Idag är det dag sex på mitt mars-experiment och idag ska jag berätta för er om mina finaste i livet som inte är mina föräldrar eller min Thomas utan nämligen mina bästa vänner. Jag har såklart ett flertal som står mig väldigt nära men jag tänker bra skriva om sex av er just idag.


JULIA
Det här är min fina knasboll och moderatslampa till bästis - Julia Gerdau. Julia och jag har känt varandra sedan våren 1995 när jag började på hennes dagis dvs 16 år i år.

Julia gick på logen och jag och vännen Moa på sommarhagen som våra avdelningar så fint hette.  Första gången jag träffade Julia (vad jag själv kommer ihåg) så satt hon på framsidan av dagisets gård och körde sand i en skottkärra och som den vänliga själ Moa alltid har varit så var hon inte sen att introdusera oss för varandra och förutom en grönsnorig näsa och ett par runda harry potterglasögon blev jag också bemött av ett himla vänligt leende och ett "ska vi leka?".
När vi blev lite större började vi på jättarna (sista kullen på vårt dagis) tillsammans och fick chansen att lära känna varandra ytterligare och det var i virrvarret av delfindykningar ned för ribstolarna, radergummiätandes gosedjur, slagsmålsframkallade tomteböcker, uppflugna barbiedockor på hustaken (som vi älskade barbies), fållarna på tant brun och tant greddelins kjolarsom en vänskap som har kommit att betyda allt för mig växte fram. I lågstadiet brukade vi leka varannan helg när jag inte var hos min pappa och i mellanstadiet började vår rellation byggas upp ordentligt.

Jag tror att det är när man kommer in förpuberteten som man verkligen hittar sin riktiga jämnlikar, visst är vänskapen i de lägre åldrarna också himla värdefull men det är nog när man börjar växa ännu lite till som man behöver någon som är precis som en själv.
Och det var hon. Vi brukade surfa på nätet och göra sk. "dolls" dvs. en animerad figur som man kunde bestämma helt och hållet hur den skulle se ut med hjälp av ett musklick och som allt för ofta slutade i ett skick som var skrämmande lik en av flickorna i playboy. Vi brukade sitta i mina förvaringsbxar under sängen och spela kort. Vi brukade låtsas att vi var många år äldre än vad vi var och hetta Lina och Tess som tillsammans bildade okrossbara LiTess. Vi gjorde det mesta tillsammans och det vi inte gjorde tillsammans blev oftast inte gjort överhuvudtaget.

I mitt andra cyberjag så skriver jag om Julia som "Allra Bästa Vännen" och det för att den stabilitet som jag har i henne har jag inte upplevt i någon vän på samma sätt någonsin och det är så himla värdefullt att orden ta slut. Man ska aldrig ta varandra för givet men vi två får nog lov att säga att vi kan det utan att riskera något. Nog för att vi är väldigt olika på många plan och nog för att vi inte alltid förstår varandra val och nog för att vi tycker olika i mångt och mycket men bästisar det kommer vi nog alltid vara. Vi ska ju för fan time:a våra graviditeter ;D som vi bestämde när vi var 15.


MALIN
Malin och jag lärde känna varandra via Julia när vi gick i femman. Man kan väl säga att vi egentligen inte hade något val då vi båda umgick väldigt intensivt med Julia. I början av vår relation brukade jag klaga på hennes alldeles för öppna jacka i förhållandet till klimatet och vara avundsjuk på hennes hår och fundera på varför hon aldrig fråga om hon fick vara med mig och Julia och leka. Sedan kom jag på att hon kanske var lite blyg, trotts hennes annars så öppna yttre. Klart hon ville vara med. Sedan var det bara jag, Julia och Malin som gällde. Första gången vi lekte själva jag och Malin (för JA man leker fortfarande när man är 11) så var vi hemma hos henne. Julia hade precis gått hem för att äta och plötsligt stod vi där ensamna i hennes hall och kom på att "shit nu är det visst bara vi". Nödlösningen för att förhindra en pinsam tystnads uppkomst fick bli monopol och så var den isen knäckt. Sedan umgicks vi väldigt intensivt och hade även här föddes en ta-förgivet-vänskap om än lite olika min och Julias. Jag tar absolut inte Malin förgivet på samma sätt idag som när vi var yngre.

