DAG 7 - Everything is amazing
Idag har jag kännt lycka och tacksamhet över att;
1. Över att min mamma återigen tog sig tiden att svänga förbi mig som var ensam hemma hela dagen med Betty och åt mina hembakade semlor med mig och pratade om massa som hjärtat känner och huvudet tänker. Hon är en av få som verkligen är angelägen om att få veta allt vad jag har inom mig och det är kanske självklart när man är mamma, att man vill veta allt, men för mig är det otroligt fascinerande. Fina mamma.
2. Över att isen har försvunnit på stora delar av Maren. Det måste väl ändå betyda att våren är på gång? Och även om snön kommer igen så är chansen ytterst liten att isen lägger sig igen, ytterst liten chans att det blir iskallt igen.
3. Över min mamma som förser mig med både gurka, mobilpengar och fyra timmars umgänge. Haha.
4. Över att svanarna dök jättemycket med huvudet och nästan stod upp och ned. Det kanske är astöntigt men jag tycker att det är himla kul.
5. Över att det var litelite sol, det betyder så mycket, man blir så glad.
6. Över att jag faktiskt ska åka till London på Lördag!!!! Även om det är lite jobbigt att åka ifrån min Thomas så är det nog ändå det finaste som kan hända just nu. Jag kommer alltså spendera 5,5 dagar bara med min tvillingsjäl och hjärtsyster i en stad jag inte kan berga mej att återupptäcka. Nu har jag fixat både flygbiljett, flygbussbiljett och växlat in mina pengar och även om jag fortfarande inte kan förstå det så blir det lite mer verkligt för var dag som går!
7. Över att jag har så fina vänner och hade en sånn fick gymnasietid. Ibland när jag känner mej lite sådär så tar jag ned min fina studentmössa och läser vad som står i och genast så vänder det.
Och sen -
DAG 6 - Mina finaste
JULIA
Det här är min fina knasboll och moderatslampa till bästis - Julia Gerdau. Julia och jag har känt varandra sedan våren 1995 när jag började på hennes dagis dvs 16 år i år.
Julia gick på logen och jag och vännen Moa på sommarhagen som våra avdelningar så fint hette. Första gången jag träffade Julia (vad jag själv kommer ihåg) så satt hon på framsidan av dagisets gård och körde sand i en skottkärra och som den vänliga själ Moa alltid har varit så var hon inte sen att introdusera oss för varandra och förutom en grönsnorig näsa och ett par runda harry potterglasögon blev jag också bemött av ett himla vänligt leende och ett "ska vi leka?".
När vi blev lite större började vi på jättarna (sista kullen på vårt dagis) tillsammans och fick chansen att lära känna varandra ytterligare och det var i virrvarret av delfindykningar ned för ribstolarna, radergummiätandes gosedjur, slagsmålsframkallade tomteböcker, uppflugna barbiedockor på hustaken (som vi älskade barbies), fållarna på tant brun och tant greddelins kjolarsom en vänskap som har kommit att betyda allt för mig växte fram. I lågstadiet brukade vi leka varannan helg när jag inte var hos min pappa och i mellanstadiet började vår rellation byggas upp ordentligt.
Jag tror att det är när man kommer in förpuberteten som man verkligen hittar sin riktiga jämnlikar, visst är vänskapen i de lägre åldrarna också himla värdefull men det är nog när man börjar växa ännu lite till som man behöver någon som är precis som en själv.
Och det var hon. Vi brukade surfa på nätet och göra sk. "dolls" dvs. en animerad figur som man kunde bestämma helt och hållet hur den skulle se ut med hjälp av ett musklick och som allt för ofta slutade i ett skick som var skrämmande lik en av flickorna i playboy. Vi brukade sitta i mina förvaringsbxar under sängen och spela kort. Vi brukade låtsas att vi var många år äldre än vad vi var och hetta Lina och Tess som tillsammans bildade okrossbara LiTess. Vi gjorde det mesta tillsammans och det vi inte gjorde tillsammans blev oftast inte gjort överhuvudtaget.
I mitt andra cyberjag så skriver jag om Julia som "Allra Bästa Vännen" och det för att den stabilitet som jag har i henne har jag inte upplevt i någon vän på samma sätt någonsin och det är så himla värdefullt att orden ta slut. Man ska aldrig ta varandra för givet men vi två får nog lov att säga att vi kan det utan att riskera något. Nog för att vi är väldigt olika på många plan och nog för att vi inte alltid förstår varandra val och nog för att vi tycker olika i mångt och mycket men bästisar det kommer vi nog alltid vara. Vi ska ju för fan time:a våra graviditeter ;D som vi bestämde när vi var 15.
MALIN
Malin och jag lärde känna varandra via Julia när vi gick i femman. Man kan väl säga att vi egentligen inte hade något val då vi båda umgick väldigt intensivt med Julia. I början av vår relation brukade jag klaga på hennes alldeles för öppna jacka i förhållandet till klimatet och vara avundsjuk på hennes hår och fundera på varför hon aldrig fråga om hon fick vara med mig och Julia och leka. Sedan kom jag på att hon kanske var lite blyg, trotts hennes annars så öppna yttre. Klart hon ville vara med. Sedan var det bara jag, Julia och Malin som gällde. Första gången vi lekte själva jag och Malin (för JA man leker fortfarande när man är 11) så var vi hemma hos henne. Julia hade precis gått hem för att äta och plötsligt stod vi där ensamna i hennes hall och kom på att "shit nu är det visst bara vi". Nödlösningen för att förhindra en pinsam tystnads uppkomst fick bli monopol och så var den isen knäckt. Sedan umgicks vi väldigt intensivt och hade även här föddes en ta-förgivet-vänskap om än lite olika min och Julias. Jag tar absolut inte Malin förgivet på samma sätt idag som när vi var yngre.
