Jag skrev ju, för 2 inlägg sedan, att jag gick i tankar på att återuppta mitt Mars-experiment från förra året. Nu har jag bestämt mig för att faktiskt göra det. Jag kommet inte skriva dag efter dag, som jag gjorde då, men jag kommer att skriva iallafall en punkt i veckan. När jag skrev sist hade jag kommit till punkten "ett starkt minne". Och då jag till och med blivit diagnostiserad av en forskningsgrupp på karolinska institutet då jag har ett minne som inte är av denna värld - jag kan inte princip inte glömma saker jag vart med om, så kan det tyckas att det måste ha varit ett svårt beslut att välja minne att berätta om men det här kom till mig snarare än jag hann komma till det om man kan uttrycka sig så. Så alltså.



Ett starkt minne

"Jag är 14 och går andra terminen i 8an.

Jag bor sedan1 år tillbaka i en 3:a i samma ort som jag är uppvuxen i, med min mamma och en cockerspaniel. I ett rum som för ett år sedan gick i vit och ljusrosa men som jag numera gör tappra försök att sätta min ”unika” prägel på. ”Unika” för att jag och mina 5 bästa kompisar genomgår samma fjorton/femtonårsförändring som jag och i själva verket ser mer eller mindre likadana ut, så också vår omgivning.
På andra sidan den tunna betongväggen, som under mina panikångestnätter låter dela med sig av Simple Plan och Good Charlottes (som jag älskar) mest hatiska toner, bor en av dem som på bara 6 månader hunnit bli en självklarhet i mig och som varje morgon hämtar mig för gemensam promenad till den kommunala högstadieskolan.
Jag går i en klass som består till hälften av klena estettjejer och hälften testosteronstinta ishockeyspelare. Stundom håller vi sams och stundom önskar vi dom ett öde värre än döden. Jag har ingen aning om livet utanför men tror att jag ska välja något estetiskt eller media-inriktat till gymnasievalet i höst. När jag blir stor vill jag bli skådespelare.
På tisdagar går jag på konfirmationsläsning i Ältas frikyrka och på torsdagar åker jag hela vägen till Sankt Eriksplan och repeterar musikalen Boyfriend. När helgen kommer träffar jag min första riktiga pojkvän som jag snart firar 1 månad med. Vi brukar ligga på våra sängar och pussas och det pirrar i hela mig när han låter mig hålla hans hand offentlig eller när han spelar trummor för mig och berättar att han och hans band ska bli stora och att han ska ta mig med på turné i USA. Men i skolan finns det också en pojke som pockar på min uppmärksamhet men det vet han inte om, pojken i skolan alltså.
Mina vänner (som jag alltid tror kommer finnas) där består av tryggheten Julia, äventyrerskan Malin, lustigkurren Jenny, indiepoparen Amanda och svåra vägg-i-vägg Jasmine. Dom är det tryggaste jag har då min mamma bara tjatar och tror att jag aldrig kommer komma tillbaka så fort jag tar 401:a ut från vår håla, som heter Älta, till caféet vi hänger på minst 3 dagar i veckan, och min pappa bor 4 mil bort och ser mig endast varannan helg.
Caféet vi hänger på heter Henrys Café och drivs av röda korset, man får skriva upp sig om man vill jobba där och ingen vuxen finns i närheten. En fristad kan man säga, som vi åker till och bara är, med en massa andra människor vi träffat där. En av dem heter C, är 3 år äldre och brukar komma fram och kramas och sjunga Utan Dina Andetag av Kent för mig. Vi har inte känt varandra så länge men igår natt;

 

Jag sitter på mitt rum, klockan börjar närma sig halv tolv när han dyker upp på msn. Vi har pratat en stund när han plötsligt skriver ”Jag kan komma och krama dej” och jag skriver ”Haha okej” och han  blir offline. Jag tänker inte så mycket mer på det men precis när jag står i min babyblåa sidenpyamas och borstar tänderna kommer ett sms.

”Jag är i Sickla nu, vart ska jag gå av?”

 

Först får jag panik och blir helt kall. Har han seriöst satt sig på bussen för att åka hela vägen från söder till Älta, klockan tolv en tisdagnatt? Jag måste omedelbart ringa honom och säga att han får hoppa av och åka tillbaka. Nog för att han är en ytterst god människa och nog för att han gör det frivilligt och nog för att han redan är på väg men vi har ju bara setts 2 och en halv gång tidigare och jag är ju helt värdelös på att umgås med killar. Dessutom förstår jag inte varför han helt seriöst vill göra nåt sådant för mig?

