Allergier, skor, storhandling och 100 planer.
Häjhäj.
Klockan är bara nio men då dygnets timmar är för få för mig just idag måste jag göra något för att eventuellt kunna påverka den liten, tiden.
Igår vaknade jag som tidigare nämnt på en urblåst luftmadrass på ett hårt kallt golv nedanför ett kylskåp som tillhör mor. Klockan var halv nio. Vi somnade säkert runt tre, babbelkvinnor som vi är min mor och jag. Så att stiga upp var inte riktigt okej ännu. Gastade på assistans och strax var luftmadrassen sitt vanliga jag (om än lite skev) och nästa uppvak skedde inte förrän runt elva haha. Jag och min mor alltså.
Mysigt att äta frukost med nån, gör det ju alltid själv annars. Mindre mysigt att hela mitt system - näsan, luftvägarna och slemhinnorna i översta regionen, i vanlig ordning fick för sig att bryta ihop fullständigt.
JAG HATAR ATT VARA ALLERGISK. Och för att slippa återkommande frågan så kan jag skriva att
Jag blir ytterst förklenad av följande; damm, kvalster, mögel, alla blommande ting (träd, buskar, blommor, växter etc.), björk, pollen, gråbo samt alla slags smärtstillande preparat som Ipren, Voltaren, ibumetin, Treo (kan bara ta Alvedon) och skaldjur och pälsdjur.
Nu när man skriver ut det så ser det ju inte jättebrutalt ut men ha då med i åtanken att iallafall 3 av faktorerna finnes nästan överallt och hur mycket man städar har föga påverkan. Surt och ovärt. De som känner mej väl vet att jag brukar börja mina mornar med att nysa ut halva hjärnan en bra stund och jag borde kanske vara van vid det här laget, då jag haft detta sedan jag var 12 och visst får jag inte panik längre när det sätter i men van vet jag aldrig om man kan bli vid saker som inte är som de ska. Kan ju däremot vara tacksam över att det bara är mot smärtstillandepreparat och skaldjuren som jag får riktigt farliga reaktioner av.
Ett tag var det tal om att jag skulle få en s.k. EpiPen - en stav med en kanyl fylld av adrenalin som man SLÅR in i låret på sig själv vid extrem allergisk reaktion, men det satte min nålräddsla stopp för, fast vid närmare eftertanke så borde jag nog ta tag i det iallafall.. Inte för att DOM reaktionerna är lika vanliga som de ovanstående men iallafall, vore ju onekligen betryggande för man är ju inte kaxig när dom väl kommer på besök, så att säga.. 
~ Jättelånad bild från Google.
Så planen att plugga några timmar uteblev efter en HEL toarulle. Istället gjorde jag slag i saken och fixade det jag ska återkomma till nästa vecka och slängde in mig själv i duschen. Vid tre tog vi den lilla gröna till mammas vän Emma vars ständiga följeslagerska är dottern Tyra på 1 år och 6 månader. Alltså;
SÅ JÄDRANS FIN. Jag hade ytterst svårt för småbarn fram tills i januari 2011 då jag plötsligt drömde att jag var asgravid och vid uppvaknandet var som frälst av allt vad stora putande magar och bebisar heter. Tyra är förvisso ingen bebis längre men nog räckte 2 timmar med henne för att återigen bli farlig för mig själv. Nej det blir såklart inget sådant nu men att jag längtar och ibland önskar att få snabbspola tiden - det är ett faktum. Lilla busungen<3
När vi hade fikat klart där mötte vi upp fröken Johanna Johnson - ja hon som jag skriver ut som Johannie, och knölade in oss i den lilla gröna igen och styrde iväg mot kungens kurva och City Gross. Det var storhandling på schemat men först måste jag köpa mig ett par nya skor och se och häpnas men dessa fick faktiskt följa med mig hem; 
APRIKOSRÖDA. Hur tjusiga på en skala? 10 såklart. Också de första sneakersen för min del på 7 år. Kärlek vid första ögonkastet tror jag. Vet jag. Blev så trött på svarta tygskor á la kvalitétslöshet X100 = gå sönder på 1 månad och visa den hemska tåkonturen. Nej bara. Tycker dom är helt perfekta faktiskt hihi. Att jag plötsligt blivit en 38:a är en annan femma.
Sedan storhandlade vi iallafall. Jag och Johannie. Och förluffades över hur våra liv ser ut nu och såg ut för bara 3 år sedan. Det blev så uppenbart på nåt vis att "det här ÄR det verkliga vuxenlivet" när vi gick där med våra kundvagnar. För bara 3 år sedan bodde vi båda hemma, jag gick 2an på gymnasiet, Johannie hade inte ens börjat med sina universitetsstudier, vi hade båda förhållanden som tog mer än vad de gav (minst sagt) och inget att ansvara för mer än oss själva i princip. Nu har vi båda flytta hemifrån, jag studerar på universitetet, hon är snart klar, vi är 2 förhållanden ifrån vad som var då och ansvaret ska vi inte ens tala om. Men det som är viktigast är ändå hur lyckligt att blivit till slut. Tidens rätt att förändras, återigen.
Johannie lyckades plocka på sig 4 påsar mat och jag 10. Tycker verkligen INTE om att storhandla. Så himla tråkig grej att lägga pengarna på, men vad ska man göra och andra sidan - äta bör man annars..
När klockan var kvart i nio packade vi in den sista påsen och en halvtimme senare stod vi utanför Johannies port och ytterligare 10 hade vi lastat in allt i mitt kök. Nu har vi mat så att vi klarar oss, minst sagt.
Utmattningen var ett faktum och jag gick och lade mig redan vid tolv ("tidigt" om man går upp elva) och sovde fruktansvärt bra fram till för 2 timmar sedan. vaknade av att Thomasen sms-ade (?!?). Han skulle såklart till jobbet så jag passade på att gå upp också.
Förtuom att hoppas att Natta kommer förbi och leker så ska följande ting genomföras idag;
1) As-städa hela lägenheten - blåarummet (som både Christian och Julia utbrast "Men alltså.... ska det verkligen se ut såhär här inne...?" om - vilket säger en del om det rådande skiktet) och kakelväggen i badrummet inkluderat.
2) Presenten till Loke.
3) Plugga
Till råga på allt så skall jag med fadern till Oaxen i eftermiddag så nu är det hög tid att sätta igång.
Hoppas ni får en trevlig dag!
Att äga ett Jehovas vittne.
Projekt inte-angsta-av-vardagskråkorna är sedan ett par dagar tillbaka inlett, där av min plötsliga "höga" aktivitet här. Måste fortsätta utvecklas i mitt skrivande - skrivpauser är aldrig bra och för att jag märker att mina kråkor faktiskt gör skillnad i mig (och kanske i er, jag hoppas det). Det känns fortfarande inte bekvämt men snart kanske det gör det.
Gårdagens datum var den 25:e och det vet väl alla över 18 vad det innebär - PENGAR. Åh så trevligt med ett "fullt" konto igen, även fast jag bestämt hävdar att det vore trevligare att få hälften av den fulla summan vid två tillfällen i månaden istället för hela summan en gång i månaden.. men det är jag väl ensam om att tycka.
Dagen fick hursomhelst en sen start då jag tillät mig själv att sova ut, för en gångs skull. Brukar ställa klockan på åtta i vanliga fall. Älgade upp runt tolv och spenderade de första 2 timmarna i vaket tillstånd i sällskap av Herr Asus (haha höll på å skriva nåt helt annat...) och en biljard räkningar - nej jag har inte fler utgifter än "alla andra" och nej jag har inte tagit mitt liv på avbetalning (som vissa verkar tro) men det kan svida iallafall. Ringde och bråkade med CRT Zoologiska - dom som gav mig bebodd duvmat och försökte sedan ta mig ann det där jag ska berätta för er snart om, men inte nu. Gick inte alls så ändrade då sysselsättning och började städa fågelburen.