Varför jag och Malin kunde umgås så intensivt när vi var yngre (för tro mig, vi höll ihop flera dygen i streck) tror jag har att göra med att båda våra familjer hade en väldigt avslappnad och lätt syn på utomstående vänskaper. Det var lika enkelt för mig att fråga min mamma och Malin fick sova över för 3:e natten i rad som det var för Malin att fråga sina föräldrar om jag fick sova över för 3:e natten i rad och alltid fick vi ja till svar. När vi skulle börja sexan så följde jag med Malin till hennes farmor som hade sommarhus på den skånska landsbyggden och fick uppleva en vecka uan dess like. Det var väldigt fint. På Malins trettonde födelsedag så bjöd hon hela sin och Julias klass på fest. Och jag. Vi var självklara. Och så såg vår rellation ut hela högstadiet också. När vi gick i åttan/nian och livet skavde i varenda liten sena så var det vi som försökte rädda varandra, vi som blev änglasystraran (ursäkta uttrycket - det var mycket Berny Pålsson i huvudet just då) Kritvit och Kolsvar, vi som trodde att vi hade en egen värld, vi som balanserade på broräcken tillsammans, vi som spenderade nätterna på höga murar mer såpbubblor och simple plan (fast Malin egentligen hatade dom) och vi som var varandras livlinor helt enkelt.

Att man kan känns så himla mycket när man bara är 14-15 år är lika fascinerande som det är farligt.

Dom sista åren har vår rellation varit lite till och från. Jag älskar Malin lika mycket som förut och kommer alltid räkna henne som en av mina närmaste men likväl har det skett en förändring i oss. Jag vet inte riktigt varför vi gått sönder som vi gjort ibland men jag vet att jag hatar det, för lika mycket som du var min trygghet dom där agustinätterna 2005, lika mycket är du min trygghet nu och jag respekterar dej obeskrivligt mycket. Min Malsla.


JASMINE
Och här har jag ytterst svårt att hitta en början på hur jag ska beskriva oss. Nåväl. Första gången jag träffade Jas var 2003 när vi gick på samma fotbollsträningar. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget större behov av att stifta bekantskap med henne. Andra gången jag träffade Jas var när vi började högstadiet. Jag tyckte att hon var ytterst märklig och kände inget behov av att stifta bekantskap med henne, dessutom - vem har gula gummistövlar på ett klassfoto? Så vi började alltså i samma klass. Ungefär hela sjuan och en bit inpå åttan gick vi omkring och tänkte så om denna varelse. Julia skrev i vår kompisadagbok "imorn är det onsdag vilket innebär att Jasmine kommer hem från indonesien.. typiskt.. tycker hon kunde stanna där istället.." och vi instämde ganska rejält. Men sen på något vis kom det sig att skribenten och resenären började umgås lite på våra exotiska NO-lektioner ute i Ältaträsket och bara för att vi redan var så tighta, Jag, Malin, Jenny och Amanda så hakade vi på det hela och förstod rätt snart att vi hade haft väldigt fel. Denna någon som från början verkat vara den största bessewissern i gula gummistövlar visade sig vara en helt vanlig tjej, om än väldigt folkskygg och osocial men annars nästan precis som oss.  Vi började på på Älta frikyrkas konfimationsgrupp och blev på  så vis ännu lite mer nära och så en dag kom hon till skolan och sa att hon skulle flytta till bastuvägen 51. Jag bodde på bastuvägen 55. Vi skulle bli grannar. Jag skulle alltså snart bo vägg i vägg mot en nyfunnen vän som sedan skulle komma att bli min bästis.

Vår vänskap tog alltså fart i November 2004. Då var vi 14 respektive 13 år. Det faller sej kanske naturligt att bli nära på tvillingsjälar om man delar alla vännerna, skolan, intressena och samma betongväggar för så blev det iallafall. Hon kom att bli någon jag såg upp till, oroade mig för, räknade med, dansade med, gjorde ett eget knackspråk i väggen med, grät med, gick på konsert med, åt konstiga saker med, skjutsade på min pakethållare till skolan och mer eller mindre kände ett ansvar för att hon skulle fortsätta andas. Nej det var som sagt inte lätt att vara 14/15. När vi gick i nian så flyttade hon från våra gemensamma betongväggar och det blev väldigt tyst. Sedan började vi falla sönder lite. Och sen lite mer. Och när vi slutade nian så var allt oss emellan inte alls lika självklart. Det är klart att man stöter bort människor när man har ont. Det är klart att man inte alltid är kapabel att säga varför det gör ont men som utomstående så gör det kanske dubbelt så ont i dom sitationerna.

Under hela vår gymnasieperiod kan jag nog säga att vi har haft en av världens finaste rellationer. Vi har utvecklats enormt under åren och egentligen så räcker inga ord i världen till för att beskriva alla våra äventyr därför får den här texten ett smått abrupt avslut. Men en sak är säker iallafall och det är att vi alltid kommer vara hjärtsysterar.


