Ända sedan jag satte ihop mitt Mars-experiment, vilket i och för sig inte var allt för många dagar sedan men jag har haft det i skallen desto längre, så har jag fruktat den här dagen rätt hårt. För att det är så himla brett ämne med så många svar och som är så himla upp till var och en, som min pappa svarade på frågan när vi bilade i 120 från Oaxen till Järna i lördagskväll. Och så är det ju, himla mycket upp till var och en och mitt svar på den frågan är bara mitt svar, ingen annans, även om det går att känns igen sig i det hela, men det vi kan enas om är iallafall att det är det största som finns och det finaste som finns. Och om någon redan här känner att den inte håller med så har denna någon aldrig upplevt kärlek, tyvärr.

Eftersom att det är mitt Mars-experiment som handlar om mig enbart (men jag är fortfarane väldigt intresserade av era åsikter och tankar) så ska jag nu försöka ge er MIN bild av det hela.

Om vad kärlek är.

Såhär då. Jag har ytterst svårt att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är i min ålder som kärlek, mitt cyniska jag ser oftast förbi den och tänker per automatik att  "det där kommer aldrig hålla" och "om ett år är det inte där längre". Men jag har desto lättare att "godkänna" kärlek i min omgivning bland folk som är 20-30 år äldre än vad jag är som kärlek, vilket är ytterst märkligt med tanke på att åldern egentligen inte behöver ha något med det hela att göra. Jag kände kärlek första gången när jag var 14 och jag vet folk i min närhet som känt den först i 50års åldern.

Det är svårt att beskriva mitt godkännande och ickegodkännande men förutom åldern som referensram så brukar jag tänka på hur pass ärlig människan i sig är och hur pass empatisk och lugn den är.  För dom tre egenskaperna är något jag själv värdesätter väldigt mycket. Att kunna säga och visa exakt vad man tycker, tänker och vill. Att kunna förstå en annan människas hjärta utan till och innan och tryggheten i lugnet som hör där till. Men det här är som sagt bara mina åsikter som säkerligen baseras på hur jag själv är. Ni andra som är falska, oempatiska och hetsiga (haha skämt åsido) kommer såklart inte hålla med. Jag tycker inte att längd på kärleken ska få  spela någon särskild roll men däremot hur pass tidigt den infaller.

Om jag ser tillbaka på mig själv nu för 6 år sedan så skulle jag alldeles straxt få min första riktiga pojkvän och för mig just då så var det ju som sagt på liv eller död, gott eller ont dvs det allra mest seriösa jag hade vart med om och det var jag också medveten om just då men likaväl ser jag ned på 14åringar idag som går hand i hand på stan för att jag tycker att dom är för små för att ens vara kapabla att känna något sådant stort. Och dom känner med största sannolikhet inte alls som vi gjorde, för vi är ju fridlysta unika och sällsynta i mig (vad vet jag - alla kanske känner så), så då behöver dom ju inte heller gå sådär för dom är ju för små kanske och riskerar så mycket i det där dom gör för att dom inte vet bättre. Faktum är att jag skrev en text om det hösten 2009 när mitt hjärta sprack sönder var eviga dag;

"Dom är så små och rätt söta egentligen men det dom håller på med ger mig dåliga vibbar för när det krackelerar kommer det göra så ont och ingen är värd den smärtan. Någonsin. Och dom är så små och dom vet inte vad dom ger sig in i och ändå gör dom det. Och 14 är ingen ålder att  få hjärtat krossat i för ärren av allt det fina som var och världsvanan av allt det fina som var kommer lämna större avtryck än det som dom är bredda att kalla kärlek. Och ni måste lyssna när dom ber er ta det lugnt. Och ni måste verkligen tacka dom när dom håller er isär för att förhindra att ni växer ihop, bli symbiosa och ni måste verkligen lyssna på vad dom äldre säger för tro det eller ej men VI VET BÄTTRE och visdom slår alla världens fjärilar i 14års magen. I promise. Bigtime"

Fast nu kan det hända att jag snarare gav bilden av att tro att allt går sönder i den åldern (vilket det iofs oftast gör) men det jag vill poängtera med det här är att vid så ung ålder så man för det mesta för oerfaren för att kunna skilja på låtsaskärlek och riktig kärlek. Där av mitt ickegodkännande. Sen att man är under utveckling etc etc är en helt annan femma och som sagt - åldern behöver inte vara enda källan till att något inte godkänns i mig, där spelar fler saker in som ex. hur pass mycket man ger upp av sig själv för sin "kärlek", eller pass engagerad man visar sig vara. Listan kan göras lång.

Nåja. Det var små fragment av mina åsikter om vad kärlek är och inte är rent praktiskt. Men konkret i mig är kärlek något som jag inte ens tror hälften av mina nära någonsin kommer få uppleva. För kärleken är magisk och den magin är det tyvärr bara ett fåtal som är mottaglig för för det har med energier att göra bland annat...
Innan jag blev tillsammans med Thomas en andra gång så hade jag inte upplevt den magin, visst var vi finast i världen när vi var små också men inte på samma konkreta sätt som nu, då fick vi inte samtiden att slå gnistor. Bokstavligt talat. Kärlek för mig är också att leva gränslöst. Gränslöst som att förbjuda uttrycket "det går inte", för har man hittat sin själsfränd och livs kärlek så ska det gå att tänka att allt är möjligt. Gränslöst som att älska utan hejd. Det är därför vi låter vår framtid innehålla så stora planer för vi tänker aldrig fastna just här för vi har en hel värld att uttnytja tillsammans. Kärlek är också gemenskap, att alltid räkna med den andra och samhörighet. Såklart. Här får ni ännu en bild på min kärlek iallafall :D




Och nu känner jag att jag skrivit en smärre uppsatts här så nu lämnar jag över till er - vad är kärlek för er?