Kan anta att jag redan talat tillräckligt om mina fjäderbeklädda för vissas öron och att jag stundom framstår som en "Crazy bird lady" men vad sjutton - dom är ju ett av mina främsta intressen. En vanlig städning av buren brukar gå till såhär;
1, Förbereder inför bergsärkargång; fram med bajsavlägsning-redskap, bottenströ etc.
2, Plockar ut alla avtagbara "lösa" ur burens botten; pinne, bassäng, matskål, drickautomat. Allt under sträng iakttagelse från burens innevånare.
3, Försöker dra ut bottengallrena. Blir stoppad av ruvande Fru Duva som har placerat sig rätt på gallret och i protest blåser upp sig till sin dubbla storlek och utstöter ett slags brummande ljud som går att tyda som "en grej till och jag slåss".
4, Fortsätter försöka dra ut bottengallrena så smidigt som möjligt utan att den uppblåsta brummande ovanstående flyttar sig en millimeter. Får besök av en nyfiken Jasper som även han tycker att slår sig till ro på gallret är en alldeles utmärkt idé, även han blåser upp sig och de brummar nu hatiskt i kör.
5, Skrapar slutligen av dem från bottengallret med väggens hjälp, lite som när man skrapar av överflödigt smör från en smörkniv. Förnärmade malplacerade pippisar på bottenskiktet.
6, Försöker så smidigt som möjligt balansera in gallrena på toan utan att skapa en Hans-och-Greta-stig efter mig av ja ni förstår vad.
7, Asdiskar gallrena i duschen, fötterna nedkörda i en städhink för att förhindra asdiskning av mig själv.
8, Kör tillbaka gallrena in i buren. Jasper surfar på kanten av gallret och Imogen håller låg profil och tittar skräckslaget på från ovan.
9, Drar ut bottenskiktet, slänger ströet, asdiskar bottnarna (fötterna i städhinken). Fyller på med nytt strö och in med bottnarna igen.
10, Diskar alla inredning, fyller på med nytt vatten i vattenautomaten, ny mat i matskålarna och sand i sandskålen och hinken med badvatten.
11, Balanserar in allt i vardagsrummet igen, spiller ut hälften på golvet.
12, Börjar montera in allt igen. Panikslagen Imogen "VAD GÖR DU MED MITT HEM!?" och nyfiken Jasper som helst ska hjälpa till att provsitta matskålen samtidigt som jag är i färd med att montera den (allt monteras från insidan till utsidan), provdricka från drickaautomaten (det kan ju vara en ny upplevelse bra för att det är nytt vatten..), provbada bassängen innan den ens är vattenfylld samt provsitta på sittpinnarna innan jag fått i alla skruvar som ska skruvas i.
13, Drar fram stora stygga snabeldraken. Kör taktiken skräddarställning-framför-buren-pratandes-silkeslent-och-lugnande-i-kombination-med-sengångarsnabeldrakstag. Dom är som förväntat sjukt rädda för dammsugare och brukar bli smala som pinnar när den åker fram. Antar att det är en typisk räddhets-grej bland fåglar. Brukar oftast sluta med panikflyg i hela buren och en snabeldrake som aldrig känt sig mindre uppskattad.
Men rent blev det iallafall.
Efter ett hårt pass med Jillian, hopplockning av hemmet och dusch hände nåt utöver det vanliga. Det började tisslas och tasslas i min trappuppgång och efter ungefär 5 minuter hör jag hur någon tar modet till sig, väser till sin kollega "okej, jag knackar" och knackar mycket riktigt på min dörr. Jag HATAR att få oanmält besök, det är så sjukt läskigt när man är ensam hemma, jag menar - VEM SOM HELST i sällskap av VAD SOM HELST kan befinna sig där. Usch. Hur som helst så knackknack och jag som står redo i hallen fullkomligt SLITER upp den och möts av två... kostymklädda 30+:are? De båda hade ytterst, ursäkta dömande, töntiga uppsynar och man kunde se på momangen vad dom var för några. Jehovas vittnen. Att de dessutom var i full färd med att räcka fram två häften med rubriken "Vakttornet" bekräftade ju mina intentioner. De skulle precis till att börja tala när jag hasplar ur mej "Är ni Jehovas vittnen?" och de båda lyser upp och svarar "JA precis =D" varpå jag fortsätter "Jag studerar till präst inom Svenska kyrkan så - tack men nej tack!" och ler stort. Genast förvandlades deras lyckliga miner och dom såg snarare ut som att det var satan själv, än jag, som stod framför dem. Behöver jag tillägga att dom vände på klacken illa kvickt och att jag ropade efter dem "Hejdå - ha en trevlig dag". 10-0 till mig alltså.
Strax där efter stövlade Thomas och D in i hallen och jag gav mig av till Tumba för att möta upp min mor och resten av kvällen åt vi pastarullar med Jann (ÅH VAD JAG ÄLSKAR ATT VARA BARA VI 3), tittade på filmen Trust (som var ren och skär ångest rätt igenom) och somnade vi alldeles för sent som vanligt, min mor och jag.
En fin dag med undantag att Herr Luftmadrass mitt i natten fick för sig att pysa ur sig alla luft och jag vaknade halvt mörbultad liggandes på golvet...
Beklagar för övrigt att mina inlägg så ofta saknar bilder. Jag ska bättra mig.
Romeo återvänder ensam.
Tänker ta mig friheten att uttrycka mig med följande; JAG ÄR SÅ TRÖTT.
Frihetstagandet på grund av den rådande idén om att endast heltidsarbetare har 100 % rätt till att uttrycka sin trötthet, känns faktiskt lite tabubelagt att som distansstuderande (= styra dygnets timmar bäst man vill så länge minst 5 timmars läsning ingår) att brista ut i något sådant. Är det bara jag som delar den uppfattningen? Att man idag måste ha ordentliga skäl för att få erkänna trötthet? Lite samma princip med sovandet. Att sova 10 timmar anses ofta överdrivet och onödigt såvida man inte är sjuk eller liknande. Hm.
Idag började iallafall dagen med ett ytterst oväntat men fint sms runt åtta. Älgade upp och åt min vanliga frukost (som snart inte längre kommer vara vanlig längre) bestående av filmjölk med Coops crunchy, rostade solros och sesamfrön och axas guldmüsli. Körde mitt vanliga bloggrace (har en lista med värda bloggar som jag brukar besöka lagom till frukost, lunch och middag) och satte mig sedan för att läsa boken om de heliga buddistiska skrifterna.
Planerna var att brutalplugga hela dagen och jag ringde till och med och avbokade min mammadejt för att komma så långt som möjligt. Men efter 4 sidor av.... ja en massa nonsens faktiskt, gav jag upp och konstaterade att jag måste tänka om. Tänka smartare och strukturera om. Alla ni som någon gång studerat på universitetsnivå förstår mig nog. Denna omstrukturering var dessvärre inte någon ovälkomnad omstrukturering då jag av nonsen:et kom till insikt om att jag inte alls behöver plöja 548 sidor på engelska utan gott kan nöja mig med inledningarna till varenda text som vars sammanlagda sidantal slutar på 200, om ens det. Det underlättar mitt liv SÅ mycket kan jag meddela. Nog för att jag brutalpluggade iallafall men det var bara för att bli av med det, ja bli av med, för så himla kul är inte allting.
