I det här inlägget kommer jag visa några glimtar av min Londonresa som ägde rum vecka 11. Små glimtar, små studer av lycka vecka 11 helt enkelt.

 

När vi besökte parken bakom Jas hus som var full av ekar och fina promenad stråk och även fast det var lite kallt så var det inga isfläckar och snöhögar och man kunde gå ute i kofta och kavaj, det kan man inte ens här nu och det där är ändå 2 veckor sedan..



När vi hittade en stor stubbe och slog oss ned och knaprade chips, rökte engelska cigaretter och drack chokladfudge milkshake och pratade om kärlekar och hur det var för länge sedan.


På kvällen samma dag när vi köpte färdigpizza från Iceland som bara kostade 1.9 pund och innehöll 50% bröd och 50% ost och såg det på Jas nedsläckta rum och kikade på Pretty Little Lier.



Varje morgon när jag hade sminkat klart och kom på att jag inte ser allt för hemsk ut egentligen.


När  jag följde med Jas till en liten håla utanför London när hon skulle fota två ytterst rara människor och vi åt engelsk choklad som smakade ljuvligt.

När vi hittade en jättetam ekorre som ville komma fram och säga hej.


Besöket på Harrods som var BRUTALT stort.

B

Att besöka livmedelsaffärerna som hade stört stort utbad av ungefär allt.


När vi åkte buss på kvällen och jag råkade titta upp i en spegel ovanför oss och såg hur fina vi var, igen.


När vi hittade en kattunge i en bananlåda som var full av kärlek och med största sannolikhet hade kunnat flytta in hos Jas på momangen.



När vi promenerade länge kanalen utanför Jas hus och såg två hägrar och blev FETT förvånade och imponerade.

HAHAHAHAHHAHAHAHHA. När jag kom hem och gav Thomas en av hans resepresenter som var en discobadmössa eftersom att gossen är rätt bra på att få ångest av att duscha utan att blöta håret pga dess "svårighetsgrad" och sedan vid dusch tillfället kommer skuttandes endast iförd den och ler helt galet. Baby<3

• Till vänster i bild ser vi min tunga datorklump som defenitivt har ett par år på  nacken med ändå majoriteten av tiden beter sig väldigt fint mot mig.

• Min nyckelknippa av sånt här uttöjningsbart gummiband i lila där det bor en lemur och en hudfärgad kanin och en väsk-"tassle" och ett par nycklar.

• Mitt nyinköpta torrschampoo från England (torrschampoo i mitt hjärta alltså<3333) som fungerar lite när det känner för det.
• Min sminkväska vars dragkedja är på väg att ge upp totalt. Jag har blivit en av dom som sitter och sminkar sig på tåget mot arbetet och skäms rätt rejält men vad gör man inte för tidens skull lixsom.

• Min ipod som för det mesta bara ligger och samlar damm alternativt kvarglömda cigaretters tobak.

• En påse med havregryn = min lunch 5 dagar i veckan.
  
  
• Mitt block jag köpte i London för ynka 5,9 pund med astjocka sidor likt en målarbok som ger mig lyckorysningar. Jag har en grej för skrivböcker.
  
  
• Thomas mobilabredband som jag umgås minst 5 timmar om dagen med.
  .
• Min gamla plånbok sedan 2 år tillbaka.

• Mitt pennskrin i plåt som jag hade på gymansiet och får min väska att låta lite som en pansartrupp på utflykt när jag travar omkring med den.
  
  
  Om jag bara ska göra något mer spännande än att jobba så brukar jag ha med mig kameran och utesluta datorn och kanske ett och annat cigarretpaket, det här med rökning är en återkommande grej nu när det våras... tyvärr men jag tänker ICKE falla dit igen och ransonerar det kraftigt till helgerna enbart..
  
  
  Såhär ser min väska ut idag som min älskade farmor har sytt åt mig, fast jag brukar ha min fjällräven ibland och ibland en stor skinnväska.

Den mest intensiva helgen sedan vi flyttade har just passerat och jag är obeskrivligt trött. Mitt Mars-experiment har kommit av sig totalt men jag lovar att återkomma med det så sent som imorgon. Tills dess får ni sova gott och drömma sött.

Alltså det här med att ha ett fullspäckat schema. Jag säger då det. Det är inte överdrivet ofta som jag har det men när det väl sker så är det VÄLDIGT fullspäckat. BRRRR.

Idag lekte jag med min mamma efter jobber. Lekte = träffade/hängde/umgicks med. Hon och fd. sambon Jann, numera särbo (jo man kan tydligen göra så också och fortfarande vara ihop, tycka vad man vill om det, känns som att man ska gå från särbo till sambo typ men icke) har sållt sitt hus, ja det finaste huset jag någonsin bott i med tornet som jag älskade (älskar), = klirr i kassan så mor min föredrog spontanshopping och massa fika och jag ger tummen upp för det. Vilket är ett ytterst onormalt förekommande då kvinnan verkar vara född med mossa mellan tårna och granbarr i håret, ja missförstå mig mest, hon är inte direkt den där som ger sig ut i shoppindjungeln frivilligt om man säger så.
Förr om åren blev det ganska mycket shoppa åt mig men nu var det säkert 2 år sedan det skedde sist så att det första mammsen utbrister "men du kan ju kika runt lite och ser du något så tar du det" var ytterst chockerande och glädjande, och nu låter jag som en riktig materialist men om man de sista 5 månaderna haft en inkomst som varit antingen 0,0 kr ELLER ytterst knaper så klingar dom orden rätt fint i hörselgången.
Det blev en långärmad lång tröja som slutar vid mina knän, strumpbyxor, shampoo, balsam, handtvål samt en grå chansning och fika. MYCKET NÖJD. Fin mamma <3
Sedan så ska jag få sponsring till min hårförändring som sker imorn och som får vara sekretessbelagd tills vidare.

Men för att återgå till mitt intro till det här inlägget; Mitt fullspäckade schema.



BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL.

Maria Evelina Rova är min första och enda syster. Vi delar samma pappa men absolut inte samma mamma, med andra ord så är vi halvsystrar, fast jag som alltid ratat halva och plastiga och alla andra termer som förtydligar eventuella ”avvikelser” syskonskap emellan att hon är min riktiga lillasyster, sprätt och slätt!

 

Ja min lillasyster heter alltså Evelina i förnamn och är född den 30:e Juni 2001- Det betyder att hon fyller 10 år sommaren som kommer (OH HERREGUD) men i mina ögon kommer hon alltid vara 4.. alternativt 6. Nåväl.

 

Det var i november 2000, en månad innan jag skulle fylla 10 som jag en fredagseftermiddag hemma hos min pappa och Jeanette fick syn på en lapp på kylskåpet där det stod med klara bokstäver Mödravårdscentralen.
”Ha ha MÖRDARvårdscentralen” fnissade jag och lekte med ordet. ”vad är det?”
Jeanetter tittade på mig med glasartad blick, som att jag kanske inte skulle få veta just där just då.
”Mödravårdscentralen är dit man går när man har en bebis i magen” Sa hon till sist. ”Men varför ska du dit då?” Undrade jag. (Hallå yxskafft?)”För att du ska få ett syskon” fick jag till svar och i samma sekund som hon avslutat sin mening tappade jag allt vad ordförråd och handlingskapacitet innebär. Först trodde jag inte på det men sedan när jag hade kommit tillbaka till jorden behövde jag ögonblickligen rusa in till min pappa och försäkra mig om att det var sant. Och pappa släpper allt han har i händerna för stunden och sätter sig på huk bredvid mig och säger att ”Ja det är sant, i Juli får du en liten syster eller bror” och jag grät glädjetårar för första gången i mitt liv.

 

Sedan började en 7 månaders väntan och jag höll dagsnedräkning och såg ut ett par minigummistövlar (som såklart aldrig införskaffades) och berättade för alla i min omgivning att ”snart får jag en syster” för jag visste hela tiden att det var en liten syster jag skulle få. Jeanette envisades med att kalla magen för Edvin men jag som absolut inte ville ha en lillebror ingick någon slags pakt med pappa om att det var en Evelina där inne och sen var det bara så.

 

Det var runt två på eftermiddagen den 30:e Juni som jag med mina grytlocksöron (ett uttryck som pappa och Jeanette myntade, vars innebörd var den samma som när man hör för mycket för sitt egna bästa av sånt som absolut inte bör höras) hörde Jeanette säga ”Micke, skjutsar du mig till sjukan?”. Och sedan ”varför??” och sist ”nej jag vet inte men det är för lite rörelse” och där efter skedde den snabbaste inpackningen i den vita saab:en de hade på den tiden som jag någonsin hade skådat. Jag blev dumpad hos mormor och morfar och kände mig väldigt utanför såklart men såklart kan man inte ha en 10åring med på bb.

 

Jag tyckte mycket om att vara hos mina morföräldrar som barn men den där dagen vill jag inget annat än åka därifrån och få vara med när det lilla livet i magen förlöstes men istället spenderade jag dagen framför telefonen och när dagen blivit kväll och kvällen blivit natt och natten blivit morgon så ringd det ÄNTLIGEN!

