Maria Evelina Rova är min första och enda syster. Vi delar samma pappa men absolut inte samma mamma, med andra ord så är vi halvsystrar, fast jag som alltid ratat halva och plastiga och alla andra termer som förtydligar eventuella ”avvikelser” syskonskap emellan att hon är min riktiga lillasyster, sprätt och slätt!

 

Ja min lillasyster heter alltså Evelina i förnamn och är född den 30:e Juni 2001- Det betyder att hon fyller 10 år sommaren som kommer (OH HERREGUD) men i mina ögon kommer hon alltid vara 4.. alternativt 6. Nåväl.

 

Det var i november 2000, en månad innan jag skulle fylla 10 som jag en fredagseftermiddag hemma hos min pappa och Jeanette fick syn på en lapp på kylskåpet där det stod med klara bokstäver Mödravårdscentralen.
”Ha ha MÖRDARvårdscentralen” fnissade jag och lekte med ordet. ”vad är det?”
Jeanetter tittade på mig med glasartad blick, som att jag kanske inte skulle få veta just där just då.
”Mödravårdscentralen är dit man går när man har en bebis i magen” Sa hon till sist. ”Men varför ska du dit då?” Undrade jag. (Hallå yxskafft?)”För att du ska få ett syskon” fick jag till svar och i samma sekund som hon avslutat sin mening tappade jag allt vad ordförråd och handlingskapacitet innebär. Först trodde jag inte på det men sedan när jag hade kommit tillbaka till jorden behövde jag ögonblickligen rusa in till min pappa och försäkra mig om att det var sant. Och pappa släpper allt han har i händerna för stunden och sätter sig på huk bredvid mig och säger att ”Ja det är sant, i Juli får du en liten syster eller bror” och jag grät glädjetårar för första gången i mitt liv.

 

Sedan började en 7 månaders väntan och jag höll dagsnedräkning och såg ut ett par minigummistövlar (som såklart aldrig införskaffades) och berättade för alla i min omgivning att ”snart får jag en syster” för jag visste hela tiden att det var en liten syster jag skulle få. Jeanette envisades med att kalla magen för Edvin men jag som absolut inte ville ha en lillebror ingick någon slags pakt med pappa om att det var en Evelina där inne och sen var det bara så.

 

Det var runt två på eftermiddagen den 30:e Juni som jag med mina grytlocksöron (ett uttryck som pappa och Jeanette myntade, vars innebörd var den samma som när man hör för mycket för sitt egna bästa av sånt som absolut inte bör höras) hörde Jeanette säga ”Micke, skjutsar du mig till sjukan?”. Och sedan ”varför??” och sist ”nej jag vet inte men det är för lite rörelse” och där efter skedde den snabbaste inpackningen i den vita saab:en de hade på den tiden som jag någonsin hade skådat. Jag blev dumpad hos mormor och morfar och kände mig väldigt utanför såklart men såklart kan man inte ha en 10åring med på bb.

 

Jag tyckte mycket om att vara hos mina morföräldrar som barn men den där dagen vill jag inget annat än åka därifrån och få vara med när det lilla livet i magen förlöstes men istället spenderade jag dagen framför telefonen och när dagen blivit kväll och kvällen blivit natt och natten blivit morgon så ringd det ÄNTLIGEN!

 

Klockan hade nyss passerat halv elva och mormor sa innan hon gav mig luren att ”men du vet väl om att det mycket väl kan ha gått illa?” och morfar instämde från övervåningen att ”ja det är faktiskt JÄTTE vanligt att det händer saker”.  Jag vet idag att dom såklart inte menade något illa, dom har alltid varit bra på att upplysa och göra mig medveten om det värsta, exempelvis när mitt hjärtas dvärgpinscher och nakenhund Timmy trillade in i mammas cykeldäck och bröt sitt vänstra bakben så kraftigt att benpipan stack ut genom huden och morfar sa att ”bered er på det värsta” när han körde oss till djursjukhuset.. Anyways det där är en annan historia.

 

Pappa ringer alltså och jag får luren och ”Vad blev det för bebis?!?” och ”vill du verkligen veta..” och ”JAAA” OCH ”DET BLEV EN LITEN EVELINA” sa pappa. Precis samma sak som han sa 10,5 år tidigare när jag kom till världen. Sedan blev det sjukhusbesök och min lilla lilla syster i kuvös med neonrosa strumpa på huvudet, var det finaste jag hade sett. Och jag hade blivit storasyster. Och det var historian innan jag blev storasyster. Här kommer historian efter.