Jag skulle egentligen befunnit mig 2 mil bort, på arbetsintervju klockan fyra. Den mest välkända snabbmatskedjan i våra liv var det visst men kände redan när jag igår per automatik, svarade "Absolut!!” i frågan om jag fortfarande var intresserad av jobbet, att detta går emot allt jag står för och är absolut inget jag vill vara delaktig i. Mitt "Absolut!!" kan lätt relateras till min arbetslöshetsperiod 2010 då jag tvingades till att ta både det ena och det andra omänskliga jobbet. Men tiderna är förändrade nu och jag är inte lika desperat längre och inte i samma stora behov då jag sökt ett gäng sommarkurser som är studielånsberättigade som jag har som backup-plan om inget annat jobb jag sökt blir aktuellt.
Istället knöt jag på mig mina springskor, som snart kommer gå en hård död till mötes då dom förra veckan orsakade mina vrister extrema smärtor och smalben vars tjocklek plötsligt hade vuxit till dess dubbla storlek. Aj alltså. Ringde Johannie utan större förhoppningar att hon skulle ha varken tid eller ork men det hade hon så kliskan halv fem möttes vi på vårt vanliga ställe och tog en sväng runt staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början. Mycket skönt trots att det blåste halv storm och min mage kapitulerade fullständigt när jag precis hade lämnat Johannie vid hennes hus och hade 15 minuter kvar. Det är såklart aldrig kul det här med IBS (irritabel Bowl syndrome) men i vissa situationer vill jag verkligen bara plocka ur mina tarmar ur buken och kasta dem åt sidan... som om det skulle hjälpa. Uscha.
När jag väl hade överlevt lite och kommit hem så blev det dusch och sedan pannkaksgräddning och nu är klockan halv elva och jag tänkte underhålla mig själv med mitt favoritprogram som går på svt1 varje tisdag klockan 20.00, nämligen "Så levde dom lyckliga" som handlar om olika pars relationsresor och deras världar. Himla fint. Brukar sluta med lyckotårar och framtidslängtan X100 från mitt håll, men det är så värt. TIPSTIPS. Sök på SVT play.
Tre andra himla värda ting är;
1, Att vi ska åka på kryssning på söndag till måndag. Jag, Thomas, Christian, Natta och Tedh. Initiativet var Nattas från början men då de har himla trevliga priser nu så förföll det sig som så att vi andra inte var sena att hänga på hennes idé. Skall bli spännande måste jag säga då jag inte kryssat sedan 2006 och aldrig i vänners sällskap.
2, Jag är bjuden på dop på lördag i Mörkö kyrka =D känns jätteläskigt och jättefint samtidigt. Skall försöka hålla mina tårkanaler i styr då jag på senare år tenderat att bli en bölkorv utan dess like.
3, Kent. Behöver inte ens kommenteras. Åh vad jag älskar dem.
Något mindre värt som inträffade när vi skulle till att grädda pannkakor var att FruDuva satte ett frö i halsen och för en stund agerade som om hon skulle stryka med, hemskt....
Och ska ni inte börja kommentera lite mer snart? =) Jag väntar ju på er!!!
Återupptagning av Mars-experimentet; Ett starkt minne
Ett starkt minne
"Jag är 14 och går andra terminen i 8an.
Jag bor sedan1 år tillbaka i en 3:a i samma ort som jag är uppvuxen i, med min mamma och en cockerspaniel. I ett rum som för ett år sedan gick i vit och ljusrosa men som jag numera gör tappra försök att sätta min ”unika” prägel på. ”Unika” för att jag och mina 5 bästa kompisar genomgår samma fjorton/femtonårsförändring som jag och i själva verket ser mer eller mindre likadana ut, så också vår omgivning.
På andra sidan den tunna betongväggen, som under mina panikångestnätter låter dela med sig av Simple Plan och Good Charlottes (som jag älskar) mest hatiska toner, bor en av dem som på bara 6 månader hunnit bli en självklarhet i mig och som varje morgon hämtar mig för gemensam promenad till den kommunala högstadieskolan.
Jag går i en klass som består till hälften av klena estettjejer och hälften testosteronstinta ishockeyspelare. Stundom håller vi sams och stundom önskar vi dom ett öde värre än döden. Jag har ingen aning om livet utanför men tror att jag ska välja något estetiskt eller media-inriktat till gymnasievalet i höst. När jag blir stor vill jag bli skådespelare.
På tisdagar går jag på konfirmationsläsning i Ältas frikyrka och på torsdagar åker jag hela vägen till Sankt Eriksplan och repeterar musikalen Boyfriend. När helgen kommer träffar jag min första riktiga pojkvän som jag snart firar 1 månad med. Vi brukar ligga på våra sängar och pussas och det pirrar i hela mig när han låter mig hålla hans hand offentlig eller när han spelar trummor för mig och berättar att han och hans band ska bli stora och att han ska ta mig med på turné i USA. Men i skolan finns det också en pojke som pockar på min uppmärksamhet men det vet han inte om, pojken i skolan alltså.
Mina vänner (som jag alltid tror kommer finnas) där består av tryggheten Julia, äventyrerskan Malin, lustigkurren Jenny, indiepoparen Amanda och svåra vägg-i-vägg Jasmine. Dom är det tryggaste jag har då min mamma bara tjatar och tror att jag aldrig kommer komma tillbaka så fort jag tar 401:a ut från vår håla, som heter Älta, till caféet vi hänger på minst 3 dagar i veckan, och min pappa bor 4 mil bort och ser mig endast varannan helg.
Caféet vi hänger på heter Henrys Café och drivs av röda korset, man får skriva upp sig om man vill jobba där och ingen vuxen finns i närheten. En fristad kan man säga, som vi åker till och bara är, med en massa andra människor vi träffat där. En av dem heter C, är 3 år äldre och brukar komma fram och kramas och sjunga Utan Dina Andetag av Kent för mig. Vi har inte känt varandra så länge men igår natt;
Jag sitter på mitt rum, klockan börjar närma sig halv tolv när han dyker upp på msn. Vi har pratat en stund när han plötsligt skriver ”Jag kan komma och krama dej” och jag skriver ”Haha okej” och han blir offline. Jag tänker inte så mycket mer på det men precis när jag står i min babyblåa sidenpyamas och borstar tänderna kommer ett sms.
”Jag är i Sickla nu, vart ska jag gå av?”
Först får jag panik och blir helt kall. Har han seriöst satt sig på bussen för att åka hela vägen från söder till Älta, klockan tolv en tisdagnatt? Jag måste omedelbart ringa honom och säga att han får hoppa av och åka tillbaka. Nog för att han är en ytterst god människa och nog för att han gör det frivilligt och nog för att han redan är på väg men vi har ju bara setts 2 och en halv gång tidigare och jag är ju helt värdelös på att umgås med killar. Dessutom förstår jag inte varför han helt seriöst vill göra nåt sådant för mig?
Jag ringer illa kvickt upp honom och säger det jag precis skrev men han bara fnissar åt mig och ber mig ta det lugnt och be om hållplatsen igen. Jag hasplar i förbifarten ur mig den och med ”jag är där om 10 minuter, möt mig” så lägger han på.
Jag Madeleine Elisabeth Johansson 901220-**** har en mamma som på vardagarna drar ur internetsladden klockan halv elva och på helgerna strax efter tolv om man har riktig tur. En mamma som på natten får öron lika stora som tefat och hör minsta lilla tangenttryck. Hur i hela fridens namn ska jag kunna smita ut och möta en pojke på 18 vårar som för det första inte är Thomas och för det andra inte är någon hon har träffat förut (hon har som krav att måsta ha träffat mina killkompisar för att jag ska få umgås med dem) dels utan tillåtelse och dels utan att bli upptäckt och riskera att få mitt barnbidrag indraget alternativt utegångsförbud. HUR SKA DET GÅ TILL? Och tiden tickar iväg.
