Du tittar på mig med sina stora blågrågula ögon och frågar "vad tänker du på nu?". Klockan är åtta och vi har just tittat på programmet "Bröllopskampen" som visas måndag-torsdag på tv4 och som går ut på att 4 par (mest fokus på kvinnorna)tävlar i vem som annordnar finast bröllop.

Och jag som aldrig har problem med att säga exakt vad jag tycker och tänker och skulle kunna heta Ärlig i efternamn drabbas plötsligt av en extrem tunghäfta och handlingsförlamning. Jag skulle vilja säga exakt vad jag tänker på men orden kommer som inte ut för att dom är för stora, tunga, seriösa och oviktiga egentligen trots att dom på senare tid blivit min verklighet så pass mycket att jag slutligen tog kontakt med någon jag aldrig trodde jag skulle toras kontakta. Så pass stora att jag många timmar om dygnet befinner mej någon annan stans än i nuet.

I samma stund som att bröllopsparet på teve lovar att älska varandra i nöd och lust så slås jag av att insikten att
"om det hade varit jag som var med den 10 Maj 2008 när din flock gifte sig så hade jag bölat sönder".
1, Kärlek är det finaste som finns.
2, Din flock har en sådan stor betydelse i mig.
3, Mitt hjärta är så klent.

Och du blir tyst.

Först vandrar din blick runt i rummet ett slag och slutligen stannar den på din tallrik som maten vi lagade ikväll legat på och till sist landar dina ögon på mig och du säger
"Jag vet." Och ytterligare en stund senare
"Det låter nog märkligt men jag tänkte på det dagarna efter bröllopet, hur du hade reagerat om det var du som var där, om du hade uppskattat det mer". Dom orden räcker för att få mina ögon att att tåras så ordentligt att jag måste springa iväg och "kissa" en bra stund.

För att du under den tiden trots vår oexisterande rellation kunde tänka på mig på det sättet. För att du vill berätta sådant för mig i efterhand.
För att jag inte alltid haft dig.

Det är inte den vetskapen att ditt hjärta slutade slå för mig en gång, som gör ett hål. Det är alla saker som jag gått miste om. Alla saker som jag snuvats på. All tid som har passerat utan att jag har fått en del i den.
Att det inte var JAG som fick vara med när det är vi som är menade i slutänden. Jag missade din 18års dag, din pappas bröllop, din student, ditt bands "storhetstid", hela livet på Torpvägen, när ni blev en familj etc.
Dagar och tillfällen som aldrig kommer tillbaka för tiden stannar aldrig, går aldrig i mitt tempo och sådär.
Och jag menar aldrig att jag vill göra om dessa 4 år för tid som gått ska man respektera. Men likväl gör det hela så ont ibland att jag måste lägga mig ned och andas djupt för att få hjärtat att inte hoppa ur bröstkorgen och det enda som cirkulerar i hjärnkontoret då är "att hon kunde/kan vara så perfekt..?".
Visst hade jag också ett annat hjärta i 3 år tid och det var också obeskrivligt. Och visst var det jag som hade äran att uppleva hans 18årsdag och student och diverse familjehögtider men i förhållande till ditt liv och ert så sjunker det så hemskt i värde och varför måste det vara såhär?


Och det är vad jag tänker på ikväll och igår och imorn och dagen efter det, för jag fastnar så lätt i tidsrelaterade saker hur ogärna jag än vill..