Jag fick en plötslig idé, eller kanske mer korrekt - en impuls att utnyttja min nyaste app på iphonen (ja för en sånn ha rjag minsann hunnit införskaffa) och vips så hade jag gjort mitt första videoblogginlägg i världshistorien. Inte helt natuligt att sitta och pprata med en spegel kanske, men någon gång måste väl bli den första om man lever på tvåtusentalet. Nåväl. Enjoy.

Om att bli kysst för första gången i hela sitt liv av någon, vars hjärta slår lika hårt som det egna, och förloras så i det hela att man tappar allt vad verklighetsuppfattning och handlingskapacitet innebär, så är det att bli kysst för första gången i livet om det är den första kärleken som kysser.
Och det är det förhoppningsvis också för tänka sig vad hemskt att ge bort sina läppar, som aldrig tidigare vart med och skapat historia, till någon som man om en vecka ska tycka är ful eller luktar konstigt eller är bara felfelfel. Jag hade turen att slippa det sistnämnda utan det var samma hjärta som får mig att flyga idag som fick mig då. Min Thomas alltså.

Ni som har läst Sagan Om Oss har också läst följande;
”Dag ett kramades vi länge. Dag två kramades vi länge. Dag tre kysste han mig och dag fyra så var vi tillsammans.”

Det var 3:e gången jag var hemma hos pojken och vi hade inlett dagen med att sitta på hans 90-säng i det blåtapetserade tonårsrummet med EXTREME ZOOMBIES på väggarna och fnissa åt första raden i Good Charlottes låt The Truth. Jag bar mina första stuprörsjeans i hela världen och en tjocktröja med trycket ”More than just a pretty face” och han sina nya svarta byxor från dressman som man absolut inte kunde spela trummor i enligt honom själv. Efter en stunds fnissande och iakttagande av omvärlden, fast allra mest varandra såklart, så kom vi till det att vi inte riktigt ville nöja oss med att sitta stelt upprätta bredvid varandra längre utan la oss ned som vi hade legat kvällen innan, helt oskyldigt på sidan mot varandra och så förblev vi liggandes i jag vet inte hur länge, men desto mer klockan tickade desto närmare vågade vi oss varandra och med närhet kommer värme och med värme svettningar så att jag absolut måste ta av mig min röda tjocktröja och helt plötsligt på vägen ned i liggande ställning så har han kommit 10 centimeter närmare mig och innan jag ens hinner tänka så möts våra läppar och jag får min första kyss. Värme och trygghet och som jag skrev här ovan – noll komma noll verklighetsuppfattning och en brutal handlingsförlamning. Helt otroligt.

Sedan när jag kom hem på eftermiddagen så skrev jag följande i min dagbok;
”Jag brukar egentligen inte skriva i dagbok på dagtid men nu måste jag. Jag har varit med Thomas från ett till halv fem, nu. Först låg vi i 1 timme och 45 minuter och kramades på sängen, sedan så satt vi och pratade lite och sedan så la vi oss igen och jag kände hur mycket vi gillar varandra och sen så…
FICK HAN MIN FÖRSTA KYSS. Jag har alltså blivit kysst av en pojke jag gillar. UNDERBART!”

Det var så det var. Mitt på dagen den 29:e Mars 2005 mötte mina jag någons läppar en första gång. En annan gång ska jag berätta om när de möttes en andra gång, natten 12 April 2010, men bara om någon finner det intressant.

”Mina drömmar”. Jaha så har jag gjort det igen, tagit mig way too much vatten över huvudet och envis och jäklig som jag är så tycker jag inte om att ändra tidigare bestämda saker i efterhand så nu får jag allt ta och försöka skriva något om mina drömmar, hur jobbigt det en känns.

Jag tycker att drömmar och framtiden går hand i hand så detta inlägg kommer inte enbart handla om drömmar utan också framtiden som jag älskar att tänka på. Nu är jag 20 år, inne på mitt 21:a och har väl alldeles nyss lämnat ungdomen bakom mig om man ska tänka åldersmässigt och klivit in i vuxenvärlden. Jag har gått ut gymnasiet, flyttat hem ifrån och är förlovad med en man som jag vet kommer äga mitt hjärta resten av livet. Jag har varit utan jobb en stund men inte längre vilket borde betyda att om man ser utifrån livscykeln så borde nästa steg i min framtid vara att utbilda mig. Så jag börjar berätta om det drömmässigt.