Jag sticker, efter 10 minuters velande, in näsan i hennes rum och meddelar att ”jag mår lite illa och måste ta en nypa luft, jag står bara nedanför trappan”. Det godkänns och på rekordfart får jag på mig kläderna och mina blåa converse och min svarta mockajacka och ger mig ut i natten för att möta honom. Eftersom att jag redan ödslat massa minuter på att panika över vad som kommer ske om hon får veta nåt så springer jag mot busshållplatsen.
Det är den 28 April 2005 och nattluften i kombination med mina långa snabba steg får mig att känna mig som en flygande drake. När jag precis skall till svänga till höger vid Älta krysset så står han plötsligt framför mig och utan att end reflektera över det befinner vi oss på en millisekund i varandras armar och jag behöver inte ens titta på hans strålande ansikte att hur glad han är att se mig, det känner jag.
Han har en svart dunjacka på sig och en limegrön ipod med vita ipodhörlurar runt halsen som låter avslöja att det är Kent, hans favoritband, som spelas där inne. Vi går mot mitt hus och jag har ingen aning om vad han förväntar sig och måste förklara hur min mamma är och att jag tyvärr inte på några villkor kan ta med honom in. Han bara skrattar åt mig och fattar min hand. Jag som har pojkvän och är väldigt pryd tar snabbt tillbaka den för sedan bli av med den igen.
Vi blir ståendes nedan för min trappa. Vi pratar och skrattar och han ber om min åsikt i mångt och mycket och lyssnar noga och släpper mig aldrig med blicken. När det gått en stund sätter han sig på ett trappsteg och drar mig med sig ned. Åter igen – jag har en pojkvän, får man verkligen sitta i andras knän då? Och ställer mig upp. För att en sekund senare bli neddragen. ”Det är okej Made” säger han och i nästa sekund har han lyckats pilla ned mitt busskort i hans plånbok. Varför får jag aldrig reda på och jag är för uppslukad av det plötsliga iknä-sittandet att jag glömmer bort att fråga.
Och sedan sjunger han The Reason med Hoobstank för mig. Jag har aldrig fått påhälsning nattetid av en kille förut, än mindre i syfte att leverera en kram och definitivt inte blivit ned dragen i knät på och sjungen ”and the reason is you..” för. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till situationen men något jag vet är att detta är en av de mest speciella stunderna på jorden och att jag inte vill att han slutar sjunga.
Men så öppnas dörren. Jag flyger upp, han rycker till och mamman morrar ilsket. ”Vad gör du där nere?! Nu kommer du upp, vad är detta för dumheter?!”. Jag känner mej som 7 igen men vet att det är bäst att lyda om jag inte vill att hon ställer till med en scen och det vill jag absolut inte så jag får genant förklara för honom, som trots mörkret lyckas urskilja att jag rodnar, att jag måste gå in och att han måste gå och att jag är hemskt ledsen för att han behövde åka ända hit för att sedan vända. Han bara fnissar, pussar mig på kinden och vänder på klacken. Och jag går in och lägger mig och säger för mig själv ”jag kan komma och krama dig” och förstår ingenting.
3 dagar senare är det han som håller mig uppe när jag får min första riktiga panikångestattack, och lovar att aldrig släppa. Att aldrig släppa."
Lördag söndag måndag
Lördagen var första dagen på hela veckan som Thomas hade sovmorgon och den hade han nog önskat utnyttja till strax efter lunch, som han brukar i vanliga fall, men då våra fjäderbeklädda ämnade kliva upp runt 10 på morgonen så blev det inte så riktigt. Vid halv elva började det hoas från vardagsrummet och då var det bara att stiga upp. Om dom själv får bestämma så skulle dom väl kliva upp klockan 04:00, när övriga fågelvärlden vaknar, men så kul ska vi inte ha det.
- I väntan på bussen. Vi kommer få kaninungar när det väl ska till att göras barn ^^
Såsade iallafall runt i hemmet till klockan var två och jag slängde sedan in mej själva i duschen, sedan garderoben och sist på bussen för besök hos Julia. Apropå bussfärden så är det en av de vidrigaste jag vart med om på sista tiden, nog för att slbussar ofta är småäckliga att färdas med, om jag får säga det själv, både vad det gäller miljön och dess resenärer men i lördags var det sjutton i mig brutalt alltså.
Till att börja med så hade dom satt in en sådan där kort buss, utan mitten-dragspels-tjohej. Och alla som en lördagseftermiddag någon gång åkt från slussen till Älta vet att kön brukar strecka sig iallafall ett 20tal meter nedför gatan, kortbussen borde med andra ord vara utesluten vid den tidpunkten under de omständigheterna men icke. Och just för att den var så kort så fick jag, som ändå befann mig i mitten av kön, den stora äran att vara den ofrivillige första person att leda skaran med människor som heller inte fått sittplats längst bak. Den som liksom avgör om alla kommer med eller ej, den som går längst fram längst bak. Självklart gick jag så långt bak jag bara kunde och självklart tyckte busschaffisen att jag skulle gå längre, självklart. Lite småjobbigt att bli gastad på inför en hel buss när man är mer eller mindre fast. Hade dessvärre turen att få sittplats vid Viking Line-terminalen men då bredvid en snubbe som luktade som att han hade simmat i innehållet i en sådan där glasburk som brukar finnas utställda på midsommarfester, som ursprungligen varit en burk med lingonsylt men som nu gått ett hård öde till mötes, blivit bortsliten sin etikett, fylld till hälften med vatten och numera agerar fimpburk. SÅ JÄDRANS ÄCKLIGT. Okej att jag varit rökare själv men någon måtta får det väl vara, sådär överdjävligt kan man inte lukta om man faktiskt inte har simmat i en fimpburk. Medan jag ändå är inne på det, cigaretter och liknande, så kan jag meddela att det är bland de bästa beslut jag tagit någonsin. Nu har jag vart HELT rökfri i 8 månader och precis ALLT blir bättre.
Sista faktorn som bidrog till en av de minst trevliga bussfärderna var det faktum att jag inte såg något annat än en svartklädd rumpa tillhörandes en starkt parfymerad tjej som var i full färd med att, osmakligt högt, diskutera sin mens i telefon med någon. Så alltså, en smockfylld buss, en fimpbadande man bredvid mig, en parfymerad menstjej framför mig och 0,0 sikt framåt. Jag säger bara åksjuka. Jättemysigt verkligen. Övervägde att kasta mig av bussen x antal gånger men hade ingen lust att spankulera från Hellas Gården till Älta så jag satt kvar och mådde väldigt dåligt. Vackraste stunden på jorden att få komma av och andas frisk luft.
- Bästa familjen<3
Hos Julia spenderades kvällen mest framför datorn, bloggen är under ombyggnad som ni ser och det är Julia som ligger bakom det. Säger ju att hon är världens bästa. VAD TYCKS, SO FAR? Meningen är att allt som är skall presentera allt som är jag. Duvor som i Jasper och Imogen. Skrivmaskin för mitt skrivande. Citat för det är vad som räknas OSV. Men den är inte klar ännu.
Förutom bloggdesigning så åts det laxtacos och strax efter midnatt gled Julias småberusade karl in för socialisering och sedan översovning. Fin kväll fast som den sociala varelsen jag är så föredrar jag ju att hänga med Julias päron också men det blev ingenting om den varan tyvärr.
Igår, söndag, vaknade jag av ett sms från Julia "vaken?". Jag hade alltså sovit i ett annat rum då jag inte kände mig jättesugen på att sova med Julia + Julias pojkvän då jag har tendens att snarka lite p.g.a. mina ständiga allergier och dessutom inte känner karln så väl. Sedan så resonerade jag som så att det kunde vara fint för dem med lite egentid också.
