”Mina drömmar”. Jaha så har jag gjort det igen, tagit mig way too much vatten över huvudet och envis och jäklig som jag är så tycker jag inte om att ändra tidigare bestämda saker i efterhand så nu får jag allt ta och försöka skriva något om mina drömmar, hur jobbigt det en känns.

Jag tycker att drömmar och framtiden går hand i hand så detta inlägg kommer inte enbart handla om drömmar utan också framtiden som jag älskar att tänka på. Nu är jag 20 år, inne på mitt 21:a och har väl alldeles nyss lämnat ungdomen bakom mig om man ska tänka åldersmässigt och klivit in i vuxenvärlden. Jag har gått ut gymnasiet, flyttat hem ifrån och är förlovad med en man som jag vet kommer äga mitt hjärta resten av livet. Jag har varit utan jobb en stund men inte längre vilket borde betyda att om man ser utifrån livscykeln så borde nästa steg i min framtid vara att utbilda mig. Så jag börjar berätta om det drömmässigt.

1.        Utbildning
Här om dagen såg jag att nyhetsklipp om en liten flicka på fyra år som var så besatt av ett ishockey/bandy/fotbolls-lag (minns inte) som samma dag hade förlorat en match och fick henne att gråta högljut inför kameran och förklara med både snor, tårar och dregel trillandes över henne, ångest över att dom inte vann, hon var till och med beredd att ställa in sitt kalas som skulle äga rum senare på dagen pga. deras förlust. Klippet är väldigt likt den där videon på youtube med treåringen som gråter hjärtskärande vid insikten att hon är kär i Justin Bieber (som jag för övrigt hade ytterst märkliga drömmar om här om dagen..) och att han inte ens vet om henne. I alla fall. Fyraåringen med ett förlorat ishockey/bandy/fotbolls-lag tillfrågas när hon har lugnat sig en smula vad hon ska bli när hon blir stor och svarar snabbt ”Superhjälte”. Så rakt och barnsligt och lättsamt men samtidigt så himla fint att hjärtat hoppade till lite och jag slängdes tillbaka till min barndom då jag levde i tron att jag skulle bli isprinsessa.

För att man fick ha fina klänningar, långa slanka kroppar och nästan flyga fram över den spegelblanka isen. Och för att man fick synas.
För att synas var något jag upp till 16 års ålder trodde mig föredra först av allt. Men när jag började på teaterlinjen på Fryhusets gymnasium och det utbröt som en slags kamp om ljuset på lektionerna (rysningar vid blottat tanken) så kom jag snart till insikt om att det inte var uppmärksamheten jag ville åt utan bekräftelsen på att någon sett, hört och upplevt en.

Att ha gjort ett intryck på sin omvärld. Det i kombination med att få vara delaktig i den, världen alltså, och genom de två tingen få skapa, bygger stommen till mina drömmar.  Alltså.

-           Bekräftelsen (intrycket) - Delaktigheten (människan) - Skapandet (kreativiteten).

Som just i detta skede av livet i mig bildar följande slutsatts jobbmannamässigt;

Författare   - Präst - Illustratör.

Författare – att få ge ut en egen bok.
För att jag har orden lika mycket i mitt blodomlopp och hjärta som i vänster hjärnhalva och dom ibland känns som det starkaste i mig och utan ett papper och en penna är jag mer eller mindre förlorad.

Präst – att få träffa hundratals människor i alla möjliga situationer i livet och ta del av dem.
För att jag under hela mitt liv haft en tro som gjort sig påmind sista tiden himla mycket och måste utforskas och utvecklas ytterligare och för att det känns som det ultimata yrket att uppleva hela människan i.

Illustratör -  Att mina barnsliga skisser blir uppmärksammade.
För att jag älskar att rita och aldrig uppnår en sådan koncentration som de gånger jag får gå loss med mina pennor.

Men vem vet vart jag kommer sluta…

Två av arbetsproverna till konstfack som jag definitivt inte kommer komma in på.

2. Giftermål

Jag har kallat Thomas för ”min man” sedan dag ett. Pojkvän klingar klent i mina öron och kille känns rätt utbytbart, därför blev det min man för det är precis det han är och det ska han förbli också på riktigt sedan också.
Som ni vet så är vi förlovade sedan den 21:a December 2010. Det var jag som efter de 40 mest generande minuterna av mitt liv hasplade ur mig ”IWOULDLIKETOPUTARINGONIT”  och fick till svar att ”det är klart vi ska förlova oss men det återstår en sak” och sedan fyllde jag år och den saken ordnades (vet inte om den saken är så bra att berätta här) och dagen efter det åkte vi till staden och köpte våra ringar.