 

Klockan hade nyss passerat halv elva och mormor sa innan hon gav mig luren att ”men du vet väl om att det mycket väl kan ha gått illa?” och morfar instämde från övervåningen att ”ja det är faktiskt JÄTTE vanligt att det händer saker”.  Jag vet idag att dom såklart inte menade något illa, dom har alltid varit bra på att upplysa och göra mig medveten om det värsta, exempelvis när mitt hjärtas dvärgpinscher och nakenhund Timmy trillade in i mammas cykeldäck och bröt sitt vänstra bakben så kraftigt att benpipan stack ut genom huden och morfar sa att ”bered er på det värsta” när han körde oss till djursjukhuset.. Anyways det där är en annan historia.

 

Pappa ringer alltså och jag får luren och ”Vad blev det för bebis?!?” och ”vill du verkligen veta..” och ”JAAA” OCH ”DET BLEV EN LITEN EVELINA” sa pappa. Precis samma sak som han sa 10,5 år tidigare när jag kom till världen. Sedan blev det sjukhusbesök och min lilla lilla syster i kuvös med neonrosa strumpa på huvudet, var det finaste jag hade sett. Och jag hade blivit storasyster. Och det var historian innan jag blev storasyster. Här kommer historian efter.

 

Evelina föddes alltså den 30:e Juni 2001. Hela den sommaren var min nykläckta lillasyster det mest intressanta och spännande jag visste, vi var i norrland i 2 veckor och med allra största säkerhet så var jag en s.k. Pain in the ass för att jag inte på några villkor ville lämna henne ensam en sekund, men det kanske är helt naturligt, hur påfrestande jag än var. När det blev höst och min skola började igen så började också varannan-helg-systemet igen och vardagen kom och lite av min entusiasm avtog. Hon var fortfarande det finaste och mest spännande jag visste men att inte få vara med hela tiden, som jag önskade fick mig nog att känna det som att jag gick miste om något stort och då tappade jag nog också gnistan lite. För varje helg vi tappade hann hon lära sig något nytt och att hon plötsligt kunde så mycket och hade utvecklats till sin egna lilla individ satte himla massa respekt i mig. En respekt så kraftig att jag ett tag inte ens vågade leka med henne. Men en sak som alltid var den samma var glädjen i hennes ögon när hon såg mig. Tyvärr så har alla i min närhet tolkat mitt uppförande som ett ointresse för henne vilket är helt fel…

 

När Evelina blev lite större så fick jag lov att gå och bada med henne i Tumba simhall och det var himla fint och vår grej. Jag tyckte om att ha hela ansvaret för henne, att få vara storasyster till 100%, för det var då vi kom varandra som närmast. Jag hatade att gå ut till sandlådan med henne, det var ju så otroligt tråkigt, tyckte jag då, fast att det var bland det roligaste hon visste. Hade jag kunnat göra om stora delar av hennes barndom med vetenskaperna jag har idag så vet jag att jag hade uppskattat det väldigt mycket jag med, det gäller för övrigt ett flertal saker som jag ogillade då. Kanske var det så att min idag ytterst empatiska sida inte hade hunnits utvecklats riktigt då, sorgligt nog.

 

Sommaren 2004 när Evelina precis hade fyllt 3 lyckades jag med ett av dom fysiskt mest smärtsammaste sakerna i mitt liv. Jag klev rakt på en geting och brast ut i krokodiltårar. Som den lilla hjälpängeln som Evelina alltid har varit så var det hon som hittade mig brutalgråtandes på gårdsplan och i panik ropade för full hals ”PAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA MADDE TRAMPAT EN GETING” och nästan tog över mina tårar och sedan envisades med att sitta näranära mig under hela äventyret och säga ”nas det bli bätter” (vilket betydde ”snart blir det bättre”) och försöka mata mig med singoalla-kex. En 3årings sätt att visa sin kärlek på tror jag. Lilla lilla syster. Jag blir helt rörd när jag tänker på det.
Det var också hon som sommaren 2005, när jag hade färgat mitt vitblonda hår kolsvart, inte kunde berga sig av nyfikenhet och i ottan tassade in i mitt rum för att smyg-kika på storasysterns hårresande hårförändring och när jag vaknade inte kunde låta bli att utbrista ”Men Madde – varför har du förstört ditt hår för???” Också var det hon och jag som delade pappa och Jeanettes skilsmässa och hon som skrev på sitt vita fina skrivbord med röd tusch när Jeanette hade flyttat ut ”pappa älskas mamma. Mamma älskas pappa." Då var hon 5 år.
Och 2007 så var det hon som låg vaken hela natten när jag och Jas kom hem panikslagna efter att ha blivit ”jagade genom södertälje” som Evelina beskriver det än idag.

 

Det finns såklart en massa mer saker jag skulle kunna berätta om för hon fyller ju ändå 10 i sommar men då skulle jag ju behöva berätta allt och då skulle också det här blogginlägget bli oändligt långt och det har varken ni eller jag tid med. Men kort sagt så är min lillasyster den yngsta individ som har uppskattat mig mest genom åren i förhållande till sin ålder och det vetskapen får mitt hjärta att hoppa över att slag. Att jag kan betyda så mycket i någons ögon på DET sättet är så himla värdefullt. Vad som också får mitt hjärta att hoppa över ett slag är det faktum att jag inte hade insett detta förens för innan 3 år sedan och först då insåg att jag känner likadant för henne tillbaka.

Vi är varandras enda systrar med riktiga blodsband som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss och det älskar jag oss, älskar jag dig för.

 

"Idag" i mig har samma innebörd som det som bloggaren niotillfem brukar kalla "ett foto i timmen". Jag har gjort det här förr men nu var det ett par år sedan och till råga på allt så valde jag dagen jag reste till London. Jag har alltså tagit ett fota i timmen varje gången klockan slagit 16 över och jag går efter engelsk tid som är efter vår.

08:16 - Flyget som gick 06:00 engelsk tid gör sig redo för landning och jag ser engelsk mark och känner endorfiner.


09:16 Nyss påstigen på flygbussen, lättnaden över att jag "klarat av" att flyga helt själv från Sverige till England utan att försnilla mig totalt är totalt och jag växer lite i mig själv. Nog för att jag har flugit minst 200 gånger i mitt liv och ensam sedan jag var 6 år men det är alltid lite läskigt, särskilt när man ska utrikes.


10:16 Ombord på buss 8 från Oxford Circus mot Parnell Road med Jas vid min sida, första gången jag åker dubbedäckare. Lättnaden över att ha kommit fram helskinnad och lyckan över att hittat min älskade hjärtsyster och tvillingsjäl och kombinationen med 1,5 timmars sömn på 24 timmar gör mej smått gråtmild men hey jag är framme iallafall :D


11:16 Bekantar mig med Jas rum som verkligen ÄR henne ut i fingerspettsarna fast att jag trodde att det skulle se helt annorlunda ut. Nu blire frukost!


12:16 Jag vaknar efter en powernap och Jas är äcklig och äter något som liknar brylépudding skrämmande mycket och pratar högt i telefonen. Jag och konstiga koncistenser... nej


13:16 Lunch innan vi drar ut på staden. Nudlar med mungbönor, soya och tahini <3


14:16 Vi har precis mött upp Jas fina vän Rebecca och ska besöka någon slags marknad som arrangerad i närheten men först bankomaten.


15:16 En av alla vintagebutiker mitt sällskap envisades med att gå in i. Jag tror att jag hade uppskattat det mer om jag inte saknade en natts sömn. Placerar mej utanför affären och kikar på människor.


16:16 Jas bestället crépe som jag alltid haft otroligt svårt för. Äckelbejbis. Fast den där crépen var förvisso att dör för då dess innehåll bestod av bl.a. nutella.


17:16 En till vintageaffär, gudars vad vintageaffärer och second hands det finns här, om man hade varit rik alltså.


18:16 Återvänder hem till Jas som är lycklig i sin nya mockajacka som vi hittade för 25 pund. Underbart.



Resten av kvällen var jag stört trött och förvirrad och saknig och lite gråtig och vi spenderade den med en rätt b serie och zzzzzzzzzzzzzzzzzz. Inte värt att dokumentera!

Alltså. Nej jag har inte flyttat till London eller missat mitt plan hem eller gått och blivit internetlös eller sovit i en vecka eller  liknande. Jag har bara förberett så att jag ska kunna fortsätta Mars-experimentet så effektivt och snabbt som möjligt.

Här kommer dag 9 som jag tog mitt uppe i packningen 4 timmar innan mitt plan skulle åka (12/3), mitt i natten alltså. Jag glömde dessutom att fota hela min outfit så ni får bara mitt fagra face, enjoy :P Och NEJ jag är INTE naken.

JAG ÄR I LONDON HOS MIN HJÄRTSYSTER OCH TVILLINGSJÄLV OCH HAR INTE RIKTIGT MÖJLIGHET ATT FÖRSE ER MED MINA INLÄGG MEN JAG LOVAR ATT ÅTERKOMMA SNARASTE MÖJLIGT OCH JAG SVIKER ER INTE MED MARS-EXPERIMENTET - OK?! OK :D

Måste bara återigen få skriva att jag saknar min farmor. Brutalt. Och älskar ännu mer. M. Så det så.