1.        Utbildning
Här om dagen såg jag att nyhetsklipp om en liten flicka på fyra år som var så besatt av ett ishockey/bandy/fotbolls-lag (minns inte) som samma dag hade förlorat en match och fick henne att gråta högljut inför kameran och förklara med både snor, tårar och dregel trillandes över henne, ångest över att dom inte vann, hon var till och med beredd att ställa in sitt kalas som skulle äga rum senare på dagen pga. deras förlust. Klippet är väldigt likt den där videon på youtube med treåringen som gråter hjärtskärande vid insikten att hon är kär i Justin Bieber (som jag för övrigt hade ytterst märkliga drömmar om här om dagen..) och att han inte ens vet om henne. I alla fall. Fyraåringen med ett förlorat ishockey/bandy/fotbolls-lag tillfrågas när hon har lugnat sig en smula vad hon ska bli när hon blir stor och svarar snabbt ”Superhjälte”. Så rakt och barnsligt och lättsamt men samtidigt så himla fint att hjärtat hoppade till lite och jag slängdes tillbaka till min barndom då jag levde i tron att jag skulle bli isprinsessa.

För att man fick ha fina klänningar, långa slanka kroppar och nästan flyga fram över den spegelblanka isen. Och för att man fick synas.
För att synas var något jag upp till 16 års ålder trodde mig föredra först av allt. Men när jag började på teaterlinjen på Fryhusets gymnasium och det utbröt som en slags kamp om ljuset på lektionerna (rysningar vid blottat tanken) så kom jag snart till insikt om att det inte var uppmärksamheten jag ville åt utan bekräftelsen på att någon sett, hört och upplevt en.

Att ha gjort ett intryck på sin omvärld. Det i kombination med att få vara delaktig i den, världen alltså, och genom de två tingen få skapa, bygger stommen till mina drömmar.  Alltså.

-           Bekräftelsen (intrycket) - Delaktigheten (människan) - Skapandet (kreativiteten).

Som just i detta skede av livet i mig bildar följande slutsatts jobbmannamässigt;

Författare   - Präst - Illustratör.

Präst – att få träffa hundratals människor i alla möjliga situationer i livet och ta del av dem.
För att jag under hela mitt liv haft en tro som gjort sig påmind sista tiden himla mycket och måste utforskas och utvecklas ytterligare och för att det känns som det ultimata yrket att uppleva hela människan i.

Men vem vet vart jag kommer sluta…

Två av arbetsproverna till konstfack som jag definitivt inte kommer komma in på.

2. Giftermål

Jag har kallat Thomas för ”min man” sedan dag ett. Pojkvän klingar klent i mina öron och kille känns rätt utbytbart, därför blev det min man för det är precis det han är och det ska han förbli också på riktigt sedan också.
Som ni vet så är vi förlovade sedan den 21:a December 2010. Det var jag som efter de 40 mest generande minuterna av mitt liv hasplade ur mig ”IWOULDLIKETOPUTARINGONIT”  och fick till svar att ”det är klart vi ska förlova oss men det återstår en sak” och sedan fyllde jag år och den saken ordnades (vet inte om den saken är så bra att berätta här) och dagen efter det åkte vi till staden och köpte våra ringar.

Fram till det att jag träffade Thomas för andra gången i livet så har jag varit ytterst anti förlovningar i ung ålder för att det känts för oseriöst helt enkelt. Då de flesta som tagit beslutet

a. vart alldeles för unga
eller
b. mest gjort det för att de antingen ville ”sticka ut” eller för att det är en ”rolig-grej”
eller
c. för att antalet på deras år tillsammans blivit några stycken och det är ”nästa steg” även fast förhållandet kan ha väldigt dåligt

Och de flesta i min omgivning var nog rätt medvetna om detta och att jag betraktas som motsägelsefull gör mig inte det minsta förvånad, för det är väl precis det de är, motsägelsefullt, att hela livet fnysa åt tanken att sätta en ring på fingret som ett ytterligare bevis på att man är ett och sedan plötsligt göra det själv. Men just i det fallet så bryr jag mig verkligen inte vad någon annan tycker (jag som annars lyssnar så mycket till alla andra) för hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna övertyga någon om hur pass rätt eller fel något är i oss två, mig och Thomas, för ingen av er är med i oss och det är jag stundtals ytterst frustrerad över och stundtals oerhört tacksam för.
Hur som helst…

Vi är förlovade och för en månad sedan ungefär så frågade jag min man vad han tänker om giftermål (som självklart hela tiden finns i åtanken när man är förlovad av rätt skäl ) och han sa att om max fem år och det tyckte jag lät bra, för då har vi kommit ännu en liten bit in på livet med ännu lite fler erfarenheten och då förhoppningsvis är jag klar med min utbildning och det större livet kan börja.

Jag vill gifta mig i en kyrka, eller jag SKA gifta mig i en kyrka, för att det inte finns något annat alternativ för min del. Jag är troende och förknippar kyrkan med trygghet och högtidliga tillfällen och det skulle nog vara att gå emot sig själv att inte göra en sådan stor sak, den största i livet två människor emellan kan jag tänka mig, på en annan plats. En vit kyrka med massor av folk och att bli framförd av min papi och Lars Winnerbäck som huvudsaklig musik haha.

