När jag var 16 ville jag: Bo i Södertälje, festa massor, aldrig vara utan Jimmy Rimsby, få göra allt som jag ville och ha långt blondt hår.


När jag var 20 hade jag precis: Flyttat hemifrån och panik.


När jag var 10 fick jag: En våningssäng och en lillasyster.


När jag är 25 vill jag: Ha barn. Senast.

När jag är 30 vill jag: Vara färdigutbildad och gift.

Jag kommer aldrig: Tappa bort min empati.

Jag kommer alltid: Älska mitt norrland.

BÄSTA

Festivalen: Hultsfred 2009. (Åh. Jag tänker skriva ett separat inlägg om det.)


Skivan: Bon Iver - For Emma, Forever ago

Lägenheten: Jag tyckte mycket om Örnstigen. Eller Engelsbergsvägen. Men den vi har nu är också väldigt rätt,
eftersom att den är så himlahimla vi, tyvärr tycks jag glömma bort det pga. dess placering.


Julen: Det låter ju hemskt men jag har aldrig haft någon jul som varit speciellt... bäst. Men jag hoppas på att den här julen blir det, än finns det hopp!

Sommaren: 2010. Vi var nykära, mer behövs inte sägas.

Hösten: 2008. Hösten innan vintern då jag fyllde 18. När allt som egentligen var förbjudet var tillåtet för att det var den allra sista tiden innan det blev förbjudet. När jag var odödlig. På gott och ont.


Resan: Grekland. Med gymnasieklassen. Finner inga ord.


Jag hatar: att spy. Behövs inte ens kommenteras. Och oempatiska människor. Och människor som har fastnat i ett beteende som inte på långa vägar stämmer överens med deras ålder längre. Och människor som gör illa djur och tror att det är okej för att det "bara är ett djur". Och ett hundratal fler ting som jag kan återkomma med någon annan gång.

Jag älskar: Thomas. Mina vänner, min familj och släkt. Energier.  Norrland. Mitt fd. torn. Riktigt kalla vintrar. Riktigt varma sommarnätter. Hundar. Fåglar. Frihet. Galenskap. Nostalgi. Gemenskap. Känslor som spränger. Att dansa tills benhinnorna gör ont. Att tänka på och planera framtiden. Att sjunga högt. När någon man tycker mycket om men sällan hör ifrån plötsligt dyker upp på telefondisplayen. Gravida magar. Ledighet. Träningsmotivation.Pengar på kontot.  Självförtroende. Mer mera.


Jag brinner för: Mina drömmar och framtidsplaner. Jag tänker INTE bara sitta här och se livet gå mig obemärkt förbi.

Jag kan dö för: Alla jag älskar, såklart.

Jag trodde aldrig: Att jag och Thomas skulle få varandra en andra gång. Aldrig alltså.

Jag vill tro: Att min tro inte alls är fördjäves.

Jag hoppas: Att jag en gång för alla valt rätt nu, vad det gäller utbildning och framtidsyrke. Och att vi får barn max inom 3 år.

Svart/vitt
Fest/Hemmakväll
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka
chips/godis

FAVORIT
Plagg: Min ytterjacka som jag köpte på myrorna för 105 kronor.  Den har svart mocka på utsidan och syntetludd på insidan och en himla fancy luva man kan leka svår i. Dessutom så är den dubbelt så stor som jag. Den är seriöst den finaste jackan jag någonsin haft i min ägo.


Låt: Hur ska jag seriöst kunna svara på den frågan? Jag har nu suttit i 2 timmar och försökt sammanställa en slags lista på det hela men eftersom att jag inte besitter förmågan att begränsa mig så... går det inte att svara med bara ett svar. Går det inte att svara överhuvudtaget.

Fik: Jag har varken intresse eller råd att fika, tyvärr.

Klubb: Jag måste svara Baba Sonic, hur 18årigt det än kan tyckas. Det är faktiskt den enda klubben som jag aldrig haft tråkigt på. Bild på min symbiossyster + Tina efter det enda besöket på Baba i år.


Artist/band: Lars Winnerbäck. ALLTID Lars Winnerbäck. Ibland börjar jag gråta när jag lyssnar på hans musik eller ser honom på teve, för att han är så himla bra. Jag ÄLSKAR Lars Winnerbäck och har seriösa planer på att föreviga nån av hans texter i bläck under huden.


Man: Generellt = gentlemän.  Precist = Thomas Österlund, vem annars liksom?


Kvinna: Generellt = Sånna som Julia - stabila, förnuftiga, knasiga, empatiska och genomgoda + en smula galenskap.
Precist = Min mamma. Och min farmor, såklart.


