Jag tror att jag har tappat mina ord.

Tror att det har gått 2 snart 3 månader sedan jag sist försökte mig på vad jag gör bäst, eller nej lögn, försöker gör jag varje dag mer eller mindre men alla mina ord nu känns så främmande och inte alls som jag så alltså, 2 månader snart 3 sedan jag faktiskt skrev något.

Och det känns jättejobbigt.

Jag som har så mycket att berätta om då detta är min första sommar på 4 år som jag inte sitter instängd på något kvalmigt kontor eller står inklämd bakom en klaustorfobisk kassadisk. Första sommaren på 4 år som jag inte har några som helst plikter att leva upp till och eller något schema att följa, första sommaren HELT utan måsten. Första sommaren som ja.. ni förstår.

Jag har sommarlov.

Och det har jag haft i 2 snart 3 månader.
(För att min tjänst som skrivhjälp på Tumba Gymnasium inte existerar på sommaren då min elev likt alla andra skolbarn har sommarlov.)
Och man kanske tror att det är det bästa i livet, att ha alla veckans dagar lediga. Men jag kan meddela att det är raka motsattsen när hela ens värld antingen bortrest eller heltisdarbetande och man själv är så långt bort från det som man bara kan komma.

Det här med att placera sig i sängen en hel dag i sällskap av följande tankar;
1, Vad ska jag göra?
2, Varför ska jag göra det?
3, Varför ska jag ligga här?
4, Varför ska jag vara här?

Destruktivit. Och det hela går att likna med en dementorskyss som i ett enda andetag tar all livsgnista, kreativitet och lycka ifrån en och ersätter de tre tingen med ovisshet, ångest och en himla stark känsla av att vara fullständigt onödig och att det inte finns någon lycka kvar på jorden..

MEN DET VAR DÅ.

Nu är jag tillbaka i mitt forna jag och har blivit van så att säga och har återigen 300 olika projekt på gång samtidigt. Och eftersom att jag redan har börjat berätta om min sommar så kan jag ju lika gärna fortsätta?

Håll öron och ögon öppna så ska jag göra allt för att inte göra er besvikna, ok?