3. Barn

Åh vad jobbigt att behöva skriva barn längst ned men det är väl så det måste få bli, har min man övertygat mig och vet jag är alldeles riktigt, hur äggig jag än är för tillfället. Jag har under hela mitt liv varit helt ointresserad av barn och mer eller mindre äcklats av dem. Tills en natt för 4 månader då jag drömde att jag var höggravid och stod där och höll om min mage och verkligen kunde känns tyngden längs min barm och livets fladder från insida men vid uppvaknandet såklart fann mig själv lika smal (nåja) som vid insomnandet.
Där föddes min bebislängtan tror jag. Sedan dess har jag hängt i flera timmar på familjesiter, funderat på att börja prenumerera på tidningen MAMA, köpt en bebisbok och följt bloggar om blivande mammor otroligt ihärdigt och det blir ju inte bättre av att två av mina vänner nu väntar något litet. Men jag vet som sagt att det inte går just nu. För att vi varken är helt redo psykiskt, inte har en helt stabil ekonomi och inte gjort allt vi ska göra och uppnått allt vi ska uppnå tillsammans men det är så lätt att bortse de tingen när jag för 10:e gången på en dag granskar Kappahl’s utbud av bebispyjamasar eller fd. klasskompisens 18veckors mage.

Det är tur att min man är så bestämt på den fronten säger jag bara. Eller att han ens har en sådan front.
När vi träffades var han ytterst anti småliv så chocken, när han på hans 21:a födelsedag i November 2010 utbrister åt en tevereklamen då det är en liten flicka som äter glass i en bil och slutligen tappar hela glasskulan rakt på bilsätet  ”MEN ÅH! Det där är typ det första jag kommer fixa när vi får barn”, var rätt enorm. Sedan så tror jag också att vi kommer bli bättre föräldrar om några år när allt är säkrat och vi lärt känna oss själv ännu mer. Efter utbildning och giftermål alltså. Om kanske sex år.  För om något sådant skulle ske nu så skulle jag med största säkerhet drabbas av panik halvvägs och komma att tänka på alla platser jag inte besökt ännu, och alla soluppgångar mina benhinnor inte kommer få dansa sig trasiga under och alla äventyr som kommer vara för sena att genomföra. Inte nu helt enkelt.

Det här var de största offentligaste drömmarna i mig. Sedan finns det såklart en massa fler smådrömmar som ex. att bo i ett stort vitt tegelhus eller att få jättelångt kopparfärgat hår eller tjäna så pass mycket pengar att man kan åka vart man vill när man vill, men de drömmarna är nästan oändligt många och de flesta av dem privata så de lämnar jag utanför det här just nu.

I det här inlägget kommer jag visa några glimtar av min Londonresa som ägde rum vecka 11. Små glimtar, små studer av lycka vecka 11 helt enkelt.

När vi besökte parken bakom Jas hus som var full av ekar och fina promenad stråk och även fast det var lite kallt så var det inga isfläckar och snöhögar och man kunde gå ute i kofta och kavaj, det kan man inte ens här nu och det där är ändå 2 veckor sedan..



När vi hittade en stor stubbe och slog oss ned och knaprade chips, rökte engelska cigaretter och drack chokladfudge milkshake och pratade om kärlekar och hur det var för länge sedan.


På kvällen samma dag när vi köpte färdigpizza från Iceland som bara kostade 1.9 pund och innehöll 50% bröd och 50% ost och såg det på Jas nedsläckta rum och kikade på Pretty Little Lier.



Varje morgon när jag hade sminkat klart och kom på att jag inte ser allt för hemsk ut egentligen.


När  jag följde med Jas till en liten håla utanför London när hon skulle fota två ytterst rara människor och vi åt engelsk choklad som smakade ljuvligt.

När vi hittade en jättetam ekorre som ville komma fram och säga hej.


Besöket på Harrods som var BRUTALT stort.

B

Att besöka livmedelsaffärerna som hade stört stort utbad av ungefär allt.


När vi åkte buss på kvällen och jag råkade titta upp i en spegel ovanför oss och såg hur fina vi var, igen.


När vi hittade en kattunge i en bananlåda som var full av kärlek och med största sannolikhet hade kunnat flytta in hos Jas på momangen.



När vi promenerade länge kanalen utanför Jas hus och såg två hägrar och blev FETT förvånade och imponerade.

HAHAHAHAHHAHAHAHHA. När jag kom hem och gav Thomas en av hans resepresenter som var en discobadmössa eftersom att gossen är rätt bra på att få ångest av att duscha utan att blöta håret pga dess "svårighetsgrad" och sedan vid dusch tillfället kommer skuttandes endast iförd den och ler helt galet. Baby<3

• Till vänster i bild ser vi min tunga datorklump som defenitivt har ett par år på  nacken med ändå majoriteten av tiden beter sig väldigt fint mot mig.

• Min nyckelknippa av sånt här uttöjningsbart gummiband i lila där det bor en lemur och en hudfärgad kanin och en väsk-"tassle" och ett par nycklar.

• Mitt nyinköpta torrschampoo från England (torrschampoo i mitt hjärta alltså<3333) som fungerar lite när det känner för det.
• Min sminkväska vars dragkedja är på väg att ge upp totalt. Jag har blivit en av dom som sitter och sminkar sig på tåget mot arbetet och skäms rätt rejält men vad gör man inte för tidens skull lixsom.