Hur som helst så var jag mer död än levande (då vi somnade runt fyra) fram till klockan två då vi tog oss ann ett OTROLIGT jobbigt träningspass (med Gillian från Biggest Loser US) i from av Yoga Meltdown. Vi svettades, flåsade, kved och led men vi gjorde det. Sedan attackduschade jag och hade ett mycket intressant samtal med Agneta Gerdau om en sak jag eventuellt kommer återkomma till i ett annat inlägg. Det är så himlans bra att hon finns, den där bästisens mamma<3
- Langade Justin Bieber-looken.
När klockan hade slagit sex begav jag mig hem och som jag tidigare nämnt så finns det igen nåd på otajmingen vad det gäller förbindelserna mellan Östertäljestation och hemmet i dessa tider... Landade innan för dörren 20:20 och åkte från Älta 18:16. Var helt slut när jag kom hem och somnade i princip på Thomas så fort han närmade sig.
- Tänk att jag vuxit upp här. Tänk att nästan varenda millimeter bär på något slags minne..
Idag är det måndag och jag är relativt nyligen hemkommen från ett stycke powerwalk/run med Johannie runt staden. Om det är något jag kommit på sista tiden är det värdet i att ha en "träningskompis". Passen med Julia gick mycket fortare mot vad de brukar göra när jag tränar dem själv och att powerwalk:a med Johannie bara flyger förbi. Dessutom så är det himla skönt för hjärtat att komma ut såhär då vi pratar som bara vi kan non-stop. Mmm fint!
- Utslitna springskor.
Planen för resten av dagen är att plugga. Min tenta är på torsdag nästa vecka och jag tänker få VG igen. Tur att hinduismen är ett relativt enkelt ämne. Tur också att kurslitteraturen inte enbart är på engelska. Dom tillfällena vill man helst bara lägga sig ned och dö, alternativt bli bästis med en britt haha.
En eloge till alla er som fortsätter läsa, och alla ni som vågar kommentera - jag blir jätteglad!
Pretentiöst opretentiöst och vidrigaste 5 timmarna 2012
Skrivsuget håller i sig, uppenbarligen, så det är väl bara att ta vara på tror jag. Inte direkt ångesthämmande med vardagsinlägg som ni vet (jag menar - vem är ÄRLIGT intresserad av mina kråkor om mat, plugg, sömn etc.). Jag resonerar som så som jag själv fungerar; har jag orden i mitt blodomlopp så är det väl 200 gånger mer givande att höra om sådant som kommer från dess huvudstation (hjärtat återigen, hjärtat) än sådant som rör de små hållplatserna (you tell me) på vägen dit/därifrån? Pretentiöst opretentiöst.
Idag har det iallafall varit fredag och igår var det torsdag och dagen innan det onsdag.
I onsdags älgade jag upp runt åtta och blev sittandes till fem med min kära uppsatts om Manus skapelseberättelse. När Thomas kom från jobbet lagade vi mat tillsammans, vilket inte är ett särskilt vanligt förekommande då vi sällan äter samma mat i och med mitt klena (mänskliga) hjärta, det blev klyftpotatis med sojakött för min del och klyftpotatis med kycklingklubbor för Thomas del. Slog mig sedan att potatis är en väldigt tacksam rotfrukt ur alla aspekter. Tummen upp för det. Nåt annat värt att langa upp tummen för är sojaköttet jag nämnde här ovan som man köper för ynka 17 kronor (300 g) på City Gross och sväller till dess fyrdubbla storlek vid tillagning. (Smakar förvisso asmycket pappkartong utan marinad men med marinad så är den tämligen värd). Sista timmen i vaket tillstånd kikade vi på vår asnördiga serie Arkiv-X haha.
Igår tog jag sovmorgon för att sedan finslipa och fotnota min uppsatts för att sedan springa 30 minuter och träna det som brukade vara mina muskler förr i världen men nu mest verkar bestå av deg och har gått och gömt sig LÅÅÅÅÅNGT in i kroppen (om dom ens finns kvar) för att sedan brutalstäda hemmet med bl.a. min supermopp AKA Moppe som jag investerade för 229 riksdaler på Clas Ohlsson förra veckan för att sedan äta asgod mat för 3:e dagen i rad med Thomas för att sedan få äran att författa låttexten till Thomas senaste verk för att sedan, efter begäran om filmtips på facebook, kika på One Day för att sedan STÖRTA i säng. Himmel vad bra min uppsatts blev och himmel vad rent mitt hem blev och himmel vad fin min man är.
Idag hade jag ställt klockan på åtta men kom upp först två timmar senare p.g.a. världens trevligaste sovljud utanför fönstret = regn. Åh vad bra man sover av regn alltså. Hade planer på att RÅplugga hela dagen men vaknade med en känsla av att jag inte på några villkor fick göra nåt annat än att undersöka hur fåglarna mådde innan jag gjorde något annat. Och tur var väl det.
Det var inte så att dom mådde dåligt eller liknande det var snarare så att jag under det dagliga mat, bad- och dricksvatten och sandlådebytet plötsligt tycker mej kunna urskilja något litet svart krypandes på matskålskanten. Mycket riktigt, en litet skalbaggsdjur på 2 mm med 6 ben och 2 antenner traskandes runt där i godan ro . Kastar maten som legat i matskålen, som består av fröblandning, samt 2 andra behållare som vi förvarat mat i utan lock och tänker att det kanske är nåt litet skit som kommit p.g.a. olocket. Diskar ur matskålen och ska precis till att hälla i ny mat från själva huvudsäcken på 4 kilo när jag ser att det rör sig i hela säcken. Förutom fröblandningen så är det skalbaggsdjur på 2 mm med 6 ben och 2 antenner i HELA SÄCKEN.
Kan inte beskriva hur extremt jävla äcklande det var men kan säga som så att den magsvage lätt hade kastat upp för det där, jag nöjde mig med att börja gråta hysteriskt och så snart efter att jag hade slängt ut säcker panikringa min mor. Det var inte det att vi hade fått oanmälda ovälkomna inneboende utan snarare det faktumet att om dom var så många i säcken - alltså i deras mat, så skulle dom säkerligen också finnas i deras bur, i vårt vardagsrum, i skåpet vi förvarar deras grejer, i köket och om man ska fördjupa sig riktigt i det också på och i fåglarna.
Inledde "sanera-hela-buren, vardagsrummet, köket och hallen" med att älga till konsum för investering av ny mat, sand och strö och fortsatte sedan med att tvångsförflytta dom små ut i vardagsrummet. Jasper var ju såklart helnöjd med Imogen som streckruvat sista 2 månadera blev smått panikslagen och envisades med att störta in i taket, väggen och gardinstången för att slutligen försvinna ned bakom tevemöbel och som i trans bli sittandes. Tog sedan loss underredet i buren (som fångar upp allt som rasar ned) och bottengallret och attackdiskade dom både 4 och 5 gånger. Sedan började kampen att förflyttafågelburen som mäter 180cm på höjden och 100cm på bredden in i badrummet. Första hindret var soffan. Andra lampan. Tredje bokhyllan. Slet så att svetten sprutade och när jag väl hade lyckats böka oss ut i hallen hade 20 minuter passerat och jag tvingades inse att "fan, toadörren är bara 90cm bred" och att jag skulle behöva sanera endast med en diskborste, disktrasa och snabeldrake till min hjälp.
För den ovetande så berodde helsanneringen av vardagsrum, kök, hall och bur (inte minst). på att Jasper har en ful ovana att sprätta runt maten man ger honom i jakt på det allra bästa fröet.