Varför jag och Malin kunde umgås så intensivt när vi var yngre (för tro mig, vi höll ihop flera dygen i streck) tror jag har att göra med att båda våra familjer hade en väldigt avslappnad och lätt syn på utomstående vänskaper. Det var lika enkelt för mig att fråga min mamma och Malin fick sova över för 3:e natten i rad som det var för Malin att fråga sina föräldrar om jag fick sova över för 3:e natten i rad och alltid fick vi ja till svar. När vi skulle börja sexan så följde jag med Malin till hennes farmor som hade sommarhus på den skånska landsbyggden och fick uppleva en vecka uan dess like. Det var väldigt fint. På Malins trettonde födelsedag så bjöd hon hela sin och Julias klass på fest. Och jag. Vi var självklara. Och så såg vår rellation ut hela högstadiet också. När vi gick i åttan/nian och livet skavde i varenda liten sena så var det vi som försökte rädda varandra, vi som blev änglasystraran (ursäkta uttrycket - det var mycket Berny Pålsson i huvudet just då) Kritvit och Kolsvar, vi som trodde att vi hade en egen värld, vi som balanserade på broräcken tillsammans, vi som spenderade nätterna på höga murar mer såpbubblor och simple plan (fast Malin egentligen hatade dom) och vi som var varandras livlinor helt enkelt.
Att man kan känns så himla mycket när man bara är 14-15 år är lika fascinerande som det är farligt.
Dom sista åren har vår rellation varit lite till och från. Jag älskar Malin lika mycket som förut och kommer alltid räkna henne som en av mina närmaste men likväl har det skett en förändring i oss. Jag vet inte riktigt varför vi gått sönder som vi gjort ibland men jag vet att jag hatar det, för lika mycket som du var min trygghet dom där agustinätterna 2005, lika mycket är du min trygghet nu och jag respekterar dej obeskrivligt mycket. Min Malsla.
JASMINE
Och här har jag ytterst svårt att hitta en början på hur jag ska beskriva oss. Nåväl. Första gången jag träffade Jas var 2003 när vi gick på samma fotbollsträningar. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget större behov av att stifta bekantskap med henne. Andra gången jag träffade Jas var när vi började högstadiet. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget behov av att stifta bekantskap med henne, dessutom - vem har gula gummistövlar på ett klassfoto? Så vi började alltså i samma klass. Ungefär hela sjuan och en bit inpå åttan gick vi omkring och tänkte så om denna varelse. Julia skrev i vår kompisadagbok "imorn är det onsdag vilket innebär att Jasmine kommer hem från indonesien.. typiskt.. tycker hon kunde stanna där istället.." och vi instämde ganska rejält. Men sen på något vis kom det sig att skribenten och resenären började umgås lite på våra exotiska NO-lektioner ute i Ältaträsket och bara för att vi redan var så tighta, Jag, Malin, Jenny och Amanda så hakade vi på det hela och förstod rätt snart att vi hade haft väldigt fel. Denna någon som från början verkat vara den största bessewissern i gula gummistövlar visade sig vara en helt vanlig tjej, om än väldigt folkskygg och osocial men annars nästan precis som oss. Vi började på på Älta frikyrkas konfimationsgrupp och blev på så vis ännu lite mer nära och så en dag kom hon till skolan och sa att hon skulle flytta till bastuvägen 51. Jag bodde på bastuvägen 55. Vi skulle bli grannar. Jag skulle alltså snart bo vägg i vägg mot en nyfunnen vän som sedan skulle komma att bli min bästis.
Vår vänskap tog alltså fart i November 2004. Då var vi 14 respektive 13 år. Det faller sej kanske naturligt att bli nära på tvillingsjälar om man delar alla vännerna, skolan, intressena och samma betongväggar för så blev det iallafall. Hon kom att bli någon jag såg upp till, oroade mig för, räknade med, dansade med, gjorde ett eget knackspråk i väggen med, grät med, gick på konsert med, åt konstiga saker med, skjutsade på min pakethållare till skolan och mer eller mindre kände ett ansvar för att hon skulle fortsätta andas. Nej det var som sagt inte lätt att vara 14/15. När vi gick i nian så flyttade hon från våra gemensamma betongväggar och det blev väldigt tyst. Sedan började vi falla sönder lite. Och sen lite mer. Och när vi slutade nian så var allt oss emellan inte alls lika självklart. Det är klart att man stöter bort människor när man har ont. Det är klart att man inte alltid är kapabel att säga varför det gör ont men som utomstående så gör det kanske dubbelt så ont i dom sitationerna.
Under hela vår gymnasieperiod kan jag nog säga att vi har haft en av världens finaste rellationer. Vi har utvecklats enormt under åren och egentligen så räcker inga ord i världen till för att beskriva alla våra äventyr därför får den här texten ett smått abrupt avslut. Men en sak är säker iallafall och det är att vi alltid kommer vara hjärtsysterar.
MIRJAM
Mirjam's och min historia är så himla märklig för den började så sent. Hösten 2007 började vi i samma klass på gymansiet men det var först April 2009 som vi fann varandra på den obligatoriska studieresan för årskurs 3 inriktning teater & scenkonst på wendela hebbegymansiet. Det var som att alla bitar föll på plats bara där på Athens dammiga gator och sedan dess har vi varit varandras. Våren 2009 alltså då vi lärde känna varandra. Sedan hösten samma år blev vi såkallade symbiossystrar, när Mirjam sov hemma hos mig fler dagar i veckan är hos sig själv. För att vi behövde varandra så himla mycket och för att det ÄR finare att göra kontaktimprovisationer en hel natt, åka på spontanspelning med Jonnatan Johansson, äta smet direkt från skål och annordna pulkarace klockan tio på natten än att gå i skolan och andas som man borde. Vi har vart med om så himla mycket äventyr tillsammans på så kort tid.
Mirjam är en väldigt viktig del av mig, just för att vi delar så mycket och för att jag aldrig träffat någon som är så lik mig någonsin. En kväll i December 2009 slog det mig att det är en sånn här vän som jag väntat på hela livet, inga missförstånd nu heller tack, och var inte sen med att säga det och genast fick jag tillbaka "jag skulle precis säga det samma". Sedan jag träffade Thomas har vi dessvärre setts allt mer sällan och det är så tråkigt men jag vet inte hur man riktigt balanserar en symbiossyster och en trolovad. Oavsett vad så älskar jag dej lika mycket nu som när vi hoppade av bussen i Ormkärr för att du hade druckit för mycket Ouzo, när vi liftade med en polsk snickaren klockan 4 mitt i natten och blev kallade på JohanEmbrink av dom i skolan för att alla var så avundsjuka på oss och massa mer. Om oss är jag redo att skriva en bok. Min fina Mymlan Embronx.