• Min ipod som för det mesta bara ligger och samlar damm alternativt kvarglömda cigaretters tobak.

• En påse med havregryn = min lunch 5 dagar i veckan.
  
  
• Mitt block jag köpte i London för ynka 5,9 pund med astjocka sidor likt en målarbok som ger mig lyckorysningar. Jag har en grej för skrivböcker.
  
  
• Thomas mobilabredband som jag umgås minst 5 timmar om dagen med.
  .
• Min gamla plånbok sedan 2 år tillbaka.

• Mitt pennskrin i plåt som jag hade på gymansiet och får min väska att låta lite som en pansartrupp på utflykt när jag travar omkring med den.
  
  
  Om jag bara ska göra något mer spännande än att jobba så brukar jag ha med mig kameran och utesluta datorn och kanske ett och annat cigarretpaket, det här med rökning är en återkommande grej nu när det våras... tyvärr men jag tänker ICKE falla dit igen och ransonerar det kraftigt till helgerna enbart..
  
  
  Såhär ser min väska ut idag som min älskade farmor har sytt åt mig, fast jag brukar ha min fjällräven ibland och ibland en stor skinnväska.

Maria Evelina Rova är min första och enda syster. Vi delar samma pappa men absolut inte samma mamma, med andra ord så är vi halvsystrar, fast jag som alltid ratat halva och plastiga och alla andra termer som förtydligar eventuella ”avvikelser” syskonskap emellan att hon är min riktiga lillasyster, sprätt och slätt!

Ja min lillasyster heter alltså Evelina i förnamn och är född den 30:e Juni 2001- Det betyder att hon fyller 10 år sommaren som kommer (OH HERREGUD) men i mina ögon kommer hon alltid vara 4.. alternativt 6. Nåväl.

Det var i november 2000, en månad innan jag skulle fylla 10 som jag en fredagseftermiddag hemma hos min pappa och Jeanette fick syn på en lapp på kylskåpet där det stod med klara bokstäver Mödravårdscentralen.
”Ha ha MÖRDARvårdscentralen” fnissade jag och lekte med ordet. ”vad är det?”
Jeanetter tittade på mig med glasartad blick, som att jag kanske inte skulle få veta just där just då.
”Mödravårdscentralen är dit man går när man har en bebis i magen” Sa hon till sist. ”Men varför ska du dit då?” Undrade jag. (Hallå yxskafft?)”För att du ska få ett syskon” fick jag till svar och i samma sekund som hon avslutat sin mening tappade jag allt vad ordförråd och handlingskapacitet innebär. Först trodde jag inte på det men sedan när jag hade kommit tillbaka till jorden behövde jag ögonblickligen rusa in till min pappa och försäkra mig om att det var sant. Och pappa släpper allt han har i händerna för stunden och sätter sig på huk bredvid mig och säger att ”Ja det är sant, i Juli får du en liten syster eller bror” och jag grät glädjetårar för första gången i mitt liv.

Sedan började en 7 månaders väntan och jag höll dagsnedräkning och såg ut ett par minigummistövlar (som såklart aldrig införskaffades) och berättade för alla i min omgivning att ”snart får jag en syster” för jag visste hela tiden att det var en liten syster jag skulle få. Jeanette envisades med att kalla magen för Edvin men jag som absolut inte ville ha en lillebror ingick någon slags pakt med pappa om att det var en Evelina där inne och sen var det bara så.

Det var runt två på eftermiddagen den 30:e Juni som jag med mina grytlocksöron (ett uttryck som pappa och Jeanette myntade, vars innebörd var den samma som när man hör för mycket för sitt egna bästa av sånt som absolut inte bör höras) hörde Jeanette säga ”Micke, skjutsar du mig till sjukan?”. Och sedan ”varför??” och sist ”nej jag vet inte men det är för lite rörelse” och där efter skedde den snabbaste inpackningen i den vita saab:en de hade på den tiden som jag någonsin hade skådat. Jag blev dumpad hos mormor och morfar och kände mig väldigt utanför såklart men såklart kan man inte ha en 10åring med på bb.

Jag tyckte mycket om att vara hos mina morföräldrar som barn men den där dagen vill jag inget annat än åka därifrån och få vara med när det lilla livet i magen förlöstes men istället spenderade jag dagen framför telefonen och när dagen blivit kväll och kvällen blivit natt och natten blivit morgon så ringd det ÄNTLIGEN!

Klockan hade nyss passerat halv elva och mormor sa innan hon gav mig luren att ”men du vet väl om att det mycket väl kan ha gått illa?” och morfar instämde från övervåningen att ”ja det är faktiskt JÄTTE vanligt att det händer saker”.  Jag vet idag att dom såklart inte menade något illa, dom har alltid varit bra på att upplysa och göra mig medveten om det värsta, exempelvis när mitt hjärtas dvärgpinscher och nakenhund Timmy trillade in i mammas cykeldäck och bröt sitt vänstra bakben så kraftigt att benpipan stack ut genom huden och morfar sa att ”bered er på det värsta” när han körde oss till djursjukhuset.. Anyways det där är en annan historia.