Nåväl. Dammsög, diskbortstade och disktrasade buren 5 gånger på raken och knölade sedan tillbaka den till dess plats, ja efter att ha brottats med bokhyllan, lampan och soffan förstås och efter att ha diskat all burinredning (dom har 4 sittpinnar, en matskål, en vattenautomat och ett sandfat) och fyllt på med nytt bottenströ.
Och efter att ha storstädat vardagsrum, hall och kök var det dags att sätta burens innevånare på plats. Jasper som blev överlycklig att få någon att hänga med då hans käresta med sitt klena hjärta fortfarande befann sig bakom tevemöbeln tog sats och flög och satte sig på mitt huvud av alla ställen, tänkte i mitt stilla sinne att "det blir jobbigt för oss båda om han lägger en bajs nu". Tack för att du inte bajsade. Medan jag med Jasper balanserandes på huvudet försökte mig på att närma mig buren började plötsligt Imogen att rör på sig. Och det fick såklart Jasper syn på och tog satts efter henne. Våra duvor är rätt spännande på så sätt att de föredrar att promenera före att flyga när dom har riktigt bråttom någonstans. Ologiskt så det skriker om det. Så Imogen började alltså springa mot vår sovrumsöppning som brukar blockeras av två kuddar men som jag nu låg i soffan och softade. Så dom kutade alltså in i vårt sovrum, langade panikflyget medan jag så fort jag kunde försökte dra för alla fönster då dom gärna kör in i dem eftersom att de inte ser glaset, för att slutligen störta ned i vår säng och där blev som sedan sittandes som två små snöbollar. Mysigt för dem att inte slå halvt ihjäl sig efter panikflygning iallafall. Jag som hade slagits mot skalbaggsdjuren tyckte dessvärre inte att mys i sängen var aktuellt just då och greppade bestämt tag runt dom små liven med varsin hand. Jasper kra:ade irriterat och Imogen höll på att dö av skräck igen haha men in i buren kom dom iallafall och det var ett äventyr utan dess like, dom 5 timmarna jag höll på (10 till 15) - även om jag ville slänga ut buren genom fönstret alternativt ringa Anticimex X antal gånger.
Angående skalbaggedjuren så är dom troligtvis oinbjudna gäster från djuraffären där jag köpte maten ifrån. Aldrig med CRT zoologiska i Handen alltså. Blä.
Sedan åt jag mitt första mål för dagen, klockan TRE och klockan fyra ringde min far och sa att det var bowling och Heron på schemat med hans dam + familj + lillasyster och att jag borde delta. Fint och ovanligt initiativ och jag vann över alla 6 pers. ;)
Imorgon ska jag ta mig till barndomshooden och leka med Världens Bästa Julia<3
Och nu blev det sådär kortfattat igen. Hoppas ni får ut nåt av mina texter iallafall…
Det är så jag säger det.
Har ett tämligen sällsynt (iallafall i dessa dagar) sug att skriva. Väldigt starkt sådant. Har förutom det en plan på att fullföja mitt Mars-experiment från förra året, om någon minns, fast i den här tiden. Anledningen till att jag tog upp Mars-experimentet består och skrivandet i mig kräver sitt, för att utvecklas frammåt och inte bakåt och skapelseberättelsen enligt Manu tillfredställer inte riktigt det behovet, den ådran. Måste fortsätta för att inte tappa alla orden.
Det har varit påsklov i skolorna vilket har bidragit med att min Thomas som nyligen fick anställning som musiklärare på en grundskola 3 pendeltågstationer bort (och tydligen redan vunnit dom små krypens hjärtan - Tredjeklassare; "Du är den bästa musikläraren.... *tankepaus* någonsin." Thomas; "Vad kul att du tycker det och bättre ska det bli" Tredjeklassare; "Nej det går inte *klotstora ögon*) bara hade 1 arbetsdag på hela veckan. Fint tycker jag som är av den sorten som anser att tvåsamhet är att föredra 24/7 helst, före ensamhet. I vanliga fall är jag ensam 9 timmar om dagen, 5 vardag i veckan eftersom att jag studerar på distans och Thomas jobbar som vilken svensson som helst.
Hur som helst så tänkte berätta lite om mina senaste 11 dagar i livet. Fruktansvärd kvalitét på bilderna ja, men jag har inte fotat med systemaren på alldeles för lång tid.. shame on me.
OCH HALLÅ INSTAGRAM - kritvit__
Fredagen den 6.e April;
vaknade jag på ett blåsigt Oaxen där min, som jag tidigare nämt, far och hans föredetting huserar, inte under samma tak bör tilläggas. Jag hade dagen där på tagit bussen från staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början för att umgås med Jeanette, föredettingen alltså och mamman till min lillasyster och också hon som agerade batterimor åt mig i 8 år och fortfarande har en, minst sagt, stor plats i mig.
Spenderade dagen med henne, systern, systerns arga kanin, en och annan tonfiskbiff och sedan var vi även på jakt efter Cristopher Robin som hade blivit kidnappad av Backsen. Vid sex återvände jag till staden-som-inte-ens-är-värd-en-versal-i-början för lek med Thomas bästis och min bästis i kombination med varandra. HIMLAFINT PÅFUND. Det var som vanligt en väldigt fin kväll med många skratt och diverse busiga upptåg. Natten fick dessvärre en väldigt tvär vändning. Ont i hjärtat och maktlöshet, med stort m, å andras vägnar. Hemskt, jag hoppas det blir bättre.
Lördagen den 7.e;
vaknade vi fyra under samma tak (haha, höll på att skriva "under samma säng" - utrymmet under vår säng är 4 cm på höjden, snacka om plattfiskar) och alla med en överhängande seghet vilket inte var allt för märkligt då klockan hade hunnit passera både två, tre och fyra innan vi kom i säng morgonen innan.
Vid tolv kom Thomas papi och hämtade oss alla då vi skulle agera hundvakt åt familjen Österlunds best Freddie. Julia och Christian dumpades i Tumba och vi styrde vidare mot Sibble City. Det lilla av Thomas flock som lever och frodas här i krokarna på heltid skulle åka på spa så vi hade hela huset för oss själva, uppskattat! Det var i det huset vi spenderade tidernas bästa höstlov och Thomas 21årsdag 2010. Fint och det är ju någor visst med att ha tillgång till ett helt hus. Mindre bra att längtan efter nåt som inte är Erik Dahlbergsvägen växte ytterligare. Nåja.
Vi spenderade majoriteten av tiden utslagna av föregående nattens äventyr, halvsovandes i varsin soffa med våra laptops på magen. Jag pluggandes och Thomas spelades, vad annars liksom. På kvällen åt vi sushi i Tumba och testade familjes överdimensionerade badkar som (om jag uppfattat det rätt) valts ut särskilt i hänsyn till Thomas pappas, som mäter nästan 2 meter på höjden. STORT med andra ord. Somnade utmattade med besten i fotänden.
Söndagen den 8.e;
blev vi väckta av att ovanstående individ, Freddie d.v.s. Thomas stod för morgonpromenaden och till familjen återkom fortsatte vi i samma tempo som kvällen innan. Inte alls jobbigt, men så är Sibblecity också en av de platser där man verkligen kan slappna av också och släppa allt vad stress och press heter.
Familjen återkom vid två och tre timmar senare dundrade resterande delen av den in. Det nalkades påskmiddag av det lite brutalare slaget och av det lite mer utmärkande konceptet. För det första så var det hela SEXTON pers där och för det andra så bjöds det på tacos och pannacotta. Jag klagar inte men om jag kunde vara mindre blyg inför stora folkmassor skulle det underlätta något otroligt. Jag är inte socialt handikappad egentligen...