JOSEFIN
När jag började gymnasiet och såg Josen för första gången tänkte jag "åh nej inte en sånn". Flickan hade då sönderblekt vitt hår, dom tightaste jeansen jag någonsin skådats, skor så spettsiga att man skulle kunna huggit någon i magen med dom och orsakat diverse inre skador samt en svart skinnjacka och jag tog henne direkt för fjortis. Och jag trodde att vi inte på några som helst vilkor skulle kunna bli som vi är idag. MEN så började jag äta lunch med henne och Anna när mitt egentliga klassumgänge gick mig på nerverna och så märkte jag hur himla fel jag hade haft och i slutet av ettan så var vi väldigt nära varandra och på höstterminen i tvåan så var det hon som jag ringde till när hjärtat gick i sönder, hon som kärleksfullt nöp mig i mitt gäddhäng, hon som brukade ringa mig på mornarna alldeles för tidigt för sitt eget bästa och fråga om jag skulle komma till skolan följande dag och hon som tog hand om när det blåste storm i mig och övertygade om att jag inte hade gjort något fel när vi flydde på en nattbuss med väktare.
Jag och Josefin är väldigt olika men går ändå rysligt bra ihop och även om vi inte har särskilt lätt att visa de djupaste känslorna för varandra, någon av oss, så är hon ändå någon som får hjärtat att slå hårt.
LINNEA
Det här är Linnea, som aldrig kan vara seriös på bild och som troligtvis aldrig heller kommer inse sitt egna värde. Linnea är den mest tålmodiga och generösa människan jag vet. Hon är också den som jag från start varit helt övertygad om att jag gjort rätt som släppt in henne i mitt liv trots att vår historia hade en väldigt udda början. Linnea och jag delar vår Lars Winnerbäck dyrkan och hon är troligtvis den enda som förstår den delen av mig. Hon är också den som efter bara 3 veckors vänskap sjöng för mig "om vi förlorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig" och det brukar jag tänka på ännu.
Även Linnea har jag en otrolig respekt för, för att hon är så rik på livet, hon har haft så mycket tungt att bära att det är orättvist. Jag är rädd att Linnea en dag inte ska finnas där, för försvinner hon så försvinner en så stor del av mig. Det är inte alla jag åker till Berlin med eller blir kalasfull med en torsdag eller dricker te i minusgrader ute på min ballkong med eller röker sönder mina lungor med (inte längre). Listan kan göra lång. Det är inte alla som är som du. Och det bör du vara ytterst medveten om, fina.
DAG 5 - Kärlek, vad är det?
Eftersom att det är mitt Mars-experiment som handlar om mig enbart (men jag är fortfarane väldigt intresserade av era åsikter och tankar) så ska jag nu försöka ge er MIN bild av det hela.
Om vad kärlek är.
Såhär då. Jag har ytterst svårt att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är i min ålder som kärlek, mitt cyniska jag ser oftast förbi den och tänker per automatik att "det där kommer aldrig hålla" och "om ett år är det inte där längre". Men jag har desto lättare att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är 20-30 år äldre än vad jag är som kärlek, vilket är ytterst märkligt med tanke på att åldern egentligen inte behöver ha något med det hela att göra. Jag kände kärlek första gången när jag var 14 och jag vet folk i min närhet som känt den först i 50års åldern.
Det är svårt att beskriva mitt godkännande och ickegodkännande men förutom åldern som referensram så brukar jag tänka på hur pass ärlig människan i sig är och hur pass empatisk och lugn den är. För dom tre egenskaperna är något jag själv värdesätter väldigt mycket. Att kunna säga och visa exakt vad man tycker, tänker och vill. Att kunna förstå en annan människas hjärta utan till och innan och tryggheten i lugnet som hör där till. Men det här är som sagt bara mina åsikter som säkerligen baseras på hur jag själv är. Ni andra som är falska, oempatiska och hetsiga (haha skämt åsido) kommer såklart inte hålla med. Jag tycker inte att längd på kärleken ska få spela någon särskild roll men däremot hur pass tidigt den infaller.
Om jag ser tillbaka på mig själv nu för 6 år sedan så skulle jag alldeles straxt få min första riktiga pojkvän och för mig just då så var det ju som sagt på liv eller död, gott eller ont dvs det allra mest seriösa jag hade vart med om och det var jag också medveten om just då men likaväl ser jag ned på 14åringar idag som går hand i hand på stan för att jag tycker att dom är för små för att ens vara kapabla att känna något sådant stort. Och dom känner med största sannolikhet inte alls som vi gjorde, för vi är ju fridlysta unika och sällsynta i mig (vad vet jag - alla kanske känner så), så då behöver dom ju inte heller gå sådär för dom är ju för små kanske och riskerar så mycket i det där dom gör för att dom inte vet bättre. Faktum är att jag skrev en text om det hösten 2009 när mitt hjärta sprack sönder var eviga dag;
"Dom är så små och rätt söta egentligen men det dom håller på med ger mig dåliga vibbar för när det krackelerar kommer det göra så ont och ingen är värd den smärtan. Någonsin. Och dom är så små och dom vet inte vad dom ger sig in i och ändå gör dom det. Och 14 är ingen ålder att få hjärtat krossat i för ärren av allt det fina som var och världsvanan av allt det fina som var kommer lämna större avtryck än det som dom är bredda att kalla kärlek. Och ni måste lyssna när dom ber er ta det lugnt. Och ni måste verkligen tacka dom när dom håller er isär för att förhindra att ni växer ihop, bli symbiosa och ni måste verkligen lyssna på vad dom äldre säger för tro det eller ej men VI VET BÄTTRE och visdom slår alla världens fjärilar i 14års magen. I promise. Bigtime"
Fast nu kan det hända att jag snarare gav bilden av att tro att allt går sönder i den åldern (vilket det iofs oftast gör) men det jag vill poängtera med det här är att vid så ung ålder så man för det mesta för oerfaren för att kunna skilja på låtsaskärlek och riktig kärlek. Där av mitt ickegodkännande. Sen att man är under utveckling etc etc är en helt annan femma och som sagt - åldern behöver inte vara enda källan till att något inte godkänns i mig, där spelar fler saker in som ex. hur pass mycket man ger upp av sig själv för sin "kärlek", eller pass engagerad man visar sig vara. Listan kan göras lång.
Nåja. Det var små fragment av mina åsikter om vad kärlek är och inte är rent praktiskt. Men konkret i mig är kärlek något som jag inte ens tror hälften av mina nära någonsin kommer få uppleva. För kärleken är magisk och den magin är det tyvärr bara ett fåtal som är mottaglig för för det har med energier att göra bland annat...
