hoppas jag inte.

Mamma ringer och säger att Lars Winnerbäck spelar på svt1 just nu. Jag blir STÅENDE i en timme med vår antenn i famnen och en miljard tårar forsandes ned för mina kinderna.

För att vårt hus har Södertäljes (varför stavar man ens Södertälje med stort S, det är det sista den här staden förtjänar) SÄMSTA jävla teve-mottagning. Och för att mitt hjärta gör så jävlajävlajävlajävla ont just nu.

Thomas sade lagom till Septembers första helgdag att "Det har blivit höst nu Madde, du får inte bli ledsen nu Madde".
För att jag alltid mår som mest skit när årstiderna förvandlas, går vidare och lämnar oss och blir nya. Jag blir ännu mer känslig, blödig, analyserande, funderande och ännu mer Madeleine Elisabet Johansson 901220-****.

Jag minns alla dagar i detalj och dagarnas exakta datum. Det kallas självbiografiskt minne och enligt de forskare från Karolinska Institutet, som jag hade kontakt med hösten 2009 (det var inte jag som kontakta dom, det var dom som kontaktade mig efter att min mattelärare hade fått nys om det hela och tyckte att det var värt att uppmärksamma), så kunde man räkna alla människor i världen men den här "förmågan" på en hand. Det är med andra ord ytterst ovanligt, fast för mig är det såklart inget konstigt alls eftersom att jag alltid har varit såhär. Eftersom att det för mig är helt naturligt att aldrig glömma saker.  Det ligger faktiskt på den nivån  att mina nära och kära kan säga "5 December 2006" och jag kan svara "Det var en tisdag, jag vaknade i ett Nykvarn och det var 11 plus ute fast det skulle föreställa vinter. Jag hade feber och vi höll på att kakla om vårat badrum på Örnstigen i Älta".

Och visst är det en himla ball grej kan man tycka som utomstående men som inomstående så är det hemskt jobbigt lika mycket som det är ballt. Särskilt jobbigt är det på dagar som fyller ett visst år ett år, jag behöver inte ens kolla i almenackan, jag bara vet i hela kroppen att just den här dagen för si och så många år sedan så skedde det här och det där. Och så är det idag och därför gör mitt hjärta extra ont.

För att det var jag och min älskadeälskadeälskade Symbiossyster som ikväll för ett år sedan drack öl i Södertälje med min dåvarande allra bästa killkompis och hans vänner och deras vänners vänner. Och det var ikväll för ett år sedan som jag mitt i alltihopa fann det dåvarande Felhjärtat (inte för att jag har ett nytt nu men eftersom att mitt hjärta inte slår fel för den människan längre så skulle det vara motsägelsefullt att fortsätta kalla honom för det) som efter 9 månader av tystnad plötsligt var 100% närvarande i livet, 100% mottaglig för umgänge och 100% intresserad av mina ord etc. Idag har älskadeälskadeälskade Symbiossyster flyttat 20 mil uppåt, allra bästa killkompisen vet jag inte vart han tog vägen och det dåvarande Felhjärtats plötsliga närvaro, mottaglighet och intresse försvann lika fort som den dök upp men det är inte det som är grejen.

Grejen är alla dessa ensamhetskänslor som jag är så ovan vid, trots att de väldigt odiskret smygit sig närmre och närmre det sista året. För att alla mina bästa vänner utom Julia Störstatrygghetenivärlden Gerdau flyttat härifrån. Först flyttade Malin till Lund. Sedan flyttade Frasse till London. Sedan flyttade Linnéa till Göteborg. Sedan flyttade Terés till London och för en månad sedan flyttade Mirjam till Österfärnebo. Och jag klandrar er inte som vidgar era vyer, inte alls, men jag kan inte heller känna "FAN VAD KUL!!" snarare "FAN VAD OVÄRT!!".  Och det är så jag känner en Lördag som idag. En lördag som förra lördagen. En lördag som förrförra lördagen. En lördag som förrförrförra lördagen. And so on. ENSAM och ointressant.

Men det hela blir dessto mer intressant om man ställer upp antalet vänner som har flyttat med antalet vänner som jag har kvar och sedan räknar ut hur många av dom som finns kvar som faktiskt hör av sig och agerar utifrån sett som att de skulle finnas någon mening i en social interaktion. Summan blir väldigt låg och lika så blir jag.
Utan att dra alla över den välkända kanten, men ändå dra ganska många: Någonstans trodde jag att alla hjärtan man någonsin har slitit för (och då menar jag SLITIT FÖR som i gett bort stora bitar av sig själv till) skulle ge tillbaka, men jag var väl för blåögd som vanligt eller så är jag faktiskt så stört jävla jobbig som jag känner mej, ni får gärna förklara OCH ni får gärna tolka mig rätt.

Och det är därför jag spenderar den här lördagen STÅENDES med vår teveantenn i famnen och en miljard tårar forsandes ned för mina kinder till Lars Winnerbäck's "Två ögonpar i tomhet från september till advent", för att jag vet att den verkligheten inte är långt bort nu och för att den vetskapen är allt annat än fin att leva med.