Att jag heter Madeleine Elisabet Johansson och är född 20:e December 1990 vet ni redan men min hela bakgrund har jag inte skrivit om så här kommer dagens uppdrag, Enjoy;

Först bodde jag och min mamma och min pappa i en lägenhet i Visätra (pendeltågsstation Flemingsberg), sedan skiljde dom sig när jag var runt 1 år och mamma och jag flyttade till en lägenhet 500 meter därifrån. Jag hade ett ljust rum som luktade målarfärg och en liten svart säng. Jag gick hos en dagmamma som hette Ann-Louise och bodde på samma gård som min pappa. Jag tyckte aldrig om Ann-Louise. Hon var sträng och hade röda reeboksneekers och rökte inomhus. Hennes lägenhet luktade osäkerhet, saknad och korv med pulverpotatismos. Att hon dessutom tyckte om att promenera från Visätra till Flemingsbergs centrum med oss små gav henne inte pluspoäng direkt.  Jag lekte helst med en pojke som hette Eddie som också gick hos den dagmamman och bodde på samma gård. Jag tror han var något år äldre än jag för en dag när vi satt i lekhuset så ville han pussa mej på munnen men jag minns inte om han fick det.

I Visätra bodde vi till jag skulle fylla 4, då träffade mamma en ny man som heter Lasse och bestämde sig för att flytta ihop med honom. Hösten 1994. Kommunen hete Nacka och orten Älta. Vi flyttade alltså in med honom och hans dotter Eleonore 13 år i ett nybyggt radhus i röd betong. Det var ett fint hus men inte ville jag bo där för det. Jag ville ju vara med min pappa som, som jag redan nämnt i DAG 3, var det största och bästa i mitt liv, pappas flicka var det ja. Radhuset hade två plan och ett vardagsrum med flera meter höga fönster och planlösning så att det fanns plats för en balkong inomhus. Jag bodde på övervåningen, fortfarande i min lilla svarta säng, vägg i vägg med Lasse och mamma men också vägg i vägg med en flicka som kom att bli min första bästis – nämligen Moa.

Moa och jag träffades i sandlådan en dag när vi både var nyinflyttade. Hon och hennes bror Max var där och jag minns att Max rörde frenetiskt i en hink med segelbåtar på utsidan och mumlade ”nu skickar vi grytan till Pelle”. Jag tror vi klickade direkt, men bara för att vi var barn så behövde vi naturligtvis bråka hemskt mycket emellanåt, bara för att se om vi hade varandra så starkt som vi hade. Barn är så behändiga på det viset att det alltid uttrycker sitt misstycke på direkten och på det sättet hinner inga större konflikter skapas eftersom att man då reder ut det bökiga innan det hunnit bli bökigt på riktigt. Idag brukar Moa kalla oss för Torvmossesystrar (området hette Torvmossevägen) och det är precis vad vi är också.

När vi flyttade till Älta fick jag börja på dagis för första gången i mitt liv (Stensö Dagis) och jag som var ett mycket osäkert barn (så som jag själv minns mina känslor) trivdes inte alls. Visst var det bättre än hos dagmamman men fröknar som hette Iréne med rött krulligt hår och ett standard argument som ”om du inte gör det här eller det här så måste du gå ett varv runt Älta sjön” skapade ingen särskild trygghet. Först gick jag på avdelningen sköldpaddan och sedan på pandan. Jag brukade leka med en flicka som heter Sofia och en flicka som heter Jonna och en flicka som heter Jessica. Vi höll helst till i lekrummet där det fann en koja upp-snickrad i ett hörn av rummet eller så ägnade vi oss åt den sk. ”utgrävningen” dvs. att gräva i sandlådan där det fanns 3 sorters sand. Hade man bara grävt undan det första fulaste laget så skulle man snart hitta guldsand. Det var en spännande lek men det bästa i lekväg var ändå hemma hos Moa och Max.

Så småningom blev det en dagisplats ledig på det mer närbelägna dagiset Ladan och kändes direkt som en av de tryggaste platserna efter pappas lägenhet och farmors hus i norrland. Jag fick snabbt en favoritfröken, Inga-Maj, och första dagen jag började så lekte vi en lek, Törnrosaleken, och jag fick vara Törnrosa. Att Moa också gick på samma avdelning gjorde saken ännu bättre. Det var som sagt här jag träffade Julia också för första gången. När vi blev lite äldre så hamnade vi på samma avdelning; jättarna och det var där vi kom att bli bästisar första gången. På jättarna fick alla som var 5 år gå. Redan då fanns det statusar vilka som var populära och vilka som inte var populära. Jag var inte populär och höll mig helst med mitt favoritgossedjur Igge. Det var kul att gå på dagis i den här åldern även om det var hemskt att bli hämtad halv fem varje dag och även fast Viktor kallade mej ”Köttbullen” och även fast en ny fröken som hette Kina med allra största säkerhet tyckte mycket illa om mig.

Efter dagis kom grundskolan. Älta skola. Klassföreståndaren hette Agneta Lydig och fritidsfröknarna Marie och Marianne. Min klass var en fin klass tills vi började fyra eller femman då var den inte så fin längre. Alla började växa upp och skulle hävda sig och jag råkade väl rätt illa ut där ett tag, som tur var hade jag världens finaste fröken; Eva Alexandersson som var utav den gamla skolan och som jag grät när jag behövde säga hej då till i sexan.

Det var också nu som jag och Julia hittade varandra igen. Hon gick i 5B och jag i 5C och jag antar att vi bara huxflux kom på varandras betydelse igen, för visst hade vi lekt ibland på helgerna sedan dagiset tog slut och visst kom vi hade vi våra speciella ”things” med varandra men det var som sagt nu som vi riktigt fann varandra. Vi brukade sova över hos varandra och spela Harry Potter på datorn eller hennes xbox och leka att vi var äldre än vad vi var och sminka oss och ibland smyglekte vi med barbies också.

Familjesituationen på den här tiden var egentligen helt okej men jag antar att jag var rätt missnöjd då, att döma av gamla dagboksanteckningar etc. Pappa hade nyligen flyttat tillbaka från Tidaholm, en liten ort 40 mil neråt i landet och gift sig med en dam som hette Jeanette. Jeanette. Jag älskade henne från dag ett och gör än idag, även fast dom inte är gifta längre. Sommaren 2001 fick jag en liten syster, Evelina.

Även på mammas sida hände det grejer. Vi flyttade ifrån radhuset i röd betong till en betydligt större villa med gärdesgård runt och ungefär här så köpte vi vår första hund Jacky också. Innan hade vi haft kaniner, den första hette Skutt och de sex sista hette Modig, Benny, Pricken, Kyckling, Svennis och Ofelia. Alla dog av ytterst underliga skäl och varje gång var det oerhörd sorg. 

På fritiden red jag mest och gick på fotboll eller var med Julia eller surfade på ”Webbsidorna” och ”Lunar”, en rätt aktiv 11 åring tror jag ändå att jag var, testade massa saker för det är väl så man gör i den åldern. På loven hyrde vi husvagn, eller så följde jag med den nyfunna vännen Malin till hennes farmor i Skåne och såklart var jag mycket uppe hos min farmor. Min farmor som är det finaste jag har som jag besöker ännu, även om visiterna är kortare och det blir längre och längre mellan tillfällena.

I Augusti 2003 började jag i sjuan. Det var också vid det här tiden som min mamma sa till mig att vi skulle flytta från Lasse. Att gå i sjuan var helt annorlunda till det man visste tidigare. Plötsligt gick man i en skola med över 500 elever i där dom äldsta var 16 år och jag var ju bara 12 eftersom att jag är Decemberbarn. Jag och Julia och Malin, vi som hängde ihop som mest, hade valt inriktning Estetisk, för det kunde man göra i Stavsborgsskolan på den tiden. Det hade även ett 20 tal andra tjejer från Älta gjort så i vår klass så var det runt 30 tjejer och 2 killar. 30 tjejer som precis kommit in eller håller på att komma in i puberteten är aldrig en bra kombo. Nog för att jag hade lite erfarenhet av status inom stora grupper etc. sedan tidigare så hade jag nog aldrig kunnat föreställa mej att det skulle vara såhär. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka vad jag tänker och tycker så därför blev jag rätt snabbt den där tjejen som dom coolaste ville göra mos av. Du ska inte tro att du är någon typ. Det hände rätt mycket och vid ett tillfälle behövde dom till och med koppla in våra föräldrar och rektorn. Ingen kul period alls men tillslut lär man sig hur man ska vara och inte vara för att överleva högstadiet som förövrigt verkar vara tänkt att göra jävla massa ont i alla som varit igenom det.

I December samma år kom det fram att min mamma hade träffat en annan man, Jann. Nog för att dem har varit lite av och på under alla sina år men han är ändå den man som jag kommit närmast i hennes värld och som jag tycker ofantligt mycket om och i April 2004 så flyttade vi ifrån Lasse och Elli som jag kallade henne. Samtidigt i skolan så kom rektorn till insikt om att ”nej en klass med enbart tjejer är ingen bra grej” och slog ihop oss med ett gäng testosteronfyllda killar som studerade under profilen ishockey. Att blanda ett gäng estetflickor med ett gäng ispojkar, ja vad ska man säga? Det är inte att föredra i första taget men nu när man är igenom det hela så var det nog bara bra för man fick en hel bunt med erfarenheten av det hela och ett tjockt lager skinn på näsan då deras jargong inte var den mjukaste.