På kvällen fick vi skjuts hem till våra fjäderbeklädda.
Måndagen den 9.e;
hade jag som plan att avverka ytterligare lite grand av min 40 cm höga stapel av kurslitteratur men till mitt stora förtret så befann sig koncentrationen och motivationen någon helt annan stans. Dagen ägnades istället i rastlöshetens harmlösa anda. Lekte med min kamera och ville fota "bokeh" men det var svårare än väntat.
Försökte även ändra min bloggdesign lite men eftersom att jag är HELT värdelös på webbdesig etc, så gav jag upp innan jag ens hade börjat. Att Thomas var ledig men lekte med sin vän D gjorde inte rastlösheten sävligare direkt. En tråkdag alltså.
Tisdagen den 10.e;
var koncentrationen och motivationen tillbaka och från klockan nio på morgonen till klockan sex på kvällen satt jag med snoken djupt begraven i en bok om Darsan, det heliga skådandet.
Onsdagen den 11.e;
hade jag bestämt lunchdate med min mor. Som de flesta av er redan vet så ÄLSKAR jag att sova men på sistonde har det dessvärre hänt något med mina sovvanor och jag har börjat vakna av mig själv runt åtta, nio-tiden oavsett när jag gått och lagt mig. Vad ska det vara bra för liksom? Att ha en normal naturlig dygnsrytm är jag väldigt tacksam för att jag slutligen belönats med men att somna klockan fyra (ja vi är fenomenala på att leva på natten jag och min man) och vakna 4 timmar senare - PIGG, är mindre trevligt. Visst hade det gått ann om man klarat sig på de timmarna men jag är tyvärr inte en sådan supermänniska. Så alltså - vaknade efter 4 timmars sömn onaturligt pigg och kunde inte under några omständigheter somna om. Inte förän klockan 10 ungefär och det var 1 timme till mitt alarm tänker ringa och jag vid alarmets slutliga ringande är lika klar i huvudet som jag förtjänar - inte alls med andra ord..
Hej mamman som för en gångs skull inte är 15 minuter försenad utan 30 minuter för tidig. Hej Madde endas iförd handduk. Men lunchdate blev det iallafall men innan dess tog jag mig själv i kragen och ringde 2 viktiga samtal.
Ett till Academic Work för att med svansen mellan benen säga upp min anställning jag precis fått som kundtjänstmedarbetare på postens huvudkontor i Tomteboda, Solna. Det var för långt helt enkelt och jag hade fått felaktig information om den obligatoriska introduktionen som under telefonintervjun skulle behöva 12timmar/veckan av mig men sedan på avtalsskrivningen visar sig kräva 20timmar/veckan av mig, något som under inga omständigheter alls är möjligt då det förutom minst 5 timmar per dag på plats också tar sammanlagt 2 timmar och 45 minuter i resväg. Mindre kul, men nu är det så. Mitt andra samtal gick till Manpower men jag tänker inte fördjupa mig i det förän det är aktuellt, om de nu blir det.
Lunchdate som sagt och sedan hem och slå in den brutalaste 2årspresenten ever och sedan storstädning. På kvällen kom Johannie hit och vi gjorde en ytterst delikat sallad och sedan kom även Christian hit igen också hängde vi 4, någor som också var helt asnice, om än lite oväntat då Johannie, Thomas och Christian är gamla classmates sedan begynnelsen och då för tiden knappt hejade på varandra. Hur tiden kan förändras var det va? Runt elva åkte Johannie hem medan Christian blev kvar och 3 timmar senare fick bevittna Thomas mottagande av den brutalaste 2årspresenten ever.
Torsdagen 12.e April 2012
Det var klockan 02:11 som Thomas exakt 2 år tidigare, i mitt torn på Gamlebovägen, efter flera timmar av den intensivaste intensiteten man kan föreställa sig och efter jasminepasta, bon iver på repeate, "men.... måste du åka hem..?" "nej egentligen inte", stjärnåskådning och en glömd men ersatt tandborste i rött och rosa, som han utan att riktigt förstå vad han gjorde kysste mig. Efter 4 år utan kontakt och 4 månader med sporadisk vänskap. Den finaste stunden i livet, utan överdrift. Därför tedde det sig naturligast att ge den brutalaste 2årspreseneten ever just det klockslaget. Så klockan 02:11 placerades följande paket på vårt köksbord;
Vars innehöll var detta;
För att det är du så jädrans värd. Känns dessutom rätt mycket trevligare att ge något som man verkligenverkligen vet att ens partner vill ha istället för nåt bara för att. Han storknade rätt mycket kan jag meddela. Resten av vår dag fortlöpte med tvångsmätning, 10 timmarssömn (+ tant-timmarnas uppehåll i vanlig ordning), misslyckade pannkakor - "vafan har du gjort med dem?! dom smakar gröööötl!!!", Håkan Hellström i hela vardagsrummet, vampyrdroppar, middag ute, godiskoma och efterlängtad sömn utav det bättre slaget.
Fredagen den 13.e;
hade jag i förväg utmärkt till pluggdag men nu var återigen koncentrationen och motivationen på villovägar så min främsta uppmärksamhet riktades åt pippisarna och flygträning av dem i vardagsrummet. På kvällen kom Christian igen och vi kikade på en väldigt ovärd film. När han envisades med att åka hem runt tre så kraschade vi hårt och omedelbart i sängen. Zzzz.
Lördagen den 14.e;
var vi bortbjudna till Tedh och Natta då den förstnämnde av dem fyllde år och det nalkades 23årskalas. Efter att ha stressat bort hela förmiddagen så begav vi oss mot Tullinge där de bor och passade på att hitta Christian på vägen. Det var en mycket trevlig tillställning, trots att jag återigen drabbades av folkskygghet. MYCKET fint att vara tillbaka i deras lya. Ännu finare att sammanstråla med Natta efter 4 månader på olika håll, fina du<3
Efter kalaset åkte vi hem och tog Christian med oss och efter att ha promenerat från Östertäljestation då bussarna oklaffar något GRÖNJÄVLIGT på helgerna, mötte vi upp Johannie och ägnade sedan kvällen åt asgod mat och en av de fyra enda actionfilmer jag gillar. När klockan var tolv behövde min ordningssamma vän ge sig av och ytterligare 3 timmar senare, efter ett mycket gemytligt samtal, begav sig även Christian och vi kraschade lika hårt som dagen innan.
Söndagen den 15.e;
var sista dagen på Thomas lov tyvärr. Jag tvingade mej själv att plugga dagen lång, trots att koncentrationen och motivationen fortfarande var någon helt annan stans, men så är det ibland och man ska egentligen inte vänta ut dem så nu fick det vara nog. Läste ett 50-tal sidor om Hinduismen medan Thomas spelade med D. På kvällen när det var dags att äta något passade jag på att laga världens trevligaste vegetariska sojafärssås. Nog för att jag tituleras Mästerkocken här hemma när det kommer till mat men den här såsen, som dessutom blev minst 5 kilo av då jag gjorde storkok, var sjutton i mig en av de bästa rätterna jag lagat. Jag är ju helt fantastisk, tänkte jag. Nöjd alltså.
Igår måndag satt jag med min uppsatts hela dagen tills Johannie drog med mig ut på powerwalk klockan sex. Jag hade inte tränat på 3 månader och höll på att dö stundtals kändes det som men ack så värt. Nu kan det bara bli bättre så att säga. När jag kom hem igen så satt Jasper, som på sista tiden blivit ännu mer social än tidigare, på sin favoritpinne i buren och hade sin nyfikna "HALLÅ TA UT MEJ"-uppsyn i ansiktet. Lilla vännen. En social kille är han allt, han som föredrar att spatsera mellan Thomas och mig och slutligen lägga sig till ro mellan våra axlar och smygsova lite framför att leka flygmaskin i hela vardagsrummet. Att älska ett fjäderfä<3. Sedan hade jag 1 timmes telefonjour med min lilla far och det var väldigt givande det med.