Innan jag blev tillsammans med Thomas en andra gång så hade jag inte upplevt den magin, visst var vi finast i världen när vi var små också men inte på samma konkreta sätt som nu, då fick vi inte samtiden att slå gnistor. Bokstavligt talat. Kärlek för mig är också att leva gränslöst. Gränslöst som att förbjuda uttrycket "det går inte", för har man hittat sin själsfränd och livs kärlek så ska det gå att tänka att allt är möjligt. Gränslöst som att älska utan hejd. Det är därför vi låter vår framtid innehålla så stora planer för vi tänker aldrig fastna just här för vi har en hel värld att uttnytja tillsammans. Kärlek är också gemenskap, att alltid räkna med den andra och samhörighet. Såklart. Här får ni ännu en bild på min kärlek iallafall :D
Och nu känner jag att jag skrivit en smärre uppsatts här så nu lämnar jag över till er - vad är kärlek för er?
Hmh.
Med andra ord så återkommer jag imorn!
Tjingtjing
Fler andetag.
Jag gjorde kanel&vaniljpannkakor med grädde och jordgubbsylt och låtdades att det var sommar snart.
Den oslagbara kombon med smör, socker och kanel. Nami
Tröttskrutten<3
Smaka på tungan ^^
HAHAHAHAHA. Thomas väsropar från vardagsrummet att jag ska komma fortfortfort och när jag kommer dit så ser jag en katt genom fönstret som inte överskattat sin smidighet något brutalt. Den skulle helt enkelt gena genom häcken vilket orsakade ett brutalt svajjande hit och dit både från katten och häckens sida. Så himla kul. Men vad gör man inte för att slippa att bli våt om tassarna liksom ;p
Så JÄVLA bitter katt typ.
Alla dagarna.
- Nej jag har varken gett upp experimentet eller mitt bloggande heller för den delen, trots mitt lilla avbrott från i fredags till idag.
Det har varit helg igen och om några timmar så tar min sportlovsvecka slut och det är back to work som gäller, inte för att jag klagar MEN jag skulle ju lätt klara av en vecka till av ledigheten eftersom att den här veckan gick så himla fort och nästan enbart spenderades liggandes på knä i trappan till övervåningen på gammelbovägen så jag hjälpt till att färdigställa huset inför fotograferingen som skedde i Fredags. Annars så har jag varit på långa promenader i mitt gamla älskade Rönninge (som jag kommmit att... känna ett slags vemod för, vad det nu kan bero på bortsett från att alla flyger nu), pumpat lite på gymmet som jag älskarälskarälskar, sovit för lite som vanligt under ledighet, varit på oaxen och hälsat på min pappa (som jag kommer skriva om lite senare), varit på Annas maskerad och firat min mormor som fyllde år idag! Ett fint lov alltså :) Här kommer lite bilder från mitt äventyrande i Rönninge.
Det är något speciellt med platser man lämnat och kommit tillbaka till. Något speciellt med Rönninge.
För vi har solen i ögonen och spilld mjölk (dill chips om man så vill) överallt.
Vägen låter oss vänta.
Att gå lite för nära var jag bra på förr om åren, nu aktar jag mig mer.
"För exakt ett år sedan när jag gick här så...."
Och jag känner på luften att det snart är dags för en återvändo utan dess lika, en återvändo för värmen.
Vi ska bara låta allt vakna i sin egen takt.
Tycker mycket bra om att tassa omkring i stora villaområden och tänka på framtiden. Jag älskar framtiden.
Utmanade ödet lite.
Leka lite med färger.
Mitt träd i snökostymen.
Sedan hängde jag med en hackspett i ungefär 20 minuter som faktiskt tillät mig komma bara 1 meter ifrån den.
SNART HÄR.
Trappan som jag hängt med hela veckan typ ;)
DAG 4 - Min tallrik idag
Det här är iallafall innehållet på min tallrik idag; Tonfisksallad med ägg och fransk dressing :D
DAG 3 - Dom som skapade mig
Idag är det dag 3 på mitt Marsexperiment och idag ska jag berätta för er om dom som skapade mig, mina föräldrar med andra ord.
Mina föräldrar heter Annika Johansson och Mikael Rova och är 43 respektive 46 år. Dom har aldrig varit gifta men här om månaden kom det fram att dom faktiskt var förlovade en gång i begynnelsen. Jag har inte alls bra koll på hur deras historia började mer än att de sprang på varandra i någon hälsokostbutik som mamma arbetade i och pappa körde ut varor till 1987 och att de blev tillsammans samma årsskifte och höll ihop tills april 1992.
4 år och 4 månader tillsammans alltså.
Jag var 1 år och 4 månader när dom inte höll längre, jag har med andra ord inga konkreta minnen från tiden då dom var tillsammans, endast små fragment som är alldeles för otydliga för att fördjupa sig i, men tiden efter att jag hade fyllt fyra och vi flyttade från Visätra, där pappa bodde kvar, när mamma hade träffat en ny man, vid namn Lasse, minns jag desto bättre och där med minns jag också hela min uppfattning om min mamma och pappa ur mina barnaögon.
Mamma och jag bodde med den nya mannen Lasse och hans dotter Eleonore som var 9 år äldre än mig. Jag antar att det egentligen var en rätt lycklig och trygg tillvaro men eftersom att 50% av mig befann sig 4 mil bort kunde jag knappast känna fulländad lycka och trygghet i den ”familjen”. Jag träffade min pappa varannan helg, ett system som jag hatade från början till slut och än idag är ytterst skeptisk till. Det kan inte vara bra för varken föräldern eller barnet att bara träffa varandra 6 dagar på 4 veckor.
Rysningar vid blotta tanken.
MIN PAPPA
Jag var pappasflicka från topp till tå. Han var min stora hjälte som jag avgudade mest av någon levande människa och jag hade aldrig sådan ångest som klockan fem varannan söndag så vi måste säga ”Hejdå vi ses om två veckor!”.
Pappa var den man ringde när något havererade hos mamma, den man längtade efter hela veckorna, den man idoliserade och mer eller mindre heligstämplade, den man oroade sig för (”men pappa är så ensam, jag måste åka till honom så att han inte är ledsen”), den man hade störst respekt för, den man tänkte på innan man somnade, den man tänkte på så fort man vaknade, den man visste skulle finnas där för alltid, den som man blev eld och lågor för om någon sa något ont om och den som man alltid kunde känna trygghet i.