Hösten 2004, när jag gick i 8an, hade jag min första pojkvän. Carl hette han. Vi var tillsammans i max 10 dagar, träffades 1 gång och sa att vi älskade varandra efter första telefonsamtalet. Inte seriöst någonstans alltså men trotts det så blev jag helt knäckt när han gjorde slut över msn. Men han var inte min första kärlek. Min första och enda kärlek är Thomas, människan jag är tillsammans med idag som även ägde mitt hjärta när vi var 14 respektive 15, men den historian har ni redan hört.

Jag tyckte att det var jobbigt att gå i högstadiet men samtidigt helt otroligt fint, de 3 åren får ingen någonsin ta ifrån mig. Det var även där som jag träffade min hjärtsyster och tvillingsjäl Jasmine.

Jag började mitt första gymnasium i Augusti 2006. Fryshuset. Teaterlinjen. De första 5 dagarna kände jag ”WOW – det är det här som är livet” och de resterande 6 månaderna av min skolgång där kände jag raka motsatsen. Jag trivdes aldrig på fryshuset och i och med att hjärtat klappade hårt för en pojke från Södertäljetrakterna, Jimmy, så föll det sig rätt naturligt att jag plötsligt stod i kö för att få byta till en skola där.

Jag vet inte hur jag ska skriva om mitt och Jimmys förhållande som pågick från och till från hösten 2006 till sommaren 2009. När det var fint så var det väldigt fint och när det var mindre fint så var det kaos. Jag med mina stora känslor och han med sitt låga självförtroende. Bara för att två människor inte är bra för varandra utåt så betyder det väl inte att dom inte kan älska varandra, för jag älskade verkligen Jimmy och såg upp till honom mer än vad jag någonsin sett upp till någon och ibland tror jag fortfarande att han är den enda som ha sett och förstått alla mina sidor. Men till detta kan jag återkomma en annan gång.

Skolbytet gick igenom men om jag bytte skola så skulle jag även behöva lämna Älta förklarade min mamma. Inte brydde väl jag mig om det, jag var ju mer eller mindre förblindad av det nya hjärtat. Så vi flyttade alltså från Älta där jag hade vuxit upp till en kommun utanför Tumba. Salem. Kontrasterna var stora men jag trodde att det var vad jag behövde, vad vi behövde. Trodde. Eftersom att teaterklassen av min årgång 1990 var full på skolan jag ville gå på; Wendela Hebbegymnasiet, så fick jag plats i bildklassen men läste endast kärnämnena, för att aktiveras mest, för att få studiebidrag och eventuellt lite försprång inför vad som komma skulle. Det var en ensam vår, våren 2007 men på hösten så började jag i min riktiga klass. Teater och Scenkonst.

Jag hade tidigare fruktat att börja om ett år i skolan, vilka gjorde det liksom? Jag och alla som hade tvingats gå på IV ett år. Men nu i efterhand är jag endast glad att jag bytte för de 3 åren med mitt fina ESTA 2007-2010 har gett mig så oerhört mycket.
I börjar vad jag skeptisk då jag hade en hel del dåliga erfarenheter av ”teaterfolk” från fryshuset. Det här med att alla ville höras och synas och vara bäst och göra sig hörda 24/7. Men inte behövde jag väl oroa mig. I och med att det råder en helt annan mentalitet i Södertälje i jämförelse med Stockholm och Nacka som jag är från ursprungligen så är det nästan som ett helt register att lära när man är med om en sådan omställning, en sådan förflyttning, så även här. Människorna var mer lättsamma och lät mig vara tyst och tillbakadragen om jag behagade. På fryshuset var det något märkligt, något sällsynt till och med om man föredrog bakgrunden framför förgrunden.

I årskurs 1 hängde jag mest med Carro, Josefin och Anna.
I årskurs 2 hände jag mest med Viveca och Josefin men sedan åkte vi på studieresa till Grekland, en av mina finaste resor i hela livet (det klår till och med Usa) och jag fann vännen som kom att bli min symbiossyster, Mirjam. Symbiossyster har att göra med att våra kroppar började fungera nästan precis likadant hösten 2009 – hade Mirjam en acnekolloni på hakan så hade jag plötsligt det med, hade jag brutala gaser av linslåda så hade Mirjam också det. Sedan att vi i princip levde med varandra under alla dygnens timmar och gjorde allt tillsammans bidrog nog en del till symbiosen.
I årskurs 3 lika så.

Under mina 4 gymnasieår hann jag bo på 3 platser. Vi hann med 3 hundar och jag hade 2,5 pojkvänner. Jag jobbade på 4 jobb, förlorade 6 vänner och fick tredubbelt med nya. Jag var på 2 festivaler. Hade 3 bloggar (varutav 2 är aktiva ännu idag) och hann både börja och sluta röka.

Också var det de här med att fatta sig kort. Jag har ju så svårt med det som ni nog förstått vid det här laget. Det där var ännu en liten del av mig. Självklart har jag inte kunnat skriva ned allt riktigt men jag det kan komma en fortsättning. Hoppas ni fann detta givande. Bilder på det hela kommer en annan dag.

I helgen åkte jag ut till Oaxen där min pappa bor numera. En liten ö ett par mil från Södertälje. Såhär såg det ut då.

Först kan jag börja med att berätta att dessa kors sedan 4 månder tillbaka bott i vårt källarförråd men har numera flyttat södert ut. Vet inte vad man ska tycka om saken eftersom att det händer mer eller mindre oförklarliga saker här i tid och otid. Om det var bra att dom flyttade eller om  vi behövde dom bra här..


För att komma till Oaxen så måste man åka färja och då kan det se ut såhär om man åker i början av Mars.


Bryggan nedanför pappsen lya.


Hängde med den där systerystern såklart med :D


Och fann en fin båt med massa fint träd över. Jag älskar sånna där grenar.


HÄJHÄJ


Det gamla värdshuset.





Och nej min fascination för skuggor har INTE avtagit.


Dessa betongformationer kallas tydligen för silon och just silon måste jag säga är himla fina ord.



Sedan kilade vi in i kalkbrottet som på sommaren lyser i kritvitt och turkost.




Imma linsen.


Också lyckan över att kunna stå på barmark.


Systeryster fann ett fint hjärta i bergväggen.


Och här är färjan.


Och det var det :)

Nej men seriöst. "Vinterkräksjukan beräknas nå sin topp och 1 miljon svenskar riskerar att bli smittade"

FYFAN.FYFAN.FYFAN.FYFAN. VARFÖR? Hur i hela fridens namn kan det ens vara möjligt att dom inte tagit fram ett vaccin ännu? Jag menar, den här sjukan lär ju egentligen vara lika farlig som svininfluensan och man tänker på hur jävla knäckta de sjuka blir, vilka men dom får av det hela. FYFAN.FyFAN.FYFAN.FYFAN. VARFÖR?


Nu blir det till att isolera sig alltså.....

Dagens titel kan jag tänka mig uppfattas som tämligen tvetydig och det är den nog med, även i mig. Men med everything is amazing menar jag med alla små ögonblick av tacksamhet och lycka just idag. Så det blir vad jag ska berätta om. Ett lite mer lättsamt inlägg blir det här alltså i jämförelse med de sista dagarna, så ni som inte tycker så mycket om att läsa - enjoy!

Idag har jag kännt lycka och tacksamhet över att;

1. Över att min mamma återigen tog sig tiden att svänga förbi mig som var ensam hemma hela dagen med Betty och åt mina hembakade semlor med mig och pratade om massa som hjärtat känner och huvudet tänker. Hon är en av få som verkligen är angelägen om att få veta allt vad jag har inom mig och det är kanske självklart när man är mamma, att man vill veta allt, men för mig är det otroligt fascinerande. Fina mamma.


2. Över att isen har försvunnit på stora delar av Maren. Det måste väl ändå betyda att våren är på gång? Och även om snön kommer igen så är chansen ytterst liten att isen lägger sig igen, ytterst liten chans att det blir iskallt igen.


3. Över min mamma som förser mig med både gurka, mobilpengar och fyra timmars umgänge. Haha.


4. Över att svanarna dök jättemycket med huvudet och nästan stod upp och ned. Det kanske är astöntigt men jag tycker att det är himla kul.


5. Över att det var litelite sol, det betyder så mycket, man blir så glad.


6. Över att jag faktiskt ska åka till London på Lördag!!!! Även om det är lite jobbigt att åka ifrån min Thomas så är det nog ändå det finaste som kan hända just nu. Jag kommer alltså spendera 5,5 dagar bara med min tvillingsjäl och hjärtsyster i en stad jag inte kan berga mej att återupptäcka. Nu har jag fixat både flygbiljett, flygbussbiljett och växlat in mina pengar och även om jag fortfarande inte kan förstå det så blir det lite mer verkligt för var dag som går!