Fram till det att jag träffade Thomas för andra gången i livet så har jag varit ytterst anti förlovningar i ung ålder för att det känts för oseriöst helt enkelt. Då de flesta som tagit beslutet

a. vart alldeles för unga
eller
b. mest gjort det för att de antingen ville ”sticka ut” eller för att det är en ”rolig-grej”
eller
c. för att antalet på deras år tillsammans blivit några stycken och det är ”nästa steg” även fast förhållandet kan ha väldigt dåligt

Och de flesta i min omgivning var nog rätt medvetna om detta och att jag betraktas som motsägelsefull gör mig inte det minsta förvånad, för det är väl precis det de är, motsägelsefullt, att hela livet fnysa åt tanken att sätta en ring på fingret som ett ytterligare bevis på att man är ett och sedan plötsligt göra det själv. Men just i det fallet så bryr jag mig verkligen inte vad någon annan tycker (jag som annars lyssnar så mycket till alla andra) för hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna övertyga någon om hur pass rätt eller fel något är i oss två, mig och Thomas, för ingen av er är med i oss och det är jag stundtals ytterst frustrerad över och stundtals oerhört tacksam för.
Hur som helst…

Vi är förlovade och för en månad sedan ungefär så frågade jag min man vad han tänker om giftermål (som självklart hela tiden finns i åtanken när man är förlovad av rätt skäl ) och han sa att om max fem år och det tyckte jag lät bra, för då har vi kommit ännu en liten bit in på livet med ännu lite fler erfarenheten och då förhoppningsvis är jag klar med min utbildning och det större livet kan börja.

Jag vill gifta mig i en kyrka, eller jag SKA gifta mig i en kyrka, för att det inte finns något annat alternativ för min del. Jag är troende och förknippar kyrkan med trygghet och högtidliga tillfällen och det skulle nog vara att gå emot sig själv att inte göra en sådan stor sak, den största i livet två människor emellan kan jag tänka mig, på en annan plats. En vit kyrka med massor av folk och att bli framförd av min papi och Lars Winnerbäck som huvudsaklig musik haha.

3. Barn

Åh vad jobbigt att behöva skriva barn längst ned men det är väl så det måste få bli, har min man övertygat mig och vet jag är alldeles riktigt, hur äggig jag än är för tillfället. Jag har under hela mitt liv varit helt ointresserad av barn och mer eller mindre äcklats av dem. Tills en natt för 4 månader då jag drömde att jag var höggravid och stod där och höll om min mage och verkligen kunde känns tyngden längs min barm och livets fladder från insida men vid uppvaknandet såklart fann mig själv lika smal (nåja) som vid insomnandet.
Där föddes min bebislängtan tror jag. Sedan dess har jag hängt i flera timmar på familjesiter, funderat på att börja prenumerera på tidningen MAMA, köpt en bebisbok och följt bloggar om blivande mammor otroligt ihärdigt och det blir ju inte bättre av att två av mina vänner nu väntar något litet. Men jag vet som sagt att det inte går just nu. För att vi varken är helt redo psykiskt, inte har en helt stabil ekonomi och inte gjort allt vi ska göra och uppnått allt vi ska uppnå tillsammans men det är så lätt att bortse de tingen när jag för 10:e gången på en dag granskar Kappahl’s utbud av bebispyjamasar eller fd. klasskompisens 18veckors mage.

Det är tur att min man är så bestämt på den fronten säger jag bara. Eller att han ens har en sådan front.
När vi träffades var han ytterst anti småliv så chocken, när han på hans 21:a födelsedag i November 2010 utbrister åt en tevereklamen då det är en liten flicka som äter glass i en bil och slutligen tappar hela glasskulan rakt på bilsätet  ”MEN ÅH! Det där är typ det första jag kommer fixa när vi får barn”, var rätt enorm. Sedan så tror jag också att vi kommer bli bättre föräldrar om några år när allt är säkrat och vi lärt känna oss själv ännu mer. Efter utbildning och giftermål alltså. Om kanske sex år.  För om något sådant skulle ske nu så skulle jag med största säkerhet drabbas av panik halvvägs och komma att tänka på alla platser jag inte besökt ännu, och alla soluppgångar mina benhinnor inte kommer få dansa sig trasiga under och alla äventyr som kommer vara för sena att genomföra. Inte nu helt enkelt.

 

Det här var de största offentligaste drömmarna i mig. Sedan finns det såklart en massa fler smådrömmar som ex. att bo i ett stort vitt tegelhus eller att få jättelångt kopparfärgat hår eller tjäna så pass mycket pengar att man kan åka vart man vill när man vill, men de drömmarna är nästan oändligt många och de flesta av dem privata så de lämnar jag utanför det här just nu.