När jag var riktigt liten arbetade pappa som bussmekaniker och vi tillhörde en församling i Flemingsberg där pappa brukade agera busschaufför de tillfällena vi skulle på resor till olika kristna konferenser runt om i Sverige. Jag var alltid så stolt över min pappa då. Han som körde bussen och snickrade ihop ett stort träkors till församlingen som dom lät hänga längst fram i sin lokal. Han som alla talade så gott om och som jag aldrig ville vara utan. Sedan började han köra taxi och det var jag som blev hämtad på Älta Skolas skolgård av en marinblå taxibil med stor orangelogga ”BOTKYRKA TAXI”. Och det var vi som bilade upp till min älskade farmor första gången det skulle bilas. Och vi som låg i farmors syrum på vindan och iakttog sommaren 1995’s värsta oväder, när blixten nästan slog ned i flaggstången. Och vi som tvingades säga hejdå med världens tyngsta hjärtan i Maj 1998 när pappa hade hittat en kärlek 40 mil ned i landet och sedan bara träffades på loven i 1 års tid. Men sedan kom han tillbaka som tur var.
Man kan säga att från det att jag var 0 år till det att jag var 13 år så hade vi en relation som var närmaste okrossbar. Även om han blev arg som den argaste björnen på mig och jag rädd som den räddaste haren av honom så visste vi nog alltid vart vi hade varandra. Men när jag blev lite äldre, ville göra mer precis det som föll mig in just i det nuet så var vi inte lika självklara längre. Det är väl alltid jobbigt att se sina barn växa upp kan jag tro. Alltid jobbigt att se sina barn ta sådana beslut som man vet på förhand kommer att skada dom men som dom vägrar inse. Alltid jobbigt att inte vara verbalt benägen att uttrycka sina känslor. Eller att uttrycka dom överhuvudtaget. Alltid jobbigt att inte få den uppskattning man egentligen är värd. Jag vet att vi allt för ofta under åren sedan jag fyllde 13 äventyrat vår relation men jag vet också att dom starka banden som knutit oss samman sedan den där decemberdagen 1990 på Huddinge sjukhus aldrig någonsin kommer kunna kapas av eller lösas upp. Det är inte för ingenting som jag blir gråtmild så fort jag tänker på hur vi var förr i världen. Det är inte för ingenting som dina ord spelar nästan mest roll i mig. Det är inte för ingenting som jag lyckats blöta ned både mig själv, soffan och tangentborde under detta skrivande.
Vi är far och dotter och jag älskar dig min pappa.
MIN MAMMA
Min mamma är som sagt den föräldern som jag vuxit upp med mest. Vi har alltid bott tillsammans och hon har stundtals tagit på sig båda föräldrarollerna utan vidare.
Eftersom att det var henne jag levde med när jag var liten så var det också hon som fick ta de hårdaste smällarna (verbalt) och de hemskaste beteende från min sida, för att hon alltid varit självklar för mig och alltid kommer vara det. Jag tog henne förgivet under många år och jag vet att jag var en riktigt hemsk dotter (och det spelar ingen roll om puberteten hade sin del i det hela för man får inte vara så i alla fall) och såg på henne med kritiska ögon men ungefär för 3 år sedan kom jag till insikt om att hennes tid är lika lånad som min och att hon är lika såbar som resten av jordens befolkning och kan försvinna när som helst. Och om det skulle inträffa så skulle jag ha ytterst svårt att behålla fotfästet själv för min mamma är min självklara trygghet idag och jag vet absolut vad du gör för mig.
Jag älskar dej och en dag ska jag ge tillbaka allt du gett mig.
Och jag hoppas att ingen av er tar illa upp över att pappas text innehöll 294 fler ord än mammas för oavsett hur många ord jag använder så vet ni nog era värden i mig, mina fina föräldrar.
DAG 2 - The first heartbeat
Jag gick i åttonde klass och umgicks mest med Malin och Julia och två till tjejer vid namn Jenny och Amanda, man kan nog säga att vi fyra delade nästan allt; kläder, smycken, dagböcker, NO-arbeten, åsikter, barndomsstad, musiksmak och så vidare. Vi var dom som på fritiden hängde på ett kafé kallat Henry’s och där fann inspirationen till converse och cheap monday och därför blev kallade för ”Svarta gänget” i skolan och mer eller mindre fridlysta på ett dåligt sätt. Jag var den typiska fjortonåringen som höll på att upptäcka allt vad tonåren hade att bjuda på och där ingår förutom KENT, kajal, tillfälliga stilbyten, sena nätter, nattliga lekkamrater, nyfunna bekantskaper, nedgråtna örngott, låtsas rock, ”livets mening” och något som börjar på K och slutar på Illar.
Killar. Klart som korvspat att alla ville ha en kille eller vad vet jag – tjej kanske. Och klart som korvspat att vi alla i ”Svarta gängen” på ett eller annat sätt skulle vara involverade i varandras hjärtan till 110% och engagerade och spionerade och influerade och filosoferade och komprimerade och irriterade och här tar rimmen slut men kort och gott var delaktiga i allt. Även den första kärleken såklart. I alla fall för min egen del.
Vi innan vi blev "Svarta gänget".
Det var Julia som la förgrunden till det hela. "Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång". Det väl använda citatet i den här berättelsen. PA = Playahead = 2005’s mest använda community av kidsen i vår ålder.
Eftersom att jag redan har skrivit den här historian en gång förut och känner att den stämmer minst lika bra nu som du (för historia ändras inte) så tänker jag ta mig friheten att kort och gott kopiera det jag skrev då och klistra in här:
Killen hette Thomas Österlund, var 15 år, bodde på skäcklingevägen i Tumba och brann för trummorna.
Vi pratade först på MSN men eftersom att livet utanför datorn var lite för mycket just då så lade jag inte något större engagemang i våra samtal. Ett tag pratade vi inte alls men så plötsligt en dag kände jag starkt; "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen först hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.
Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på;
- Han var sparsam med orden men ändå så öppen.
- Han var något jag inte hade varit med om tidigare.
- Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt.
- Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till Julia för att kunna utnyttja webbkameran för.
- Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbkameran utbrast ”jag trodde inte att du skulle vara så söt”.
- Han var kontakten som det bestämde möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.
Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej.
Men så fel jag hade.
Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till Julia och Amandas praktikplats (det här med att vara 14 och inte kunna splittra på sig), Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången.
Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".
Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre.
Och så fick det bli.
Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förens jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.
Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.
Vår första bild tillsammans, 28 April 2005. Tack för att man blir finare med åren alltså...
Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans.
När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det som de flesta killar vill ha flickor för och skulle jag råkat ut för något sådant då (redan) så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15åring kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. 
Maj 2005
Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärlek är och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ont.
Juli 2005
Agusti 2005
September 2005
På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.
Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra.
För att vi trodde att det var bäst så.
Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag Julia som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.
Efter det där spenderade vi lite drygt 4 år isär men så;
Det var i December 2009 som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen.
Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter.
Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Josefin gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen".
Och så var det.
Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.
Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt.
Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."
Och här har ni historian om min allra första och sista kärlek i livet - Thomas Österlund. Idag är vi sambos och förlovade och har känt varandra i snart sex år. You make it real och det finns inget bättre <3
DAG 1 - Vem är jag?
Jag heter Madeleine Elisabet Johansson och är född den 20:e December 1990, vilket innebär att jag relativt nyligen fyllt 20. Jag bor med min pojkvän Thomas Österlund i på 76 kvadratmeter 10 minuter från en kommun som jag skäms lite för att till höra, nämligen Södertälje. Men har såklart inte alltid bott här. Först bodde jag och min mamma och min pappa i en lägenhet i Visätra. Sedan skiljdes dom. Då bodde jag med min mamma ensam en liten stund. Efter den lilla stunden hittade mamma en kärlek och vi flyttade till Älta, hålan som kom att bli min ”barndomsstad”. Där bodde vi tills jag hade fyllt sexton blivit flyktbenägen toffel. Då bar det av till Salem. De sista åren har jag bott i Rönninge och nu bor jag som sagt i Södertälje med min älskade och trolovade Thomas Österlund. Vi har snart varit tillsammans i 11 månader men om man ska räkna med tiden vi hade innan alla andra så är det 20 månader, men så räknar ju ingen.
Jag jobbar som skrivhjälp på ett närbeläget gymnasium och Thomas är ljudtekniker. Jag brukar beskrivas som brutalt ärlig och empatisk. Ärlig för att jag inte kan hålla saker inom mig och empatisk för att jag inte kan hålla saker utom mig, det spelar ingen roll om det gäller en ensam hund utanför konsum eller ett problem en ytlig bekantskap har.
Mina största intressen är att skriva och rita men jag är rätt dålig på att främja dem eftersom att jag oftast får för många idéer på en gång och inte kan hålla isär allt och i slutänden är man för förvirrad för att ta sig för något överhuvudtaget. En ond cirkel med andra ord. Jag tycker också mycket om att sjunga och agera. Kort och gott kan man säga att jag tycker om allt som främjar den estetiska andan i mig. Jag skulle vilja läsa fler böcker men mitt tålamod som troligen är kortare än de flestas tillåter mig inte riktigt till det.
Jag är vegetarian men har en brutal fixidé om att jag måste äta cheesburgare – vilket jag såklart inte gör eftersom att jag inte klarar av tanken på att jag skulle äta något som har haft ett hjärta som slagit. Det här med hjärta också va.
Jag har ett stort skört hjärta. Jag ger folk för många chanser och förstår sällan mitt egna värde. Jag skulle gärna gå en kurs i att stå på sig för det är jag helt värdelös på. Jag har två fobier – spindelfobi och emetofobi. Emetofobi är sjuklig rädsla för att spy och det har jag dragits med så länge jag kan minnas.
Jag är en människa utav beroendekaraktär, jag blir alltså lätt beroende av saker och det tycker jag bara är en negativ egenskap även om det kan gälla en sådan småsak som svarta fiskar eller samarin (som jag för närvarande inte kan leva utan). Min favoritfärg är lila och min naturliga hårfärg mellanblond. Och det var en litenliten del av mig!
Mars-exprimentet
Första mars tvåtusenelva
Dagen idag har spenderats iförd Thomas sk8tbyxor, reebokgympadojjorna ala 2007 och världens prasligaste vindjacka på friluftsgården Lida. Klockan 11 styrde jag min kosa mot Tullinge för att sedan möta upp systeryster Evelina och bästa-batterimorsan-i-världen Jeanette och följas åt till slutgiltig destination. I fyra timmar ägnade vi oss åt pulkaåkning och friluftande utan dess like. Jag säger att trots att jag 90% av min vakna tid tenderar att uppföra mig som en dam som kommit upp i de lite högre åren och dagligen kallas "tant" så har jag sannerligen barnasinnet i behåll!
Det var då inte 9åriga lillasyster som kastade sig hals över huvud (vilket metafor btw) ned för backarna utan den minsta tanke på alla slags hinder (jag höll på att kötta ned både pensionärer, andra pulkaåkare och hundar idag..) som kanske kan komma att uppenbara sig bara sådär hur som helst när som helst, utan det var minsann jag.
Och liknande beteende visade jag visst prov på när vi var i Järvsö här om månaden. Jag vet inte vart min plötsliga våghalsighet har kommit ifrån för när jag var ett par år yngre så åkte jag knappt nyckelpigan på Gröna Lund, för att göra en usel liknelse. Det kan vara så att om man som barn avstår från mycket så kan man komma att behöva uppleva allt man avstått senare i livet, när man är lite äldre. Typ nu? Iallafall! Fin dag med fint folk fast rätt så kissigt väder.
Väl hemma hittade jag la sofa och nyss var det visst middag och O.C som vanligt.
Nu är det snart 2 månader sedan jag övertalade Thomas att börja se om O.C med mig och till en början var skeptismen rätt hög men nu är det han som kommer smygandes och säger att vi borde titta, haha. Känns allt bra fint för det är för sjutton gubbar den finaste serien som jag sett på teve. Kul också att Kat delar hysterin ;)
Min fina systeryster<3
Som är ett glidflyger ned för backen
Dom tre andra kumpanerna som också deltog i dagens äventyr. Lyckan över att ha en huns med i gänget!!
Min grenfascination.
En sällsynt förteelse ;P
Finaste voffen på länge <3
En TAM vildkanin som bodde på Lida- HEJHEJ!
And then.