7. Över att jag har så fina vänner och hade en sånn fick gymnasietid. Ibland när jag känner mej lite sådär så tar jag ned min fina studentmössa och läser vad som står i och genast så vänder det.

Tack också Anna inte-längre-Asp, Jenny och Emma för era fina kommentarer om min blogg. Jag blir jätteröd. <3

Idag är det dag sex på mitt mars-experiment och idag ska jag berätta för er om mina finaste i livet som inte är mina föräldrar eller min Thomas utan nämligen mina bästa vänner. Jag har såklart ett flertal som står mig väldigt nära men jag tänker bra skriva om sex av er just idag.


JULIA
Det här är min fina knasboll och moderatslampa till bästis - Julia Gerdau. Julia och jag har känt varandra sedan våren 1995 när jag började på hennes dagis dvs 16 år i år.

Julia gick på logen och jag och vännen Moa på sommarhagen som våra avdelningar så fint hette.  Första gången jag träffade Julia (vad jag själv kommer ihåg) så satt hon på framsidan av dagisets gård och körde sand i en skottkärra och som den vänliga själ Moa alltid har varit så var hon inte sen att introdusera oss för varandra och förutom en grönsnorig näsa och ett par runda harry potterglasögon blev jag också bemött av ett himla vänligt leende och ett "ska vi leka?".
När vi blev lite större började vi på jättarna (sista kullen på vårt dagis) tillsammans och fick chansen att lära känna varandra ytterligare och det var i virrvarret av delfindykningar ned för ribstolarna, radergummiätandes gosedjur, slagsmålsframkallade tomteböcker, uppflugna barbiedockor på hustaken (som vi älskade barbies), fållarna på tant brun och tant greddelins kjolarsom en vänskap som har kommit att betyda allt för mig växte fram. I lågstadiet brukade vi leka varannan helg när jag inte var hos min pappa och i mellanstadiet började vår rellation byggas upp ordentligt.

Jag tror att det är när man kommer in förpuberteten som man verkligen hittar sin riktiga jämnlikar, visst är vänskapen i de lägre åldrarna också himla värdefull men det är nog när man börjar växa ännu lite till som man behöver någon som är precis som en själv.
Och det var hon. Vi brukade surfa på nätet och göra sk. "dolls" dvs. en animerad figur som man kunde bestämma helt och hållet hur den skulle se ut med hjälp av ett musklick och som allt för ofta slutade i ett skick som var skrämmande lik en av flickorna i playboy. Vi brukade sitta i mina förvaringsbxar under sängen och spela kort. Vi brukade låtsas att vi var många år äldre än vad vi var och hetta Lina och Tess som tillsammans bildade okrossbara LiTess. Vi gjorde det mesta tillsammans och det vi inte gjorde tillsammans blev oftast inte gjort överhuvudtaget.

I mitt andra cyberjag så skriver jag om Julia som "Allra Bästa Vännen" och det för att den stabilitet som jag har i henne har jag inte upplevt i någon vän på samma sätt någonsin och det är så himla värdefullt att orden ta slut. Man ska aldrig ta varandra för givet men vi två får nog lov att säga att vi kan det utan att riskera något. Nog för att vi är väldigt olika på många plan och nog för att vi inte alltid förstår varandra val och nog för att vi tycker olika i mångt och mycket men bästisar det kommer vi nog alltid vara. Vi ska ju för fan time:a våra graviditeter ;D som vi bestämde när vi var 15.


MALIN
Malin och jag lärde känna varandra via Julia när vi gick i femman. Man kan väl säga att vi egentligen inte hade något val då vi båda umgick väldigt intensivt med Julia. I början av vår relation brukade jag klaga på hennes alldeles för öppna jacka i förhållandet till klimatet och vara avundsjuk på hennes hår och fundera på varför hon aldrig fråga om hon fick vara med mig och Julia och leka. Sedan kom jag på att hon kanske var lite blyg, trotts hennes annars så öppna yttre. Klart hon ville vara med. Sedan var det bara jag, Julia och Malin som gällde. Första gången vi lekte själva jag och Malin (för JA man leker fortfarande när man är 11) så var vi hemma hos henne. Julia hade precis gått hem för att äta och plötsligt stod vi där ensamna i hennes hall och kom på att "shit nu är det visst bara vi". Nödlösningen för att förhindra en pinsam tystnads uppkomst fick bli monopol och så var den isen knäckt. Sedan umgicks vi väldigt intensivt och hade även här föddes en ta-förgivet-vänskap om än lite olika min och Julias. Jag tar absolut inte Malin förgivet på samma sätt idag som när vi var yngre.

Varför jag och Malin kunde umgås så intensivt när vi var yngre (för tro mig, vi höll ihop flera dygen i streck) tror jag har att göra med att båda våra familjer hade en väldigt avslappnad och lätt syn på utomstående vänskaper. Det var lika enkelt för mig att fråga min mamma och Malin fick sova över för 3:e natten i rad som det var för Malin att fråga sina föräldrar om jag fick sova över för 3:e natten i rad och alltid fick vi ja till svar. När vi skulle börja sexan så följde jag med Malin till hennes farmor som hade sommarhus på den skånska landsbyggden och fick uppleva en vecka uan dess like. Det var väldigt fint. På Malins trettonde födelsedag så bjöd hon hela sin och Julias klass på fest. Och jag. Vi var självklara. Och så såg vår rellation ut hela högstadiet också. När vi gick i åttan/nian och livet skavde i varenda liten sena så var det vi som försökte rädda varandra, vi som blev änglasystraran (ursäkta uttrycket - det var mycket Berny Pålsson i huvudet just då) Kritvit och Kolsvar, vi som trodde att vi hade en egen värld, vi som balanserade på broräcken tillsammans, vi som spenderade nätterna på höga murar mer såpbubblor och simple plan (fast Malin egentligen hatade dom) och vi som var varandras livlinor helt enkelt.

Att man kan känns så himla mycket när man bara är 14-15 år är lika fascinerande som det är farligt.

Dom sista åren har vår rellation varit lite till och från. Jag älskar Malin lika mycket som förut och kommer alltid räkna henne som en av mina närmaste men likväl har det skett en förändring i oss. Jag vet inte riktigt varför vi gått sönder som vi gjort ibland men jag vet att jag hatar det, för lika mycket som du var min trygghet dom där agustinätterna 2005, lika mycket är du min trygghet nu och jag respekterar dej obeskrivligt mycket. Min Malsla.


JASMINE
Och här har jag ytterst svårt att hitta en början på hur jag ska beskriva oss. Nåväl. Första gången jag träffade Jas var 2003 när vi gick på samma fotbollsträningar. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget större behov av att stifta bekantskap med henne. Andra gången jag träffade Jas var när vi började högstadiet. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget behov av att stifta bekantskap med henne, dessutom - vem har gula gummistövlar på ett klassfoto? Så vi började alltså i samma klass. Ungefär hela sjuan och en bit inpå åttan gick vi omkring och tänkte så om denna varelse. Julia skrev i vår kompisadagbok "imorn är det onsdag vilket innebär att Jasmine kommer hem från indonesien.. typiskt.. tycker hon kunde stanna där istället.." och vi instämde ganska rejält. Men sen på något vis kom det sig att skribenten och resenären började umgås lite på våra exotiska NO-lektioner ute i Ältaträsket och bara för att vi redan var så tighta, Jag, Malin, Jenny och Amanda så hakade vi på det hela och förstod rätt snart att vi hade haft väldigt fel. Denna någon som från början verkat vara den största bessewissern i gula gummistövlar visade sig vara en helt vanlig tjej, om än väldigt folkskygg och osocial men annars nästan precis som oss.  Vi började på på Älta frikyrkas konfimationsgrupp och blev på  så vis ännu lite mer nära och så en dag kom hon till skolan och sa att hon skulle flytta till bastuvägen 51. Jag bodde på bastuvägen 55. Vi skulle bli grannar. Jag skulle alltså snart bo vägg i vägg mot en nyfunnen vän som sedan skulle komma att bli min bästis.

Vår vänskap tog alltså fart i November 2004. Då var vi 14 respektive 13 år. Det faller sej kanske naturligt att bli nära på tvillingsjälar om man delar alla vännerna, skolan, intressena och samma betongväggar för så blev det iallafall. Hon kom att bli någon jag såg upp till, oroade mig för, räknade med, dansade med, gjorde ett eget knackspråk i väggen med, grät med, gick på konsert med, åt konstiga saker med, skjutsade på min pakethållare till skolan och mer eller mindre kände ett ansvar för att hon skulle fortsätta andas. Nej det var som sagt inte lätt att vara 14/15. När vi gick i nian så flyttade hon från våra gemensamma betongväggar och det blev väldigt tyst. Sedan började vi falla sönder lite. Och sen lite mer. Och när vi slutade nian så var allt oss emellan inte alls lika självklart. Det är klart att man stöter bort människor när man har ont. Det är klart att man inte alltid är kapabel att säga varför det gör ont men som utomstående så gör det kanske dubbelt så ont i dom sitationerna.

Under hela vår gymnasieperiod kan jag nog säga att vi har haft en av världens finaste rellationer. Vi har utvecklats enormt under åren och egentligen så räcker inga ord i världen till för att beskriva alla våra äventyr därför får den här texten ett smått abrupt avslut. Men en sak är säker iallafall och det är att vi alltid kommer vara hjärtsysterar.


