((Fantastiskt hur mycket ångest en liten vit ruta är benägen att åstadkomma oavsett hur många gånger man har sett den. Men så är det väl med ångest och andra sidan, att den återkommer bäst den vill när helst den vill åt vad den vill. Den går inte att tyglas helt enkelt.))

Konstskolan och Umeå universitet.
Det var i mitten av Oktober i år som jag under ett besök hos min Julia återigen fick frågan "hur går det i skolan då?!?!”.

Vi satt runt familjen Gerdaus matbord och i samma sekund som frågan ställdes kände jag plötsligt för att frivilligt ta emot en av förtrollningarna Harry Potter under sitt andra år på Hogwarts får kastad över sig. Förtrollningen som gör att Harrys skelett i alla hans lemmar slutar existera (nåja i vänstra armen iallafall). Kände för att låta mitt skelettet i hela kroppen förtvina så jag utan större uppståndelse fick en anledning att  hasa ned från stolen, dunsa ned på golvet och bli liggandes i en lealös Maddehög under bordet.

Frågan som bara hade känts som ett litet irriterande myggbet från början hade nu, i takt med omvärldens årstidsskiftning, kommit att vuxit till sig till en stor infekterad böld redo att explodera i vilken sekund som helst. Helt utan förvarning.

Det gick som det går när man mest imulsivt i hela världen pungar ut femtiotusen riksdaler för en utbildning man tror sig kunna bli 110% nöjd med men sedan inte ens blir 50% nöjd med. Det gick inte alls bra alls med andra ord och det var först nu som jag tillät mej själv att erkänna det. Och med erkännandet kom alla känslorna. Dagen där på, när jag åkt hem, hamnade jag i en stor gråthög på sängen. Jag, gråthögen, Thomasen på toppen och insikten "nu har jag valt himla fel". För att jag av samtalet föregående kväll hade kommit på att det jag ägnade mina dagar åt bara var ett rent och skärt tidsfördriv orsakat av räddslan att bli sysslolös igen. Därför började jag på konstskolan. Därför slutar jag också kontskolan. För att det är och alltid bara varit ett tidsfördriv i mig.

Det jag kommer ägna mig åt nu är något som följt mig hela mitt liv men som jag först på senare tiden kommit att uppmärksamma på ett helt annat vis än tidigare, min tro. Den 23:e Januari börjar jag en fristående kurs på Umeå Universitet som heter "Teologi: Grundkurs" 60 hp, läses på heltid i ett år och kan räknas som första året i det 3åriga Teologiprogrammet  (kandidatutbilding) 180 hp som jag kommer ta tag i hösten 2012. Jag ska alltså läsa teologi på distans. Läran om gud.För att en dag kanske kunna titulera mig som präst. Det är dit jag vill nu iallafall, det kanske ändras under utbildningens gång, men just nu är det det enda rätta i mig.

Och nu vet ni det. Där av min frånvaro här bland annat, för att det har varit en himla omtumlande och en omställningarnas höst, men om resten ska jag skriva om en annan gång för nu ska jag göra potatissoppa.