Igår fyllde min lilla kussin Joel 6 år och idag har jag skrivit klart min uppsatts, fascinationen över att det faktiskt går fast att det känns som att man aldrig kommer klara det 99% av tiden. Imorn tänker jag träffa min mor, vare sig hon vill eller ej ;)
Också var det det här med LÅNGA inlägg också, men det är ju jag.
Så nu hörs vi snart igen.
2 år.
April 12
Såhär då.
Det har nu gått 2 månader sedan jag uppdaterade er om mitt liv sist. En FUL OTREVLIG DUM ovana. Att få prestationsångest över inlägg som inte innehåller starka känslor, disiga bilder, budskap eller har särskilt syfte är ett återkommande förekommande i min själ. Vardagsinlägg. Men det visste ni redan. Och jag verkar inte kunna bli av med den FULA OTREVLIGA DUMMA ovanan heller, det är nog något som vi får enas om helt enkelt och kanske istället "glädjas" när det väl gått 2 månader igen eller så.
Hur som helst - Here I am, once again. Here's my story, once again.
SKOLA
Sist jag skrev här var jag mitt uppe i Kristendomens utveckling. Min första kurs på universitetsnivå som jag visade mig vara så pass påläst till att jag kammade hem ett VG på tentan. LYCKA.
Nu har jag hunnit påbörja delkurs nummer tre i mitt studerande. Den heter Hinduismen och Buddismen, behandlar just vad det låter som och är hittills bara till belåtelse. Kursen innan den hette Systematisk teologi och var precis lika otroligt invecklad som den låter. Jag har seriöst aldrig känt mig så dum i hela mitt liv och jag tänker inte gå in på vad den egentligen handlade om då jag inte ens fått det klart för mig själv trots VG på inlämningsuppgiften etc. Så himla svår alltså. Att Adlibris dessutom slarvade bort mina böcker i 2 veckor gjorde sitt till kan jag ju säga. Och omtenta i slutet av Maj kan jag också säga, men just nu - Hinduismen och Buddismen alltså.
JOBB
Sist jag skrev var jag anställd för Tumba Gymnasium som anteckningshjälp. Det är jag fortfarande men inte jobbar jag där för det. Vill inte gå in i detalj på det men jag kan säga som så att som arbetstagare måste det finns en gränser och mina är överskridna för hur länge sedan som helst. Och detta är ett beslut som borde fattats för länge sedan men när det väl var fattat så var det inte ens svårt och då är mina bläckspår på en viktig rad inte så viktiga längre.
Jag började iallafall söka en massa jobb igen, gick in med inställningen att "det här blir svårt", efter hösten 2010 då jag utan överdrift sökte 70 jobb om dagen, men det skulle visa sig vara raka motsatsen. Redan efter 1 dygn blev jag uppring av ett bemanningsföretag och redan efter 1 vecka hade jag en anställning för 1,5 år framöver. Kombinationen studier och arbetssökanden är klockren. Att jag dessvärre tvingades ringa upp min arbetsgivare idag och säga "tack men nej tack" är förstås väldigt olyckligt. Självinsikt kallas det visst, hård mot hårt kallas det visst, men jag tänker hitta ett nytt jobb.
FRITID
Sist jag skrev så var det mest plugg och jag ska inte sticka under stolen med att det är så nu med men till skillnad från då så har jag nu funnit någon slags balans i mina studier och sitter absolut inte 8 timmar om dagen så vida det inte är panik. För det går inte att sitta 8 timmar, 7 dagar i veckan, 30 dagar i månaden om man vill bestå. Med undantag för inlämningsuppgiften förra månaden som stal 48 timmar av mig på 3 dygn... HURSOMHELST
Så har jag;
- besökt min farmor och farfar, tyvärr av mindre trevliga skäl.
- gjort mitt bästa för försöka att plocka ihop Johannie när hon legat i spillror, för hon får inte på några villkor vara ens lite trasig, min älskade vän.
- vart på 3 dagars utflykt till Linnéa i Göteborg; förälskade mig i Danny Saucedo, bakade stört goda morotskaksmuffins, försökte köpa mig en stork och drack mängder med chokladte med Håkan och Lasse i bakgrunden - Linnéa's och min bästa sysselsättning.
- hängt med Julia 3 gånger och återinsett den lilla individens värde som är så stort i mig att jag får ONT av att tänka på det. Att få ha henne som bästis är en ära. Jag älskar dej tills döden skiljer oss åt, på riktigt.
- försökt mig på att festa lite hos Malin på hennes och Lydias 22årsfest. Gick inte alls, jag har verkligen vuxit ifrån det där, på gott och ont - som med allt. Att däremot bli igenkänd av någon man en gång tyckte lite för mycket om kändes värt, väldigt värt. Plus för att Jas var där i alla fall.
- ätit potatismos, ugnsgratinerade rödbetor m. fetaost, rostade frön och svamp och pepparchips med filmen Kyss Mig och viktigast av allt; i återförening med Syster Symbios som ÄNTLIGEN är hemma efter 3 månader på andra sidan jorden. Fin afton i 2009:s anda.
- landstigit Oaxen, den lilla ön där min far och hans föredetting Jeanette huserar (inte tillsammans). Skrattgråt, porslinsplock och nakenbastu. Olika slags familjer <3
- orsakat mig själv outhärdligt ont i hjärtat och stundtals gråtit tills luften tagit slut.. Visst gör det ont när knoppar brister OSV men att äventyra det finaste man har - nej bara.
- haft en sovande duva sittandes tryckt mot bröstkorgen.
- varit på påskmiddag i Sibble och återigen blivit varm i hjärtat av insikten att det där också är min familj. Helt stort. Mindre trevligt att man ger intryck av att vara socialt handikappad stundtals.
- kommit på hur fin Thomas bästis är. Verkligen.
- köpit världens brutalaste 2års present åt Thomas.
Och idag, runt tretiden, vandrandes upp för kusens backe efter en ytterst trevlig liten stund i staden, som inte ens förtjänar att stavas med stor bokstav, med min mor vid min sida slog det mig;
Jag är så jädrans nöjd med mitt liv just nu. Så jädrans lycklig med det jag har.
(("Eufori är en stark känsla av lycka som kan förekomma vid samlag eller stark förälskelse och bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger, till exempel amfetamin eller ecstasy. Eufori förekommer vidare vid delirium, psykoser och manier."
Men jag var ju varken psykotisk, dilleris, manisk, hög, nyförälskad eller samlagsidkande.))
Det är så skönt att efter en lång tids psykisk andningskapacitet på sparlåge-nivå plötsligt kunna fylla sina lungor med nytt syre och kunna stå igen. Jag blir alltid, per automatik, väldigt ledsen vid varje årstidsbyte och våren (jo det ÄR vår nu) var inget undantag. Jag vet inte vad det beror på men jag antar att det har med förändringarna att göra. Det var nästan olidligt ett tag men nu är det över och jag finner inga ord för tacksamheten jag bär inom mig, att allt börjar ordna upp sig. Skolan rullar, jobben finns, fritiden lika så och framtiden är vår att göra vad vi vill till och det är inte längre omöjligt, allt det där vi drömmer om. Men nu är det bara 30 minuter kvar så nu måste jag avsluta.
Adjö mina vänner, vi hörs snart igen!