MIRJAM
Mirjam's och min historia är så himla märklig för den började så sent. Hösten 2007 började vi i samma klass på gymansiet men det var först April 2009 som vi fann varandra på den obligatoriska studieresan för årskurs 3 inriktning teater & scenkonst på wendela hebbegymansiet. Det var som att alla bitar föll på plats bara där på Athens dammiga gator och sedan dess har vi varit varandras. Våren 2009 alltså då vi lärde känna varandra. Sedan hösten samma år blev vi såkallade symbiossystrar, när Mirjam sov hemma hos mig fler dagar i veckan är hos sig själv. För att vi behövde varandra så himla mycket och för att det ÄR finare att göra kontaktimprovisationer en hel natt, åka på spontanspelning med Jonnatan Johansson, äta smet direkt från skål och annordna pulkarace klockan tio på natten än att gå i skolan och andas som man borde. Vi har vart med om så himla mycket äventyr tillsammans på så kort tid.

Mirjam är en väldigt viktig del av mig, just för att vi delar så mycket och för att jag aldrig träffat någon som är så lik mig någonsin. En kväll i December 2009 slog det mig att det är en sånn här vän som jag väntat på hela livet, inga missförstånd nu heller tack, och var inte sen med att säga det och genast fick jag tillbaka "jag skulle precis säga det samma". Sedan jag träffade Thomas har vi dessvärre setts allt mer sällan och det är så tråkigt men jag vet inte hur man riktigt balanserar en symbiossyster och en trolovad. Oavsett vad så älskar jag dej lika mycket nu som när vi hoppade av bussen i Ormkärr för att du hade druckit för mycket Ouzo, när vi liftade med en polsk snickaren klockan 4 mitt i natten och blev kallade på JohanEmbrink av dom i skolan för att alla var så avundsjuka på oss och massa mer. Om oss är jag redo att skriva en bok. Min fina Mymlan Embronx.


JOSEFIN
När jag började gymnasiet och såg Josen för första gången tänkte jag "åh nej inte en sånn". Flickan hade då sönderblekt vitt hår, dom tightaste jeansen jag någonsin skådats, skor så spettsiga att man skulle kunna huggit någon i magen med dom och orsakat diverse inre skador samt en svart skinnjacka och jag tog henne direkt för fjortis. Och jag trodde att vi inte på några som helst vilkor skulle kunna bli som vi är idag. MEN så började jag äta lunch med henne och Anna när mitt egentliga klassumgänge gick mig på nerverna och så märkte jag hur himla fel jag hade haft och i slutet av ettan så var vi väldigt nära varandra och på höstterminen i tvåan så var det hon som jag ringde till när hjärtat gick i sönder, hon som kärleksfullt nöp mig i mitt gäddhäng, hon som brukade ringa mig på mornarna alldeles för tidigt för sitt eget bästa och fråga om jag skulle komma till skolan följande dag och hon som tog hand om när det blåste storm i mig och övertygade om att jag inte hade gjort något fel när vi flydde på en nattbuss med väktare.

Jag och Josefin är väldigt olika men går ändå rysligt bra ihop och även om vi inte har särskilt lätt att visa de djupaste känslorna för varandra, någon av oss, så är hon ändå någon som får hjärtat att slå hårt.


LINNEA
Det här är Linnea, som aldrig kan vara seriös på bild och som troligtvis aldrig heller kommer inse sitt egna värde. Linnea är den mest tålmodiga och generösa människan jag vet. Hon är också den som jag från start varit helt övertygad om att jag gjort rätt som släppt in henne i mitt liv trots att vår historia hade en väldigt udda början. Linnea och jag delar vår Lars Winnerbäck dyrkan och hon är troligtvis den enda som förstår den delen av mig. Hon är också den som efter bara 3 veckors vänskap sjöng för mig "om vi förlorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig" och det brukar jag tänka på ännu.

Även Linnea har jag en otrolig respekt för, för att hon är så rik på livet, hon har haft så mycket tungt att bära att det är orättvist. Jag är rädd att Linnea en dag inte ska finnas där, för försvinner hon så försvinner en så stor del av mig. Det är inte alla jag åker till Berlin med eller blir kalasfull med en torsdag eller dricker te i minusgrader ute på min ballkong med eller röker sönder mina lungor med (inte längre). Listan kan göra lång. Det är inte alla som är som du. Och det bör du vara ytterst medveten om, fina.

Ända sedan jag satte ihop mitt Mars-experiment, vilket i och för sig inte var allt för många dagar sedan men jag har haft det i skallen desto längre, så har jag fruktat den här dagen rätt hårt. För att det är så himla brett ämne med så många svar och som är så himla upp till var och en, som min pappa svarade på frågan när vi bilade i 120 från Oaxen till Järna i lördagskväll. Och så är det ju, himla mycket upp till var och en och mitt svar på den frågan är bara mitt svar, ingen annans, även om det går att känns igen sig i det hela, men det vi kan enas om är iallafall att det är det största som finns och det finaste som finns. Och om någon redan här känner att den inte håller med så har denna någon aldrig upplevt kärlek, tyvärr.

Eftersom att det är mitt Mars-experiment som handlar om mig enbart (men jag är fortfarane väldigt intresserade av era åsikter och tankar) så ska jag nu försöka ge er MIN bild av det hela.

Om vad kärlek är.

Såhär då. Jag har ytterst svårt att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är i min ålder som kärlek, mitt cyniska jag ser oftast förbi den och tänker per automatik att  "det där kommer aldrig hålla" och "om ett år är det inte där längre". Men jag har desto lättare att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är 20-30 år äldre än vad jag är som kärlek, vilket är ytterst märkligt med tanke på att åldern egentligen inte behöver ha något med det hela att göra. Jag kände kärlek första gången när jag var 14 och jag vet folk i min närhet som känt den först i 50års åldern.

Det är svårt att beskriva mitt godkännande och ickegodkännande men förutom åldern som referensram så brukar jag tänka på hur pass ärlig människan i sig är och hur pass empatisk och lugn den är.  För dom tre egenskaperna är något jag själv värdesätter väldigt mycket. Att kunna säga och visa exakt vad man tycker, tänker och vill. Att kunna förstå en annan människas hjärta utan till och innan och tryggheten i lugnet som hör där till. Men det här är som sagt bara mina åsikter som säkerligen baseras på hur jag själv är. Ni andra som är falska, oempatiska och hetsiga (haha skämt åsido) kommer såklart inte hålla med. Jag tycker inte att längd på kärleken ska få  spela någon särskild roll men däremot hur pass tidigt den infaller.

Om jag ser tillbaka på mig själv nu för 6 år sedan så skulle jag alldeles straxt få min första riktiga pojkvän och för mig just då så var det ju som sagt på liv eller död, gott eller ont dvs det allra mest seriösa jag hade vart med om och det var jag också medveten om just då men likaväl ser jag ned på 14åringar idag som går hand i hand på stan för att jag tycker att dom är för små för att ens vara kapabla att känna något sådant stort. Och dom känner med största sannolikhet inte alls som vi gjorde, för vi är ju fridlysta unika och sällsynta i mig (vad vet jag - alla kanske känner så), så då behöver dom ju inte heller gå sådär för dom är ju för små kanske och riskerar så mycket i det där dom gör för att dom inte vet bättre. Faktum är att jag skrev en text om det hösten 2009 när mitt hjärta sprack sönder var eviga dag;

"Dom är så små och rätt söta egentligen men det dom håller på med ger mig dåliga vibbar för när det krackelerar kommer det göra så ont och ingen är värd den smärtan. Någonsin. Och dom är så små och dom vet inte vad dom ger sig in i och ändå gör dom det. Och 14 är ingen ålder att  få hjärtat krossat i för ärren av allt det fina som var och världsvanan av allt det fina som var kommer lämna större avtryck än det som dom är bredda att kalla kärlek. Och ni måste lyssna när dom ber er ta det lugnt. Och ni måste verkligen tacka dom när dom håller er isär för att förhindra att ni växer ihop, bli symbiosa och ni måste verkligen lyssna på vad dom äldre säger för tro det eller ej men VI VET BÄTTRE och visdom slår alla världens fjärilar i 14års magen. I promise. Bigtime"

Fast nu kan det hända att jag snarare gav bilden av att tro att allt går sönder i den åldern (vilket det iofs oftast gör) men det jag vill poängtera med det här är att vid så ung ålder så man för det mesta för oerfaren för att kunna skilja på låtsaskärlek och riktig kärlek. Där av mitt ickegodkännande. Sen att man är under utveckling etc etc är en helt annan femma och som sagt - åldern behöver inte vara enda källan till att något inte godkänns i mig, där spelar fler saker in som ex. hur pass mycket man ger upp av sig själv för sin "kärlek", eller pass engagerad man visar sig vara. Listan kan göras lång.