Helt plötsligt så slog det mig att min älskade hjärtsyster och tvillingsjäl och jag inte kommer klara oss utan varandra ytterligare två månader och vips så var en flygbiljett bokad och nu sitter jag här med en miljard fjärilar i magen och en ännu starkare längtan till ovan nämnda person än tidigare. Det kommer bli helt fantastisk, jag bara vet det <3
Om att vara lättpåverkad och att ha lite av en trappa i lungorna.
- Blööööö vad spelar det för roll om jag uppdaterar idag eller imorn, egentligen? De är väl ändå ingen som kan tänkas intressera sig av all smörja jag skriver här..
21.04
- OMG JAG HAR 7 FLER LÄSARE ÄN VANLIGT!!!
Vad lite det ska krävas ibland för att ett beslut eller en inställning till något/någon ska vända fascinerade med skrämmande. Anyways..
Idag har det varit sista dagen av februari 2011 (någonsin) och några timmar så inträder första vårmånaden - Mars.
Mitt februari 2011 har varit mycket utvecklande. Först kom vi hem från Järvsö med Moa och Jocke. Sedan hittade jag den perfekta utbildningen för mig (som jag ännu sliter med arbetsproverna till då jag sett helt fel på sista inlämningsdagen som INTE är 1 Mars utan 15 Mars) och sedan fick jag äntligen ett jobb som jag trivs med till 110% procent också har vi börjat träna igen.
Nu är det sportlov på kidsen så jag jobbar inte alls den här veckan men jag ska däremot sysselsätta mig med att hjälpa mamman och mammans Jann med att fixa iordning älskade gamlebovägen 22. Det är nämligen så hemskt att de båda måste flytta. Jag är glad att jag redan flugit så att säga, för att lämna det huset som är det finaste jag varit med om i husväg och också platsen som det hänt mest (i mig) på skulle göra lite för ont att lämna för att kunna accepteras eftersom att jag har lite svårt att tänka på det nu med.
Idag började dagen alldeles förtidigt i förhållande till när föregående dag slutade för våran del. Två mosiga zoombies iförda träningkläder gästade Tumba Gymnasium för inlämning av timrapporten för månad 2 och fortsatte sedan vidare till gymmet för att svettas och andas högljutt i 1,5 timme, ekonomisk shopping på älskade lidl, för att slutligen hamna i Rönninge (inte mannen min, bara jag) där ett stycke lång trappa väntade på att tvättas med målartvätt, slipas med slippapper 120 och målas med vit grundfärg i 4 timmar. Jag kände mig som en riktig karl där ett tag alltså.
Sedan åkte jag hem och åt pasta med pesto och mozarella och duschade av mig trappan och gymmet och hamnade där jag oftast burkar avsluta mina kvällar - nedkrypen i la sofa med världens mjukaste vitaste filt. Inte allt för jobbigt.
Jag gjorde just något som jag i princip aldrig gör annars nyss - laddade ned en film till mig själv enbart som snart ska tittas på, tror inte mannen kommer vara särskilt förtjust i det hela så det blir nog ensamkväll här i soffan haha.
Jag tänkte inleda Marsmånad med ett litet experiment om mig själv. Det hela kommer att presenteras imorn - tillsvidare alla 14 läsare - stay where you are :D
Ta vad du vill.
Sedan fyllde jag sexton, belv en toffel, bytte skola, tappade vänner och där med mycket trygghet och plötsligt var det inte lika självklart att stampa hårt med tassen i golvet eller skrika sig hes i kudden eller måla miserabla bilder på mina sovrumsväggar när något skavde där inne.
Tur för mina tassar, stämband och sovrumsväggar men ack så illa för min egen del.
För bara för att man fyller sexton, ger iväg sitt hjärta åt någon (bokstavligt talat), väljer att lämna förstahands valet och slutar att prioritera de finaste i världen så slutar man inte att känna.
Inte en chans på hela jorden att det är möjligt.
Ni brukar kalla mej brutalt ärlig, men vad vet ni om det egentligen? Vad vet ni om vad jag känner och inte känner och tycker och inte tycker EGENTLIGEN?
Det är absolut inte så att jag är en människa utav falsk karaktär som går runt och låtsas att jag har emetofobi, gråter av hundar som sitter bundna utanför konsum, hatar hårstrån, spindlar, keramik krukor och dricker samarin som att det vore var vatten men någonstans slog det mig nyss att jag numera kanske bara ger 50% av mitt innerst explosivaste jag i räddsla för att "känna fel", "vara för mycket" och klandras för att vara den som är den.
Den som stampar hårt i golvet, skriker sej hes i kudden och målar miserabla bilder på sovrumsväggarna kanske. Men i mer utvecklad term: den som känner så himla hårt och så himla mycket. Den som i det här faller råkar vara jag.
Madeleine Elisabet Johansson 19901220.
Jag tror att med åldern kommer också begränsningarna. Begränsningen av den egentliga individen och det klaraste av våra jag. Det är en hemsk hypotes som ni gärna får motbevisa om ni kan men hittils så tror jag inte att någon av er klara av det och jag klandrar er inte, bara just nu. Vi låser in oss i rutor vi inte vågar gå ut ifrån, som Andreas Grega sjunger.
Och sen då? Vi ska uppenbarligen ta varandras hjärtas i gisslan på obestämd tid och trampa omkring på det bäst vi vill.
Fast det är inte så det ska fungera. Inte så det får fungera.
Lika lite som du får sitta i din fd. soffa och hävda ditt egna ego genom att förnedra mitt, lika lite som du har rätt att ta min tid och ge mej skuldkänslor i gengäld, lika lite som du får såra min akilleshäl, lika lite som du får använda vårt gemensamma hjärta i skadesyfte. Lika lite som det fungera det. Det vill säga inte alls.
Trevlig Helg :D
DU BETER DEJ SÅ JÄVLA OMOGET.
Överlevnadsinlägg
Åh herregud jag tror jag går under snart.
Det pågår någon form av låtsasdebatt i sal 13 på Tumba gymnasium och ljudnivån är högre än vad den brukade vara ens i klass 9esis som jag en gång tillhörde. Nog för att eleverna är engagerade men särskilt uttänkta, realistiska och övertygande argument vet jag väl inte. Avundas inte tolken direkt. I övrigt så känner jag mej yttest överflödig då mitt jobb går ut på att anteckna det läraren säger och det idag enbart är grupparbete och läraren inte sagt så mycket = många blanka sidor.
Nåja.