 

Evelina föddes alltså den 30:e Juni 2001. Hela den sommaren var min nykläckta lillasyster det mest intressanta och spännande jag visste, vi var i norrland i 2 veckor och med allra största säkerhet så var jag en s.k. Pain in the ass för att jag inte på några villkor ville lämna henne ensam en sekund, men det kanske är helt naturligt, hur påfrestande jag än var. När det blev höst och min skola började igen så började också varannan-helg-systemet igen och vardagen kom och lite av min entusiasm avtog. Hon var fortfarande det finaste och mest spännande jag visste men att inte få vara med hela tiden, som jag önskade fick mig nog att känna det som att jag gick miste om något stort och då tappade jag nog också gnistan lite. För varje helg vi tappade hann hon lära sig något nytt och att hon plötsligt kunde så mycket och hade utvecklats till sin egna lilla individ satte himla massa respekt i mig. En respekt så kraftig att jag ett tag inte ens vågade leka med henne. Men en sak som alltid var den samma var glädjen i hennes ögon när hon såg mig. Tyvärr så har alla i min närhet tolkat mitt uppförande som ett ointresse för henne vilket är helt fel…

 

När Evelina blev lite större så fick jag lov att gå och bada med henne i Tumba simhall och det var himla fint och vår grej. Jag tyckte om att ha hela ansvaret för henne, att få vara storasyster till 100%, för det var då vi kom varandra som närmast. Jag hatade att gå ut till sandlådan med henne, det var ju så otroligt tråkigt, tyckte jag då, fast att det var bland det roligaste hon visste. Hade jag kunnat göra om stora delar av hennes barndom med vetenskaperna jag har idag så vet jag att jag hade uppskattat det väldigt mycket jag med, det gäller för övrigt ett flertal saker som jag ogillade då. Kanske var det så att min idag ytterst empatiska sida inte hade hunnits utvecklats riktigt då, sorgligt nog.

 

Sommaren 2004 när Evelina precis hade fyllt 3 lyckades jag med ett av dom fysiskt mest smärtsammaste sakerna i mitt liv. Jag klev rakt på en geting och brast ut i krokodiltårar. Som den lilla hjälpängeln som Evelina alltid har varit så var det hon som hittade mig brutalgråtandes på gårdsplan och i panik ropade för full hals ”PAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA MADDE TRAMPAT EN GETING” och nästan tog över mina tårar och sedan envisades med att sitta näranära mig under hela äventyret och säga ”nas det bli bätter” (vilket betydde ”snart blir det bättre”) och försöka mata mig med singoalla-kex. En 3årings sätt att visa sin kärlek på tror jag. Lilla lilla syster. Jag blir helt rörd när jag tänker på det.
Det var också hon som sommaren 2005, när jag hade färgat mitt vitblonda hår kolsvart, inte kunde berga sig av nyfikenhet och i ottan tassade in i mitt rum för att smyg-kika på storasysterns hårresande hårförändring och när jag vaknade inte kunde låta bli att utbrista ”Men Madde – varför har du förstört ditt hår för???” Också var det hon och jag som delade pappa och Jeanettes skilsmässa och hon som skrev på sitt vita fina skrivbord med röd tusch när Jeanette hade flyttat ut ”pappa älskas mamma. Mamma älskas pappa." Då var hon 5 år.
Och 2007 så var det hon som låg vaken hela natten när jag och Jas kom hem panikslagna efter att ha blivit ”jagade genom södertälje” som Evelina beskriver det än idag.

 

Det finns såklart en massa mer saker jag skulle kunna berätta om för hon fyller ju ändå 10 i sommar men då skulle jag ju behöva berätta allt och då skulle också det här blogginlägget bli oändligt långt och det har varken ni eller jag tid med. Men kort sagt så är min lillasyster den yngsta individ som har uppskattat mig mest genom åren i förhållande till sin ålder och det vetskapen får mitt hjärta att hoppa över att slag. Att jag kan betyda så mycket i någons ögon på DET sättet är så himla värdefullt. Vad som också får mitt hjärta att hoppa över ett slag är det faktum att jag inte hade insett detta förens för innan 3 år sedan och först då insåg att jag känner likadant för henne tillbaka.

Vi är varandras enda systrar med riktiga blodsband som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss och det älskar jag oss, älskar jag dig för.