kolla på Star Wars och kommit fram till att det vore trevligt med en Jarjar Bings som inneboende.
- Bokat KLIPPTID (OBSOBS händer typ 1 gång per år i mitt liv) till mig själv imorn.
- Och slutligen - plockat höstens första kastanjer.
Spännande bildutbud.... nu....men.......SÅ! Nu kan jag fortsätta =D
Dom två sista veckorna säger sitt.
Jag har fått höra att några av mina läsare tycker att mina bloggtexter är för långa, har för många ord och är för mycket. Väldigt ofta. Den vetskapen känns inte bra nånstans i mig då orden i mig är lika självklara som hjärtslagen i mig och far runt som blodet i mitt blodomlopp. I mig.
Anledningen till det är att jag kan inte begränsa mig i något - där har ni en av mina sämsta egenskaper, men också en av mina bästa.
Sämsta för att det medför att saker har en förmåga att ta lite för lång tid att slutföra och jag blir aldrig nöjd.
Bästa för att det medför att saker har en förmåga att ta lite för lång tid att slutföra och jag blir aldrig nöjd.
Men jag tror på att det kan vara bra med en viss perfektionism i sig och jag tror att det kan vara bra att aldrig nöja sig För att man då aldrig gör något halvdant och alltid presterar till 200%. För att de båda uppmuntrar till ytterligare utveckling.
Därför tänker jag inte försöka ändra på den delen i mig och de långa bloggtexterna kommer fortsätta. Eller jag ska försöka iallafall, att ta vara på den lilla blogglust jag har kvar. Den huvudsakliga försvann rätt ordentligt efter vännernas åsikter.
En annan anledning till att jag försvunnit är skolan. Det här med att gå upp halv sju, komma hem halv sex och sedan ha max fyra timmars fritid är en himla omställning efter en sommar utan några rutiner alls. Säkerligen himla nyttigt fast krävande.
Men det vet ni säkert redan och nej jag är inte intresserad av hur många andra som ÄR med om samma sak dagligen eller hur många som har VART med om samma sak dagligen de senaste fyrtio åren eller hur många som KOMMER vara med om samma sak i fyrtion år till. För den enda tröttheten och 0,0% fritiden som rör mig är min egen.
Utan att låta ego.
Iallafall. 62 bilder av mina 2 sista veckor var det ja. Kategorier var det ja.
- Skolan
De första två riktiga skolveckorna har passerat och jag och min klass har haft färglära.
Förra veckan målade vi stilleben hela veckan och den här veckan har vi haft modellmålning.
Stilleben går ut på att man så verklighetstroget som möjligt målar av stillastående föremål oftast installerade på ett bord och liknande. Modellmålning är lika simpelt som det låter - att måla av en modell. Naken.
Båda i syfte att lära mer om färgens betydelse i förhållande till ljus, skuggor, värme, kyla etc.
Exempel på stillebeninstallation:
Jag kan säga som så att jag SUGER på stillebenmålning och skämdes som ett djur när alla andra konstnärssjälar i samma rum målade de mest fantastiska bilderna medan jag stod där kladdade på något som en sjuåring skulle kunnat åstakomma. Att vilja krypa ur sitt egna skinn.
Den här veckan med modellmålning gick som tur var mycket bättre, även om jag inte på några vilkor kan måla snoppar. Förrsten så tycker jag att min understa bild blev riktigt bra, vi skulle leka med kalla och varma färger.
-Hemmet
Jag förälskade mig följande bild av den underbaraste illustratören jag vet; Julia pott.
Men istället för att klicka hem hennes bilder ville jag försöka mig på att göra en likadan fast lite i min egen tappning och om jag ska vara ärlig så är det en av de finaste bilderna jag "gjort" någonsin. Den översta är alltså originalbilden och den understa är min bild. jag har alltså INTE klakerat av den utan bara målat av den.
Om någon av en händelse skulle vara lika nördig som jag och vilja veta vad alla pennor jag använde mig av hette så finns de nedskrivna här nånstans, skrik bara till!
Här är förresten min nuvarande samling av världens bästa tuschpenna - Promarker.
I och med skolan så får vi 20% rabbat på i princip alla konstnärsbutiker i hela Stockholm och jag kunde såklart inte hålla mej ifrån att införskaffa 12 nya små vänner till det fenomenala priset 27 kr styck!!
Och appropå rita av så har jag ett litet projekt med mig själv att jag ska rita av 5 olika bilder av mig själv under de 5 siata åren vid exakt samma tidpunkt. Här är bild nummer 1 från år 2006. Vad tycks?
Och appropå hemmet så har jag nu ramat in alla mina fåglar vi fick av Thomas farmor i olika ramar och sattit upp dom i hallen och badrummet där det varit allt annat än trevligt förut. Jag har mina små tankar på att skicka farmorn i fråga ett tack-kort och bilden nedan, tror hon skulle bli glad då.. Jag är så nöjd och tacksam och nästa vecka kommer en ljusslinga från Honkong som också ska få bo i hallen.