Idag är det Fredag och jag har stört med träningsvärk som urartat i kramper i utvalda delar av kroppen, sedan gårdagens träningspass. Jag och mannen har börjat träna på Tumba träningscenter och även om det stundtals är psykiskt jättejobbigt så är det himla kul och defenitivt att föredra framför att hoppa runt i en gympasal som en annan överdimensionerad studsboll. Jag gillar att tänja mina gränser och känna att musklerna verkligen pumpar.
Igår avslutade jag vår 1,5 timme med brutala utfall med en 10 kilostyngd i famnen vilket som sagt har kommit att resultera i en träningsvärk som verkligen inte är av denna värld i de bakre delarna idag. Huva.
Dagens plan är att överleva detta och sedan så snart som möjligt ta mig hem helskinnad som möjligt till tvättstugan som väntar klockan fem. Mannen ska fixa nåt ljudhejsanhoppsan så jag får nog smyga ned i tvättstugan själv.. trots diverse klaustrofobiska fixidéer om det hela.. jaja. Det här var ett överlevnadsinlägg.
Kärlek
Det här med drömmar.
" En illustratör är en person som ritar och målar illustrationer till böcker, tidskrifter, reklam- och informationsmaterial, animerad film och till andra produkter. Illustrationens uppgift är ofta att vara ett komplement till en text."
1, I samma ögonblick som jag hade läst klart den meningen så slog jag av insikten att "Det här är precis det här jag vill syssla med" och sedan en otrolig lättnad. Jag har faktiskt kommit på vad jag ska sträva efter vid sidan av mina författardrömmar.
2, Sedan jag blev tillsammans med Thomas har mina drömmar blivit tydligare, intensivare och oftast så verkar de vilja förmedla något. Drömmar tror jag är vårt undermedvetna som talar till oss och att vi ska vara ytterst försiktiga med att ta dem med en "nypa salt".
3, Efter insikten behövde jag såklart genast söka reda på utbildningar som kan ta mig dit jag vill, jag vägrar vänta ännu längre med att vidareutbilda mig nu när jag vet vad jag vill. Främst vill jag bli barnboksillustratör men konkurrensen är så pass hård att jag inte ens har övervägt att skicka in diverse bilder jag har gjort till bokförlag (som jag blivit tipsad att göra) för dem skulle mest troligen bara läggas på hög och damma bort.
Det första som dök upp när jag googlade på "Illustratörutbildning" vad KF, dvs. Konstfack. Sveriges största konstnärliga högskola. Skolan som alla troligtvis alla som är en gnutta estetiskt lagda någongång under sin skoltid måste hört om och kanske suktat efter. Jag hade (läs: har) yttest lite kunskap om konstfack. Jag visste (läs: vet) nästan ingenting men hittade snart ett program som inte kunde klicka mer i mig.
Grafisk design och Illustration.
3 år.
180hp.
Utbildningen som får upp emot 700 ansökningar per år och endast tar in ett tiotal (?) per år och vars inträdesprov består av 6 uppgifter med mellan 1-3 delmoment i sig och ska vara inne senaste den 1 Mars + en motivering på varförvarförvarför jag ska gå där. Jag vet att jag har tagit mig vatten över huvudet nu och att jag riskerar att drunka hundra gånger om men jag vill verkligen, tänker verkligen, ska verkligen klara det här.
Jag har precis avslutat uppgift ett och håller på med delmoment 1 i uppgift två och har minst 7 stora projekt i det hela kvar att göra innan 1 Mara. Tiden är väldigt dyrbar alltså och jag bör göra minst en halv upppgift om dagen.
Därför är blogguppdateringen otroligt låg, men jag tänkte att ni kanske ville veta iallafall.
Jag skulle vilja visa er här hur det går i skapandeprocessen men är ytterst skeptisk till att lägga ut mina bilder då det är en alldeles för offentlig sida, det vore så lätt för andra sökande att kopiera av mina idéer då, även om risken för att det händer är ytterst liten..
Förresten - om det är någon som har eller vet vart man kan få tag i en scanner som kan scanna A3papper TELL ME!!!
När vi var i Järvsö med Moa och Jocke
Dom som pendlar från Östertälje till Rotebro med packning på över 20 kilo. Huva. Men det har jag gjort förut!
Stugan
Lyckan över att vara på plats eller hur man agerar när den envisa flickvänsfotografen vägrar ge sej.
Huset med anor från 70talet.
Godmorgon Järvsö!
Mitt hjärta som aldrig tidigare i sitt liv stått i ett par pjäxor på ett par skidor (nåja snowblades) som verkligen gav 100% av sig själv för att greja det. Imponerad flickvän med hjärtat i halsgropen.
Barndomsvännen och barndomsvännens kärlek!
Matpaus! Den här bilden är för övrigt tagen ca 20 minuter efter att jag fått ett telefonsamtal "Hej Madeleine jag har en tjänst som du ska vara mycket intresserad av till dej" och VIPS så hade jag ett jobb också. Fullständig lycka i mig!
Den läskiga sittliften.
Thomas ritar en pungråtta i snön...
Food
Sällskapsspel!
Rummet vi sovde i vars element hatade mej lika mycket som jag hatade det. Första natten ställde den till med bus som inte var av denna värld. Uppvriden till 22 grader får fanskapet för sig att bara ge oss 12 grader i rummet. Maken till snålt element får ni leta efter. Efter att ha legat och hackat tänder i 2 timmar fick jag nog av det hela och rabblade en fin ramsa med svärord och beslutade sedan att vrida upp honom till 28 grader. Mmmm bastu!
Fick senare på dagen veta att Moa och Jocke hade haft motsatta problemet och Moa hade halvt medvetslös (skämt åsido) älgat upp mitt i natten och lapat cola för glatta livet värmeböljan i deras rum.
Det hängde fina plancher i varje rum som gav mig flashbacks till när vi gick i åttan och jag och Jas praktiserade på Naturhistoriska Riksmuséet.
För att spara så mycket pengar som möjligt så hade vi packat ned i princip hela vårt kylskåp i väskan. När det var dags att åka hem så kom vi fram till att vi knappt hade ätit något alls av våra produkter och fick gladeligen packa ned allt igen.
Sånna där magneter som vi hade hemma hos mig när jag var 7 år.
Den norrländska gräddfilen. Hur många stilpoäng kammar inte den här hem liksom?
Kossor i 4tal som sagt.
Och sen åkte vi hem och jag började jobba.