Pappa ringer alltså och jag får luren och ”Vad blev det för bebis?!?” och ”vill du verkligen veta..” och ”JAAA” OCH ”DET BLEV EN LITEN EVELINA” sa pappa. Precis samma sak som han sa 10,5 år tidigare när jag kom till världen. Sedan blev det sjukhusbesök och min lilla lilla syster i kuvös med neonrosa strumpa på huvudet, var det finaste jag hade sett. Och jag hade blivit storasyster. Och det var historian innan jag blev storasyster. Här kommer historian efter.

Evelina föddes alltså den 30:e Juni 2001. Hela den sommaren var min nykläckta lillasyster det mest intressanta och spännande jag visste, vi var i norrland i 2 veckor och med allra största säkerhet så var jag en s.k. Pain in the ass för att jag inte på några villkor ville lämna henne ensam en sekund, men det kanske är helt naturligt, hur påfrestande jag än var. När det blev höst och min skola började igen så började också varannan-helg-systemet igen och vardagen kom och lite av min entusiasm avtog. Hon var fortfarande det finaste och mest spännande jag visste men att inte få vara med hela tiden, som jag önskade fick mig nog att känna det som att jag gick miste om något stort och då tappade jag nog också gnistan lite. För varje helg vi tappade hann hon lära sig något nytt och att hon plötsligt kunde så mycket och hade utvecklats till sin egna lilla individ satte himla massa respekt i mig. En respekt så kraftig att jag ett tag inte ens vågade leka med henne. Men en sak som alltid var den samma var glädjen i hennes ögon när hon såg mig. Tyvärr så har alla i min närhet tolkat mitt uppförande som ett ointresse för henne vilket är helt fel…

När Evelina blev lite större så fick jag lov att gå och bada med henne i Tumba simhall och det var himla fint och vår grej. Jag tyckte om att ha hela ansvaret för henne, att få vara storasyster till 100%, för det var då vi kom varandra som närmast. Jag hatade att gå ut till sandlådan med henne, det var ju så otroligt tråkigt, tyckte jag då, fast att det var bland det roligaste hon visste. Hade jag kunnat göra om stora delar av hennes barndom med vetenskaperna jag har idag så vet jag att jag hade uppskattat det väldigt mycket jag med, det gäller för övrigt ett flertal saker som jag ogillade då. Kanske var det så att min idag ytterst empatiska sida inte hade hunnits utvecklats riktigt då, sorgligt nog.

Sommaren 2004 när Evelina precis hade fyllt 3 lyckades jag med ett av dom fysiskt mest smärtsammaste sakerna i mitt liv. Jag klev rakt på en geting och brast ut i krokodiltårar. Som den lilla hjälpängeln som Evelina alltid har varit så var det hon som hittade mig brutalgråtandes på gårdsplan och i panik ropade för full hals ”PAPPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA MADDE TRAMPAT EN GETING” och nästan tog över mina tårar och sedan envisades med att sitta näranära mig under hela äventyret och säga ”nas det bli bätter” (vilket betydde ”snart blir det bättre”) och försöka mata mig med singoalla-kex. En 3årings sätt att visa sin kärlek på tror jag. Lilla lilla syster. Jag blir helt rörd när jag tänker på det.
Det var också hon som sommaren 2005, när jag hade färgat mitt vitblonda hår kolsvart, inte kunde berga sig av nyfikenhet och i ottan tassade in i mitt rum för att smyg-kika på storasysterns hårresande hårförändring och när jag vaknade inte kunde låta bli att utbrista ”Men Madde – varför har du förstört ditt hår för???” Också var det hon och jag som delade pappa och Jeanettes skilsmässa och hon som skrev på sitt vita fina skrivbord med röd tusch när Jeanette hade flyttat ut ”pappa älskas mamma. Mamma älskas pappa." Då var hon 5 år.
Och 2007 så var det hon som låg vaken hela natten när jag och Jas kom hem panikslagna efter att ha blivit ”jagade genom södertälje” som Evelina beskriver det än idag.

Det finns såklart en massa mer saker jag skulle kunna berätta om för hon fyller ju ändå 10 i sommar men då skulle jag ju behöva berätta allt och då skulle också det här blogginlägget bli oändligt långt och det har varken ni eller jag tid med. Men kort sagt så är min lillasyster den yngsta individ som har uppskattat mig mest genom åren i förhållande till sin ålder och det vetskapen får mitt hjärta att hoppa över att slag. Att jag kan betyda så mycket i någons ögon på DET sättet är så himla värdefullt. Vad som också får mitt hjärta att hoppa över ett slag är det faktum att jag inte hade insett detta förens för innan 3 år sedan och först då insåg att jag känner likadant för henne tillbaka.