K som i Kärlek
- Thomas.
Som jag älskar min Drake.
Inget är förändrat på det planet, inget mer än att tiden vi får är så värdefull med tanke på att den är så begränsad numera i och med Thomas alla olika jobb och min skola. Det är på helgerna vi lever och sover länge och sitter fast i täcket och sitter fast i varandra och köper världens största pizza och på vardagarna vi sover middag efter middagen så att vi tillslut trillar ur soffan och FORTSÄTTER sova. Knasis.
M som i matbilder
- Min specialitet, har alltid varit, kommer alltid vara.
Jag som älskar mat. Jag som älskar att fota min mat. Samtliga måltider är hemmagjorda.
Thomas testade en mat-hem-till-dörren-kasse. Rätt ovärt.
H som i helg
För två veckor sedan anordnades det 2 km lång loppis längs hela hägerstensvägen som jag måste släpa med Tedh, Natta och Josen på. Det var packat med folk men så himla värt. Jag kom hem med 12 tavelramar och en blus.
Förra helgen var det dags igen - Jag och Natta skulle stå på backluckeloppisen på Hågelby. Och så fick det bli. Klockan åtta klev jag upp och halv tio var vi på plats och sedan stod vi där i 6 timmar. Jag tjänade runt 2700 och det var också fett värt. Mitt källarförråd känner sig mycket mer tillfreds med sin tillvaro nu med kan jag meddela.
O som i ovanligaförekommanden
Att plötsligt känna sig så pass omdeveten om omvärlden och så pass okulturell att man måste hoppa på en prenumeration på DN. Jomenvisst. Och vid tidningens ankomst behöva hoppa runt i en liten segerdans av lyckan det hela orsakar. Dagen Nyheter är trygghet och himlahimla bra. Så är det bara.
"Asså bara så du vet så ligger pappa på sjukhuset" morrade min syster för exakt 2 veckor sedan. Min kära pappa hade dragit på sig någon mystisk infektion (det visste vi inte då) och langade kramperna och blåa läpparna. Inte helt okej. Har väl aldrig promenerat till Södertälje Sjukhus så fort förut, det här gick till och med fortare än när pappas förra dam fick en hjärnblödning i dagen innan min födelsedag förra året. Tur att man bor nära iallafall.
Det här med att plötsligt ha 29 000 på kontot. Att tappa hela sin fattning typ. Det kallas merkostnadslån samt studielån.
Skype:ade med Jas som var på väg till Japan. Hon som hela tiden är överallt men inte här. Sorgligt är vad det är men alltid lika kärt "återseende" i rutan. Som jag saknar dej. Som jag älskar dig. There is no time for us.
J som i jag
Ursäkta ofräschheten. Uppmärksamma ögonfärgen - ett tecken på att det börjar bli höst.
Orkar inte sminka mig inför skolan. Eller rättare sagt - jag har TAPPAT BORT mitt smink?!?! Jag vet inte hur man lyckas med att tappa bort 4 penslar, en foundation, ett puder och en maskara helt obemärkt men det går ju uppenbarligen.
Och ja mitt hår tenderar att se helt olika ut på alla bilder. Ibland sämre (nedan) ibland bättre (näst nedan).
K som i kläder
Jag säger bara ett ord - Second hand. Samtliga klädesplagg är second hand och obeskrivligt fina.
Svart fuskmoccaduffel med fuskpälsinsida från Myrorna - 100 kronor.
Och den är HELT ny typ. Jag är så nöjd och jag är så kär i den här jackan, alltså jag blir typ LYCKLIG av att tänka å den. Det är så galet att jag ibland måste gå och sätta på mig den och gå omkring i lägenheten med den bara för att jag tycker SÅ mycket om den. Kan det inte bli jättehöst nunununu??!? Den här ska jag spatsera runt på Londons gator i. Plus mina lila kängor. ÅH så flott!!
En sammetsblus i kungligt blått från backluckeloppisen - 10 kronor.
Helt underbar. Helt formlös. Och i ÄKTA sammet att dömma av kvaliteten och tvättanvisningen (handtvätt med kallt vatten).
Halvt genomskinlig "vampyrblus".
Aspuddenloppisen - 40 kronor.
Lilablåtransparat klänning - backluckeloppisen 10 kr.
Tyvärr 3 storlekar för stor men det kan gå iallafall. Mönstret och färgerna är to die for.
Ö som i övrigt
FÖRVARINGSMÖJLIGHETERNA<3333333
M. Nu kan mina penslar, paletter, pennor, papper, målningar etc sova gott om natten. Tackar som frågar.
Här har vi TYPISK Made-humor. Jag skrattade så att jag grät.
Man kan inte heta Madeleine Elisabeth Johansson och bara gå förbi oljefläckar på vägen. Det är straffbart. För att dom är så otroligt fina. Och nej jag är inte tappad bakom en vagn.
Och sist men absolut inte minst - rusningstider i Ö-tälje station. FYFAN.
Och det var allt!