Nåja. Det var små fragment av mina åsikter om vad kärlek är och inte är rent praktiskt. Men konkret i mig är kärlek något som jag inte ens tror hälften av mina nära någonsin kommer få uppleva. För kärleken är magisk och den magin är det tyvärr bara ett fåtal som är mottaglig för för det har med energier att göra bland annat...
Innan jag blev tillsammans med Thomas en andra gång så hade jag inte upplevt den magin, visst var vi finast i världen när vi var små också men inte på samma konkreta sätt som nu, då fick vi inte samtiden att slå gnistor. Bokstavligt talat. Kärlek för mig är också att leva gränslöst. Gränslöst som att förbjuda uttrycket "det går inte", för har man hittat sin själsfränd och livs kärlek så ska det gå att tänka att allt är möjligt. Gränslöst som att älska utan hejd. Det är därför vi låter vår framtid innehålla så stora planer för vi tänker aldrig fastna just här för vi har en hel värld att uttnytja tillsammans. Kärlek är också gemenskap, att alltid räkna med den andra och samhörighet. Såklart. Här får ni ännu en bild på min kärlek iallafall :D




Och nu känner jag att jag skrivit en smärre uppsatts här så nu lämnar jag över till er - vad är kärlek för er?

Jag tror jag får göra en smärre begränsning för min egen skull gällande experimentet. Helger kallar det.
Med andra ord så återkommer jag imorn!

Tjingtjing

Här kommer lite mer av mitt liv senaste dagarna:

Jag gjorde kanel&vaniljpannkakor med grädde och jordgubbsylt och låtdades att det var sommar snart.


Den oslagbara kombon med smör, socker och kanel. Nami


Tröttskrutten<3

Smaka på tungan ^^

HAHAHAHAHA. Thomas väsropar från vardagsrummet att jag ska komma fortfortfort och när jag kommer dit så ser jag en katt genom fönstret som inte överskattat sin smidighet något brutalt. Den skulle helt enkelt gena genom häcken vilket orsakade ett brutalt svajjande hit och dit både från katten och häckens sida. Så himla kul. Men vad gör man inte för att slippa att bli våt om tassarna liksom ;p

Så JÄVLA bitter katt typ.

Hallå hallå
- Nej jag har varken gett upp experimentet eller mitt bloggande heller för den delen, trots mitt lilla avbrott från i fredags till idag.

Det har varit helg igen och om några timmar så tar min sportlovsvecka slut och det är back to work som gäller, inte för att jag klagar MEN jag skulle ju lätt klara av en vecka till av ledigheten eftersom att den här veckan gick så himla fort och nästan enbart spenderades liggandes på knä i trappan till övervåningen på gammelbovägen så jag hjälpt till att färdigställa huset inför fotograferingen som skedde i Fredags. Annars så har jag varit på långa promenader i mitt gamla älskade Rönninge (som jag kommmit att... känna ett slags vemod för, vad det nu kan bero på bortsett från att alla flyger nu), pumpat lite på gymmet som jag älskarälskarälskar, sovit för lite som vanligt under ledighet, varit på oaxen och hälsat på min pappa (som jag kommer skriva om lite senare), varit på Annas maskerad och firat min mormor som fyllde år idag! Ett fint lov alltså :) Här kommer lite bilder från mitt äventyrande i Rönninge.


Det är något speciellt med platser man lämnat och kommit tillbaka till. Något speciellt med Rönninge.

För vi har solen i ögonen och spilld mjölk (dill chips om man så vill) överallt.

Vägen låter oss vänta.

Att gå lite för nära var jag bra på förr om åren, nu aktar jag mig mer.

"För exakt ett år sedan när jag gick här så...."

Och jag känner på luften att det snart är dags för en återvändo utan dess lika, en återvändo för värmen.

Vi ska bara låta allt vakna i sin egen takt.




Tycker mycket bra om att tassa omkring i stora villaområden och tänka på framtiden. Jag älskar framtiden.

Utmanade ödet lite.





Leka lite med färger.

Mitt träd i snökostymen.

Sedan hängde jag med en hackspett i ungefär 20 minuter som faktiskt tillät mig komma bara 1 meter ifrån den.


SNART HÄR.

Trappan som jag hängt med hela veckan typ ;)

Idag är det dag 3 på mitt Marsexperiment och idag ska jag berätta för er om dom som skapade mig, mina föräldrar med andra ord.

Mina föräldrar heter Annika Johansson och Mikael Rova och är 43 respektive 46 år. Dom har aldrig varit gifta men här om månaden kom det fram att dom faktiskt var förlovade en gång i begynnelsen. Jag har inte alls bra koll på hur deras historia började mer än att de sprang på varandra i någon hälsokostbutik som mamma arbetade i och pappa körde ut varor till 1987 och att de blev tillsammans samma årsskifte och höll ihop tills april 1992.

4 år och 4 månader tillsammans alltså.

Jag var 1 år och 4 månader när dom inte höll längre, jag har med andra ord inga konkreta minnen från tiden då dom var tillsammans, endast små fragment som är alldeles för otydliga för att fördjupa sig i, men tiden efter att jag hade fyllt fyra och vi flyttade från Visätra, där pappa bodde kvar, när mamma hade träffat en ny man, vid namn Lasse, minns jag desto bättre och där med minns jag också hela min uppfattning om min mamma och pappa ur mina barnaögon.

Mamma och jag bodde med den nya mannen Lasse och hans dotter Eleonore som var 9 år äldre än mig. Jag antar att det egentligen var en rätt lycklig och trygg tillvaro men eftersom att 50% av mig befann sig 4 mil bort kunde jag knappast känna fulländad lycka och trygghet i den ”familjen”. Jag träffade min pappa varannan helg, ett system som jag hatade från början till slut och än idag är ytterst skeptisk till. Det kan inte vara bra för varken föräldern eller barnet att bara träffa varandra 6 dagar på 4 veckor.

Rysningar vid blotta tanken.

Jag var pappasflicka från topp till tå. Han var min stora hjälte som jag avgudade mest av någon levande människa och jag hade aldrig sådan ångest som klockan fem varannan söndag så vi måste säga ”Hejdå vi ses om två veckor!”.
Pappa var den man ringde när något havererade hos mamma, den man längtade efter hela veckorna, den man idoliserade och mer eller mindre heligstämplade, den man oroade sig för (”men pappa är så ensam, jag måste åka till honom så att han inte är ledsen”), den man hade störst respekt för, den man tänkte på innan man somnade, den man tänkte på så fort man vaknade, den man visste skulle finnas där för alltid, den som man blev eld och lågor för om någon sa något ont om och den som man alltid kunde känna trygghet i.

När jag var riktigt liten arbetade pappa som bussmekaniker och vi tillhörde en församling i Flemingsberg där pappa brukade agera busschaufför de tillfällena vi skulle på resor till olika kristna konferenser runt om i Sverige. Jag var alltid så stolt över min pappa då. Han som körde bussen och snickrade ihop ett stort träkors till församlingen som dom lät hänga längst fram i sin lokal. Han som alla talade så gott om och som jag aldrig ville vara utan. Sedan började han köra taxi och det var jag som blev hämtad på Älta Skolas skolgård av en marinblå taxibil med stor orangelogga ”BOTKYRKA TAXI”. Och det var vi som bilade upp till min älskade farmor första gången det skulle bilas. Och vi som låg i farmors syrum på vindan och iakttog sommaren 1995’s värsta oväder, när blixten nästan slog ned i flaggstången. Och vi som tvingades säga hejdå med världens tyngsta hjärtan i Maj 1998 när pappa hade hittat en kärlek 40 mil ned i landet och sedan bara träffades på loven i 1 års tid. Men sedan kom han tillbaka som tur var.

Man kan säga att från det att jag var 0 år till det att jag var 13 år så hade vi en relation som var närmaste okrossbar. Även om han blev arg som den argaste björnen på mig och jag rädd som den räddaste haren av honom så visste vi nog alltid vart vi hade varandra. Men när jag blev lite äldre, ville göra mer precis det som föll mig in just i det nuet så var vi inte lika självklara längre. Det är väl alltid jobbigt att se sina barn växa upp kan jag tro. Alltid jobbigt att se sina barn ta sådana beslut som man vet på förhand kommer att skada dom men som dom vägrar inse. Alltid jobbigt att inte vara verbalt benägen att uttrycka sina känslor. Eller att uttrycka dom överhuvudtaget. Alltid jobbigt att inte få den uppskattning man egentligen är värd. Jag vet att vi allt för ofta under åren sedan jag fyllde 13 äventyrat vår relation men jag vet också att dom starka banden som knutit oss samman sedan den där decemberdagen 1990 på Huddinge sjukhus aldrig någonsin kommer kunna kapas av eller lösas upp. Det är inte för ingenting som jag blir gråtmild så fort jag tänker på hur vi var förr i världen. Det är inte för ingenting som dina ord spelar nästan mest roll i mig. Det är inte för ingenting som jag lyckats blöta ned både mig själv, soffan och tangentborde under detta skrivande.
Vi är far och dotter och jag älskar dig min pappa.

 

MIN MAMMA

 

Och jag hoppas att ingen av er tar illa upp över att pappas text innehöll 294 fler ord än mammas för oavsett hur många ord jag använder så vet ni nog era värden i mig, mina fina föräldrar.