Vi är varandras enda systrar med riktiga blodsband som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån oss och det älskar jag oss, älskar jag dig för.

Att jag heter Madeleine Elisabet Johansson och är född 20:e December 1990 vet ni redan men min hela bakgrund har jag inte skrivit om så här kommer dagens uppdrag, Enjoy;

Först bodde jag och min mamma och min pappa i en lägenhet i Visätra (pendeltågsstation Flemingsberg), sedan skiljde dom sig när jag var runt 1 år och mamma och jag flyttade till en lägenhet 500 meter därifrån. Jag hade ett ljust rum som luktade målarfärg och en liten svart säng. Jag gick hos en dagmamma som hette Ann-Louise och bodde på samma gård som min pappa. Jag tyckte aldrig om Ann-Louise. Hon var sträng och hade röda reeboksneekers och rökte inomhus. Hennes lägenhet luktade osäkerhet, saknad och korv med pulverpotatismos. Att hon dessutom tyckte om att promenera från Visätra till Flemingsbergs centrum med oss små gav henne inte pluspoäng direkt.  Jag lekte helst med en pojke som hette Eddie som också gick hos den dagmamman och bodde på samma gård. Jag tror han var något år äldre än jag för en dag när vi satt i lekhuset så ville han pussa mej på munnen men jag minns inte om han fick det.

I Visätra bodde vi till jag skulle fylla 4, då träffade mamma en ny man som heter Lasse och bestämde sig för att flytta ihop med honom. Hösten 1994. Kommunen hete Nacka och orten Älta. Vi flyttade alltså in med honom och hans dotter Eleonore 13 år i ett nybyggt radhus i röd betong. Det var ett fint hus men inte ville jag bo där för det. Jag ville ju vara med min pappa som, som jag redan nämnt i DAG 3, var det största och bästa i mitt liv, pappas flicka var det ja. Radhuset hade två plan och ett vardagsrum med flera meter höga fönster och planlösning så att det fanns plats för en balkong inomhus. Jag bodde på övervåningen, fortfarande i min lilla svarta säng, vägg i vägg med Lasse och mamma men också vägg i vägg med en flicka som kom att bli min första bästis – nämligen Moa.

Moa och jag träffades i sandlådan en dag när vi både var nyinflyttade. Hon och hennes bror Max var där och jag minns att Max rörde frenetiskt i en hink med segelbåtar på utsidan och mumlade ”nu skickar vi grytan till Pelle”. Jag tror vi klickade direkt, men bara för att vi var barn så behövde vi naturligtvis bråka hemskt mycket emellanåt, bara för att se om vi hade varandra så starkt som vi hade. Barn är så behändiga på det viset att det alltid uttrycker sitt misstycke på direkten och på det sättet hinner inga större konflikter skapas eftersom att man då reder ut det bökiga innan det hunnit bli bökigt på riktigt. Idag brukar Moa kalla oss för Torvmossesystrar (området hette Torvmossevägen) och det är precis vad vi är också.

När vi flyttade till Älta fick jag börja på dagis för första gången i mitt liv (Stensö Dagis) och jag som var ett mycket osäkert barn (så som jag själv minns mina känslor) trivdes inte alls. Visst var det bättre än hos dagmamman men fröknar som hette Iréne med rött krulligt hår och ett standard argument som ”om du inte gör det här eller det här så måste du gå ett varv runt Älta sjön” skapade ingen särskild trygghet. Först gick jag på avdelningen sköldpaddan och sedan på pandan. Jag brukade leka med en flicka som heter Sofia och en flicka som heter Jonna och en flicka som heter Jessica. Vi höll helst till i lekrummet där det fann en koja upp-snickrad i ett hörn av rummet eller så ägnade vi oss åt den sk. ”utgrävningen” dvs. att gräva i sandlådan där det fanns 3 sorters sand. Hade man bara grävt undan det första fulaste laget så skulle man snart hitta guldsand. Det var en spännande lek men det bästa i lekväg var ändå hemma hos Moa och Max.

Så småningom blev det en dagisplats ledig på det mer närbelägna dagiset Ladan och kändes direkt som en av de tryggaste platserna efter pappas lägenhet och farmors hus i norrland. Jag fick snabbt en favoritfröken, Inga-Maj, och första dagen jag började så lekte vi en lek, Törnrosaleken, och jag fick vara Törnrosa. Att Moa också gick på samma avdelning gjorde saken ännu bättre. Det var som sagt här jag träffade Julia också för första gången. När vi blev lite äldre så hamnade vi på samma avdelning; jättarna och det var där vi kom att bli bästisar första gången. På jättarna fick alla som var 5 år gå. Redan då fanns det statusar vilka som var populära och vilka som inte var populära. Jag var inte populär och höll mig helst med mitt favoritgossedjur Igge. Det var kul att gå på dagis i den här åldern även om det var hemskt att bli hämtad halv fem varje dag och även fast Viktor kallade mej ”Köttbullen” och även fast en ny fröken som hette Kina med allra största säkerhet tyckte mycket illa om mig.