MIRJAM
Mirjam's och min historia är så himla märklig för den började så sent. Hösten 2007 började vi i samma klass på gymansiet men det var först April 2009 som vi fann varandra på den obligatoriska studieresan för årskurs 3 inriktning teater & scenkonst på wendela hebbegymansiet. Det var som att alla bitar föll på plats bara där på Athens dammiga gator och sedan dess har vi varit varandras. Våren 2009 alltså då vi lärde känna varandra. Sedan hösten samma år blev vi såkallade symbiossystrar, när Mirjam sov hemma hos mig fler dagar i veckan är hos sig själv. För att vi behövde varandra så himla mycket och för att det ÄR finare att göra kontaktimprovisationer en hel natt, åka på spontanspelning med Jonnatan Johansson, äta smet direkt från skål och annordna pulkarace klockan tio på natten än att gå i skolan och andas som man borde. Vi har vart med om så himla mycket äventyr tillsammans på så kort tid.

Mirjam är en väldigt viktig del av mig, just för att vi delar så mycket och för att jag aldrig träffat någon som är så lik mig någonsin. En kväll i December 2009 slog det mig att det är en sånn här vän som jag väntat på hela livet, inga missförstånd nu heller tack, och var inte sen med att säga det och genast fick jag tillbaka "jag skulle precis säga det samma". Sedan jag träffade Thomas har vi dessvärre setts allt mer sällan och det är så tråkigt men jag vet inte hur man riktigt balanserar en symbiossyster och en trolovad. Oavsett vad så älskar jag dej lika mycket nu som när vi hoppade av bussen i Ormkärr för att du hade druckit för mycket Ouzo, när vi liftade med en polsk snickaren klockan 4 mitt i natten och blev kallade på JohanEmbrink av dom i skolan för att alla var så avundsjuka på oss och massa mer. Om oss är jag redo att skriva en bok. Min fina Mymlan Embronx.


JOSEFIN
När jag började gymnasiet och såg Josen för första gången tänkte jag "åh nej inte en sånn". Flickan hade då sönderblekt vitt hår, dom tightaste jeansen jag någonsin skådats, skor så spettsiga att man skulle kunna huggit någon i magen med dom och orsakat diverse inre skador samt en svart skinnjacka och jag tog henne direkt för fjortis. Och jag trodde att vi inte på några som helst vilkor skulle kunna bli som vi är idag. MEN så började jag äta lunch med henne och Anna när mitt egentliga klassumgänge gick mig på nerverna och så märkte jag hur himla fel jag hade haft och i slutet av ettan så var vi väldigt nära varandra och på höstterminen i tvåan så var det hon som jag ringde till när hjärtat gick i sönder, hon som kärleksfullt nöp mig i mitt gäddhäng, hon som brukade ringa mig på mornarna alldeles för tidigt för sitt eget bästa och fråga om jag skulle komma till skolan följande dag och hon som tog hand om när det blåste storm i mig och övertygade om att jag inte hade gjort något fel när vi flydde på en nattbuss med väktare.

Jag och Josefin är väldigt olika men går ändå rysligt bra ihop och även om vi inte har särskilt lätt att visa de djupaste känslorna för varandra, någon av oss, så är hon ändå någon som får hjärtat att slå hårt.


LINNEA
Det här är Linnea, som aldrig kan vara seriös på bild och som troligtvis aldrig heller kommer inse sitt egna värde. Linnea är den mest tålmodiga och generösa människan jag vet. Hon är också den som jag från start varit helt övertygad om att jag gjort rätt som släppt in henne i mitt liv trots att vår historia hade en väldigt udda början. Linnea och jag delar vår Lars Winnerbäck dyrkan och hon är troligtvis den enda som förstår den delen av mig. Hon är också den som efter bara 3 veckors vänskap sjöng för mig "om vi förlorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig" och det brukar jag tänka på ännu.

Även Linnea har jag en otrolig respekt för, för att hon är så rik på livet, hon har haft så mycket tungt att bära att det är orättvist. Jag är rädd att Linnea en dag inte ska finnas där, för försvinner hon så försvinner en så stor del av mig. Det är inte alla jag åker till Berlin med eller blir kalasfull med en torsdag eller dricker te i minusgrader ute på min ballkong med eller röker sönder mina lungor med (inte längre). Listan kan göra lång. Det är inte alla som är som du. Och det bör du vara ytterst medveten om, fina.