Djur: Våra duvbejbisar. Jag älskar dom. Efter 1 en dryg vecka. Jag blir helt lycklig när jag ser dom.


Inredning: Stora fönster och högt ovanför marken och torn och mycket ljusinsläpp och minst 1 ljusslinga per rum och dörrar som går att stänga och INTE ek.

Det här med mardrömmar va...

I natt drömde jag en av de mest obehagliga mardrömmarna jag åstakommit i år. Åstakommit för att drömmar är alltid någelunda helt och hållet våra egna hjärnkontors påhitt och vi HAR makten över dem. Men eftersom att jag själv har något starkt emot att läsa om andras nattliga äventyr så ska jag inte berätta hela, vem tycker ärligt att sådant kan vara intressant? Jag stänger seriöst ned ett fönster alternativt öronen när någons drömmar kommer på tal såvida det inte är min pappa eller Thomas, men det är ett ytterst sällsynt fenomen. IALLAFALL.

Jag drömde, kort och gott, att min älskade Thomas, i en skollik miljö plötsligt inte kunde stå på benen. Plötsligt började svamla obegripligt och slutligen föll ihop i en liten hög och omedelbart behövde hållas som ett barn för att inte helt förlora medvetandet. Jag vet att någonting är väldigt fel och ser orden HJÄRNBLÖDNING i mitt huvud. Samtidigt som jag försöker hålla Thomas uppe så ropar jag till Julia som är i bakgrunden att genaste ringa 114114 (som jag vid uppvaknandets skede kom på var numret till polisen). Jag frågar Thomas om han mår så pass dåligt att han bör föras in på toan och ja det gör han visst och det hela slutar med att en ytterst liten Thomas sitter utslagen och tömmer sej framvägen så att säga i badkaret. Så himla sjuk. Så himla ynklig. Också Julia bakgrunden som har tappat bort sin telefon-app och inte kommer fram någonstans.

Behövde genast sms:a Thomas och kolla så att han verkligen inte hade fått en hjärnblödning och gick sedan med orolig mage hela förmiddagen.

Men alltid nånting gott med det onda. Den här drömmen påminde mig åter om min älskdes värde och hur lyckligt lottade vi är som får vara varandras. Värdet i att få leva tillsammans i en tvåsammhet och värdet i att få vara friska och levandes enda ut i fingertopparna. Den här drömmen påminde mig också om ett par bilder som legat och väntat på rätt tillfälle att få publiceras här på bloggen.

NU är rätt tillfälle. När Thomas fyllde 21 så hade jag världen dilemma vad jag skulle ge honom, 2 dagar innan bemärkelsedagen så kom jag på det enda rättta "jag måste göra en kollagebok om vår historia".Här följer en del av innehållet i boken utplockat på måfå. Enjoy:





"Det var i Februari 2005 som vi först fick kontakt, äldsta bästa vännen hade funnit en man på Playahead (community - som jag är osäker på om den finns kvar men som på den tiden var det alla kidsen hypade mest i cyberrymden) som kallade sig för "Thomas_drums" och bodde i samma kommun som min pappa."


"Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller."


1, "Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans."

2, "men han visade mig på bästa sätt en 15årng kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärkel är (bilden som sedan totaltkvaddades av Den Ryggradslöse) och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ondt."





1, "På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och..."
2, "Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra.
För att vi trodde att det var bäst så.
Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont."

"Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter.
Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?".



"Sedan kom sommaren och vi hördes av emellan åt, blockeringen jag bad honom genomföra på msn hjälpte inte ett dugg men det faktum att han hade sin andra flickvän efter mig gjorde nog sitt till. Jag tror jag gav honom bilden av att vara rätt chill på vår front men i själva verket så var det nu jag satt uppe tills solen hade gått upp nästan varje natt och bara återupplevde och återupplevde och återupplevde vad som hade skett året innan. Nog för att jag alltid har varit väldigt nostalgisk men den här sommaren var brutal. Men också så himlans fin."

"Sommaren 2006. Sommaren då jag gick runt i tron att 'om jag ser ut som den första flickan efter mig så vill han nog ha mig tillbaka igen"

AND THEN THERE WAS SCILENCE (2007-2009)



"Också började vi umgås igen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter. Både helt utan avsikter och båda oerhört tacksamma över hur vi fanns för varandra fortfarande. Der var Twilight i mitt torn, Emelie Rose i din källare, te i diskhon, bekänning av framtidsplaner, promenader i kolmörker, stadig msn-kontakt och vänskapligt socialiserande helt enkelt men så en dag, när jag anade det som minst...."

"Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Lilla vännen gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen". Och så var det."

AND THEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN..........












Och det var 1/3 av Sagan Om Oss. Hoppas ni orkade kika.