Efter dagis kom grundskolan. Älta skola. Klassföreståndaren hette Agneta Lydig och fritidsfröknarna Marie och Marianne. Min klass var en fin klass tills vi började fyra eller femman då var den inte så fin längre. Alla började växa upp och skulle hävda sig och jag råkade väl rätt illa ut där ett tag, som tur var hade jag världens finaste fröken; Eva Alexandersson som var utav den gamla skolan och som jag grät när jag behövde säga hej då till i sexan.

Det var också nu som jag och Julia hittade varandra igen. Hon gick i 5B och jag i 5C och jag antar att vi bara huxflux kom på varandras betydelse igen, för visst hade vi lekt ibland på helgerna sedan dagiset tog slut och visst kom vi hade vi våra speciella ”things” med varandra men det var som sagt nu som vi riktigt fann varandra. Vi brukade sova över hos varandra och spela Harry Potter på datorn eller hennes xbox och leka att vi var äldre än vad vi var och sminka oss och ibland smyglekte vi med barbies också.

Familjesituationen på den här tiden var egentligen helt okej men jag antar att jag var rätt missnöjd då, att döma av gamla dagboksanteckningar etc. Pappa hade nyligen flyttat tillbaka från Tidaholm, en liten ort 40 mil neråt i landet och gift sig med en dam som hette Jeanette. Jeanette. Jag älskade henne från dag ett och gör än idag, även fast dom inte är gifta längre. Sommaren 2001 fick jag en liten syster, Evelina.

Även på mammas sida hände det grejer. Vi flyttade ifrån radhuset i röd betong till en betydligt större villa med gärdesgård runt och ungefär här så köpte vi vår första hund Jacky också. Innan hade vi haft kaniner, den första hette Skutt och de sex sista hette Modig, Benny, Pricken, Kyckling, Svennis och Ofelia. Alla dog av ytterst underliga skäl och varje gång var det oerhörd sorg. 

På fritiden red jag mest och gick på fotboll eller var med Julia eller surfade på ”Webbsidorna” och ”Lunar”, en rätt aktiv 11 åring tror jag ändå att jag var, testade massa saker för det är väl så man gör i den åldern. På loven hyrde vi husvagn, eller så följde jag med den nyfunna vännen Malin till hennes farmor i Skåne och såklart var jag mycket uppe hos min farmor. Min farmor som är det finaste jag har som jag besöker ännu, även om visiterna är kortare och det blir längre och längre mellan tillfällena.

I Augusti 2003 började jag i sjuan. Det var också vid det här tiden som min mamma sa till mig att vi skulle flytta från Lasse. Att gå i sjuan var helt annorlunda till det man visste tidigare. Plötsligt gick man i en skola med över 500 elever i där dom äldsta var 16 år och jag var ju bara 12 eftersom att jag är Decemberbarn. Jag och Julia och Malin, vi som hängde ihop som mest, hade valt inriktning Estetisk, för det kunde man göra i Stavsborgsskolan på den tiden. Det hade även ett 20 tal andra tjejer från Älta gjort så i vår klass så var det runt 30 tjejer och 2 killar. 30 tjejer som precis kommit in eller håller på att komma in i puberteten är aldrig en bra kombo. Nog för att jag hade lite erfarenhet av status inom stora grupper etc. sedan tidigare så hade jag nog aldrig kunnat föreställa mej att det skulle vara såhär. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka vad jag tänker och tycker så därför blev jag rätt snabbt den där tjejen som dom coolaste ville göra mos av. Du ska inte tro att du är någon typ. Det hände rätt mycket och vid ett tillfälle behövde dom till och med koppla in våra föräldrar och rektorn. Ingen kul period alls men tillslut lär man sig hur man ska vara och inte vara för att överleva högstadiet som förövrigt verkar vara tänkt att göra jävla massa ont i alla som varit igenom det.

I December samma år kom det fram att min mamma hade träffat en annan man, Jann. Nog för att dem har varit lite av och på under alla sina år men han är ändå den man som jag kommit närmast i hennes värld och som jag tycker ofantligt mycket om och i April 2004 så flyttade vi ifrån Lasse och Elli som jag kallade henne. Samtidigt i skolan så kom rektorn till insikt om att ”nej en klass med enbart tjejer är ingen bra grej” och slog ihop oss med ett gäng testosteronfyllda killar som studerade under profilen ishockey. Att blanda ett gäng estetflickor med ett gäng ispojkar, ja vad ska man säga? Det är inte att föredra i första taget men nu när man är igenom det hela så var det nog bara bra för man fick en hel bunt med erfarenheten av det hela och ett tjockt lager skinn på näsan då deras jargong inte var den mjukaste.