 

Jag ringer illa kvickt upp honom och säger det jag precis skrev men han bara fnissar åt mig och ber mig ta det lugnt och be om hållplatsen igen. Jag hasplar i förbifarten ur mig den och med ”jag är där om 10 minuter, möt mig” så lägger han på.

 

Jag Madeleine Elisabeth Johansson 901220-**** har en mamma som på vardagarna drar ur internetsladden klockan halv elva och på helgerna strax efter tolv om man har riktig tur. En mamma som på natten får öron lika stora som tefat och hör minsta lilla tangenttryck. Hur i hela fridens namn ska jag kunna smita ut och möta en pojke på 18 vårar som för det första inte är Thomas och för det andra inte är någon hon har träffat förut (hon har som krav att måsta ha träffat mina killkompisar för att jag ska få umgås med dem) dels utan tillåtelse och dels utan att bli upptäckt och riskera att få mitt barnbidrag indraget alternativt utegångsförbud. HUR SKA DET GÅ TILL? Och tiden tickar iväg.

 

Jag sticker, efter 10 minuters velande, in näsan i hennes rum och meddelar att ”jag mår lite illa och måste ta en nypa luft, jag står bara nedanför trappan”. Det godkänns och på rekordfart får jag på mig kläderna och mina blåa converse och min svarta mockajacka och ger mig ut i natten för att möta honom. Eftersom att jag redan ödslat massa minuter på att panika över vad som kommer ske om hon får veta nåt så springer jag mot busshållplatsen.

Det är den 28 April 2005 och nattluften i kombination med mina långa snabba steg får mig att känna mig som en flygande drake. När jag precis skall till svänga till höger vid Älta krysset så står han plötsligt framför mig och utan att end reflektera över det befinner vi oss på en millisekund i varandras armar och jag behöver inte ens titta på hans strålande ansikte att hur glad han är att se mig, det känner jag.
Han har en svart dunjacka på sig och en limegrön ipod med vita ipodhörlurar runt halsen som låter avslöja att det är Kent, hans favoritband, som spelas där inne. Vi går mot mitt hus och jag har ingen aning om vad han förväntar sig och måste förklara hur min mamma är och att jag tyvärr inte på några villkor kan ta med honom in. Han bara skrattar åt mig och fattar min hand. Jag som har pojkvän och är väldigt pryd tar snabbt tillbaka den för sedan bli av med den igen.

 

Vi blir ståendes nedan för min trappa. Vi pratar och skrattar och han ber om min åsikt  i mångt och mycket och lyssnar noga och släpper mig aldrig med blicken. När det gått en stund sätter han sig på ett trappsteg och drar mig med sig ned. Åter igen – jag har en pojkvän, får man verkligen sitta i andras knän då? Och ställer mig upp. För att en sekund senare bli neddragen. ”Det är okej Made” säger han och i nästa sekund har han lyckats pilla ned mitt busskort i hans plånbok. Varför får jag aldrig reda på och jag är för uppslukad av det plötsliga iknä-sittandet att jag glömmer bort att fråga.

 

Och sedan sjunger han The Reason med Hoobstank för mig. Jag har aldrig fått påhälsning nattetid av en kille förut, än mindre i syfte att leverera en kram och definitivt inte blivit ned dragen i knät på och sjungen ”and the reason is you..” för. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till situationen men något jag vet är att detta är en av de mest speciella stunderna på jorden och att jag inte vill att han slutar sjunga.

 

Men så öppnas dörren. Jag flyger upp, han rycker till och mamman morrar ilsket. ”Vad gör du där nere?! Nu kommer du upp, vad är detta för dumheter?!”. Jag känner mej som 7 igen men vet att det är bäst att lyda om jag inte vill att hon ställer till med en scen och det vill jag absolut inte så jag får genant förklara för honom, som trots mörkret lyckas urskilja att jag rodnar, att jag måste gå in och att han måste gå och att jag är hemskt ledsen för att han behövde åka ända hit för att sedan vända. Han bara fnissar, pussar mig på kinden och vänder på klacken. Och jag går in och lägger mig och säger för mig själv ”jag kan komma och krama dig” och förstår ingenting.

 

3 dagar senare är det han som håller mig uppe när jag får min första riktiga panikångestattack, och lovar att aldrig släppa. Att aldrig släppa."