Med denna titel syftar jag på första gången mitt hjärta slog hårda slag för någon som inte var en vän, släkting eller familjemedlem. Min första kärlek med andra ord. Första gången mitt hjärta slog hårda slag för någon som inte var en vän, släkting eller familjemedlem var den 24:e Mars för sex år sedan, det magiska året 2005 alltså.

Jag gick i åttonde klass och umgicks mest med Malin och Julia och två till tjejer vid namn Jenny och Amanda, man kan nog säga att vi fyra delade nästan allt; kläder, smycken, dagböcker, NO-arbeten, åsikter, barndomsstad, musiksmak och så vidare. Vi var dom som på fritiden hängde på ett kafé kallat Henry’s och där fann inspirationen till converse och cheap monday och därför blev kallade för ”Svarta gänget” i skolan och mer eller mindre fridlysta på ett dåligt sätt.  Jag var den typiska fjortonåringen som höll på att upptäcka allt vad tonåren hade att bjuda på och där ingår förutom KENT, kajal, tillfälliga stilbyten, sena nätter, nattliga lekkamrater, nyfunna bekantskaper, nedgråtna örngott, låtsas rock, ”livets mening” och något som börjar på K och slutar på Illar.

Killar. Klart som korvspat att alla ville ha en kille eller vad vet jag – tjej kanske. Och klart som korvspat att vi alla i ”Svarta gängen” på ett eller annat sätt skulle vara involverade i varandras hjärtan till 110% och engagerade och spionerade och influerade och filosoferade och komprimerade och irriterade och här tar rimmen slut men kort och gott var delaktiga i allt. Även den första kärleken såklart. I alla fall för min egen del.

Vi innan vi blev "Svarta gänget".

Det var Julia som la förgrunden till det hela. "Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång". Det väl använda citatet i den här berättelsen. PA = Playahead = 2005’s mest använda community av kidsen i vår ålder.

Eftersom att jag redan har skrivit den här historian en gång förut och känner att den stämmer minst lika bra nu som du (för historia ändras inte) så tänker jag ta mig friheten att kort och gott kopiera det jag skrev då och klistra in här:

Killen hette Thomas Österlund, var 15 år, bodde på skäcklingevägen i Tumba och brann för trummorna.
Vi pratade först på MSN men eftersom att livet utanför datorn var lite för mycket just då så lade jag inte något större engagemang i våra samtal. Ett tag pratade vi inte alls men så plötsligt en dag kände jag starkt; "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen först hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.

Där någonstans på vägen hade det även uppstått ett då, rätt oförståligt intresse från bådas håll, nog för att jag var 14 och kär i kärleken och längtade mest i världen efter att kunna göra som ”Dom coola" i skolan som hånglade på rasterna och höll i handen och lade ut parbilder på sina presentationer på samma community som jag redan nämnt och ristade in sina pojkvänners namn på armarna.

Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på;

• Han var sparsam med orden men ändå så öppen.

• Han var något jag inte hade varit med om tidigare.

• Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt.

• Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till Julia för att kunna utnyttja webbkameran för.

• Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbkameran utbrast ”jag trodde inte att du skulle vara så söt”.

• Han var kontakten som det bestämde möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.

Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej.

Men så fel jag hade.

Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till Julia och Amandas praktikplats (det här med att vara 14 och inte kunna splittra på sig), Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången.
Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".

Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre.

Och så fick det bli.

Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förens jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.

Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.


Vår första bild tillsammans, 28 April 2005. Tack för att man blir finare med åren alltså...

Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans.
När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det som de flesta killar vill ha flickor för och skulle jag råkat ut för något sådant då (redan) så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15åring kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. 


Maj 2005

Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärlek är och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ont.


Juli 2005

Agusti 2005

September 2005

På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.

Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra.

För att vi trodde att det var bäst så.

Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag Julia som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.

Efter det där spenderade vi lite drygt 4 år isär men så;

Det var i December 2009 som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen.
Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter.

Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Josefin gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen".

Och så var det.

Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.

Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt.
Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."


Och här har ni historian om min allra första och sista kärlek i livet - Thomas Österlund. Idag är vi sambos och förlovade och har känt varandra i snart sex år. You make it real och det finns inget bättre <3

Jag heter Madeleine Elisabet Johansson och är född den 20:e December 1990, vilket innebär att jag relativt nyligen fyllt 20. Jag bor med min pojkvän Thomas Österlund i på 76 kvadratmeter 10 minuter från en kommun som jag skäms lite för att till höra, nämligen Södertälje. Men har såklart inte alltid bott här. Först bodde jag och min mamma och min pappa i en lägenhet i Visätra. Sedan skiljdes dom. Då bodde jag med min mamma ensam en liten stund. Efter den lilla stunden hittade mamma en kärlek och vi flyttade till Älta, hålan som kom att bli min ”barndomsstad”. Där bodde vi tills jag hade fyllt sexton blivit flyktbenägen toffel. Då bar det av till Salem. De sista åren har jag bott i Rönninge och nu bor jag som sagt i Södertälje med min älskade och trolovade Thomas Österlund. Vi har snart varit tillsammans i 11 månader men om man ska räkna med tiden vi hade innan alla andra så är det 20 månader, men så räknar ju ingen.

Jag jobbar som skrivhjälp på ett närbeläget gymnasium och Thomas är ljudtekniker. Jag brukar beskrivas som brutalt ärlig och empatisk. Ärlig för att jag inte kan hålla saker inom mig och empatisk för att jag inte kan hålla saker utom mig, det spelar ingen roll om det gäller en ensam hund utanför konsum eller ett problem en ytlig bekantskap har.
Mina största intressen är att skriva och rita men jag är rätt dålig på att främja dem eftersom att jag oftast får för många idéer på en gång och inte kan hålla isär allt och i slutänden är man för förvirrad för att ta sig för något överhuvudtaget. En ond cirkel med andra ord. Jag tycker också mycket om att sjunga och agera. Kort och gott kan man säga att jag tycker om allt som främjar den estetiska andan i mig. Jag skulle vilja läsa fler böcker men mitt tålamod som troligen är kortare än de flestas tillåter mig inte riktigt till det.
Jag är vegetarian men har en brutal fixidé om att jag måste äta cheesburgare – vilket jag såklart inte gör eftersom att jag inte klarar av tanken på att jag skulle äta något som har haft ett hjärta som slagit. Det här med hjärta också va.
Jag har ett stort skört hjärta. Jag ger folk för många chanser och förstår sällan mitt egna värde. Jag skulle gärna gå en kurs i att stå på sig för det är jag helt värdelös på. Jag har två fobier – spindelfobi och emetofobi. Emetofobi är sjuklig rädsla för att spy och det har jag dragits med så länge jag kan minnas.
Jag är en människa utav beroendekaraktär, jag blir alltså lätt beroende av saker och det tycker jag bara är en negativ egenskap även om det kan gälla en sådan småsak som svarta fiskar eller samarin (som jag för närvarande inte kan leva utan). Min favoritfärg är lila och min naturliga hårfärg mellanblond. Och det var en litenliten del av mig!

 

Oh herre min ge vad trött jag är!

Dagen idag har spenderats iförd Thomas sk8tbyxor, reebokgympadojjorna ala 2007 och världens prasligaste vindjacka på friluftsgården Lida. Klockan 11 styrde jag min kosa mot Tullinge för att sedan möta upp systeryster Evelina och bästa-batterimorsan-i-världen Jeanette och följas åt till slutgiltig destination. I fyra timmar ägnade vi oss åt pulkaåkning och friluftande utan dess like. Jag säger att trots att jag 90% av min vakna tid tenderar att uppföra mig som en dam som kommit upp i de lite högre åren och dagligen kallas "tant" så har jag sannerligen barnasinnet i behåll!

Det var då inte 9åriga lillasyster som kastade sig hals över huvud (vilket metafor btw) ned för backarna utan den minsta tanke på alla slags hinder (jag höll på att kötta ned både pensionärer, andra pulkaåkare och hundar idag..) som kanske kan komma att uppenbara sig bara sådär hur som helst när som helst, utan det var minsann jag.
Och liknande beteende visade jag visst prov på när vi var i Järvsö här om månaden. Jag vet inte vart min plötsliga våghalsighet har kommit ifrån för när jag var ett par år yngre så åkte jag knappt nyckelpigan på Gröna Lund, för att göra en usel liknelse. Det kan vara så att om man som barn avstår från mycket så kan man komma att behöva uppleva allt man avstått senare i livet, när man är lite äldre. Typ nu? Iallafall! Fin dag med fint folk fast rätt så kissigt väder.

Väl hemma hittade jag la sofa och nyss var det visst middag och O.C som vanligt.
Nu är det snart 2 månader sedan jag övertalade Thomas att börja se om O.C med mig och till en början var skeptismen rätt hög men nu är det han som kommer smygandes och säger att vi borde titta, haha. Känns allt bra fint för det är för sjutton gubbar den finaste serien som jag sett på teve. Kul också att Kat delar hysterin ;)


Min fina systeryster<3


Som är ett glidflyger ned för backen


Dom tre andra kumpanerna som också deltog i dagens äventyr. Lyckan över att ha en huns med i gänget!!



Min grenfascination.




En sällsynt förteelse ;P


Finaste voffen på länge <3


En TAM vildkanin som bodde på Lida- HEJHEJ!