Hösten 2004, när jag gick i 8an, hade jag min första pojkvän. Carl hette han. Vi var tillsammans i max 10 dagar, träffades 1 gång och sa att vi älskade varandra efter första telefonsamtalet. Inte seriöst någonstans alltså men trotts det så blev jag helt knäckt när han gjorde slut över msn. Men han var inte min första kärlek. Min första och enda kärlek är Thomas, människan jag är tillsammans med idag som även ägde mitt hjärta när vi var 14 respektive 15, men den historian har ni redan hört.

Jag tyckte att det var jobbigt att gå i högstadiet men samtidigt helt otroligt fint, de 3 åren får ingen någonsin ta ifrån mig. Det var även där som jag träffade min hjärtsyster och tvillingsjäl Jasmine.

Jag började mitt första gymnasium i Augusti 2006. Fryshuset. Teaterlinjen. De första 5 dagarna kände jag ”WOW – det är det här som är livet” och de resterande 6 månaderna av min skolgång där kände jag raka motsatsen. Jag trivdes aldrig på fryshuset och i och med att hjärtat klappade hårt för en pojke från Södertäljetrakterna, Jimmy, så föll det sig rätt naturligt att jag plötsligt stod i kö för att få byta till en skola där.

Jag vet inte hur jag ska skriva om mitt och Jimmys förhållande som pågick från och till från hösten 2006 till sommaren 2009. När det var fint så var det väldigt fint och när det var mindre fint så var det kaos. Jag med mina stora känslor och han med sitt låga självförtroende. Bara för att två människor inte är bra för varandra utåt så betyder det väl inte att dom inte kan älska varandra, för jag älskade verkligen Jimmy och såg upp till honom mer än vad jag någonsin sett upp till någon och ibland tror jag fortfarande att han är den enda som ha sett och förstått alla mina sidor. Men till detta kan jag återkomma en annan gång.

Skolbytet gick igenom men om jag bytte skola så skulle jag även behöva lämna Älta förklarade min mamma. Inte brydde väl jag mig om det, jag var ju mer eller mindre förblindad av det nya hjärtat. Så vi flyttade alltså från Älta där jag hade vuxit upp till en kommun utanför Tumba. Salem. Kontrasterna var stora men jag trodde att det var vad jag behövde, vad vi behövde. Trodde. Eftersom att teaterklassen av min årgång 1990 var full på skolan jag ville gå på; Wendela Hebbegymnasiet, så fick jag plats i bildklassen men läste endast kärnämnena, för att aktiveras mest, för att få studiebidrag och eventuellt lite försprång inför vad som komma skulle. Det var en ensam vår, våren 2007 men på hösten så började jag i min riktiga klass. Teater och Scenkonst.

Jag hade tidigare fruktat att börja om ett år i skolan, vilka gjorde det liksom? Jag och alla som hade tvingats gå på IV ett år. Men nu i efterhand är jag endast glad att jag bytte för de 3 åren med mitt fina ESTA 2007-2010 har gett mig så oerhört mycket.
I börjar vad jag skeptisk då jag hade en hel del dåliga erfarenheter av ”teaterfolk” från fryshuset. Det här med att alla ville höras och synas och vara bäst och göra sig hörda 24/7. Men inte behövde jag väl oroa mig. I och med att det råder en helt annan mentalitet i Södertälje i jämförelse med Stockholm och Nacka som jag är från ursprungligen så är det nästan som ett helt register att lära när man är med om en sådan omställning, en sådan förflyttning, så även här. Människorna var mer lättsamma och lät mig vara tyst och tillbakadragen om jag behagade. På fryshuset var det något märkligt, något sällsynt till och med om man föredrog bakgrunden framför förgrunden.

I årskurs 1 hängde jag mest med Carro, Josefin och Anna.
I årskurs 2 hände jag mest med Viveca och Josefin men sedan åkte vi på studieresa till Grekland, en av mina finaste resor i hela livet (det klår till och med Usa) och jag fann vännen som kom att bli min symbiossyster, Mirjam. Symbiossyster har att göra med att våra kroppar började fungera nästan precis likadant hösten 2009 – hade Mirjam en acnekolloni på hakan så hade jag plötsligt det med, hade jag brutala gaser av linslåda så hade Mirjam också det. Sedan att vi i princip levde med varandra under alla dygnens timmar och gjorde allt tillsammans bidrog nog en del till symbiosen.
I årskurs 3 lika så.

Under mina 4 gymnasieår hann jag bo på 3 platser. Vi hann med 3 hundar och jag hade 2,5 pojkvänner. Jag jobbade på 4 jobb, förlorade 6 vänner och fick tredubbelt med nya. Jag var på 2 festivaler. Hade 3 bloggar (varutav 2 är aktiva ännu idag) och hann både börja och sluta röka.

Också var det de här med att fatta sig kort. Jag har ju så svårt med det som ni nog förstått vid det här laget. Det där var ännu en liten del av mig. Självklart har jag inte kunnat skriva ned allt riktigt men jag det kan komma en fortsättning. Hoppas ni fann detta givande. Bilder på det hela kommer en annan dag.