Att jag heter Madeleine Elisabet Johansson och är född 20:e December 1990 vet ni redan men min hela bakgrund har jag inte skrivit om så här kommer dagens uppdrag, Enjoy;

Först bodde jag och min mamma och min pappa i en lägenhet i Visätra (pendeltågsstation Flemingsberg), sedan skiljde dom sig när jag var runt 1 år och mamma och jag flyttade till en lägenhet 500 meter därifrån. Jag hade ett ljust rum som luktade målarfärg och en liten svart säng. Jag gick hos en dagmamma som hette Ann-Louise och bodde på samma gård som min pappa. Jag tyckte aldrig om Ann-Louise. Hon var sträng och hade röda reeboksneekers och rökte inomhus. Hennes lägenhet luktade osäkerhet, saknad och korv med pulverpotatismos. Att hon dessutom tyckte om att promenera från Visätra till Flemingsbergs centrum med oss små gav henne inte pluspoäng direkt.  Jag lekte helst med en pojke som hette Eddie som också gick hos den dagmamman och bodde på samma gård. Jag tror han var något år äldre än jag för en dag när vi satt i lekhuset så ville han pussa mej på munnen men jag minns inte om han fick det.

I Visätra bodde vi till jag skulle fylla 4, då träffade mamma en ny man som heter Lasse och bestämde sig för att flytta ihop med honom. Hösten 1994. Kommunen hete Nacka och orten Älta. Vi flyttade alltså in med honom och hans dotter Eleonore 13 år i ett nybyggt radhus i röd betong. Det var ett fint hus men inte ville jag bo där för det. Jag ville ju vara med min pappa som, som jag redan nämnt i DAG 3, var det största och bästa i mitt liv, pappas flicka var det ja. Radhuset hade två plan och ett vardagsrum med flera meter höga fönster och planlösning så att det fanns plats för en balkong inomhus. Jag bodde på övervåningen, fortfarande i min lilla svarta säng, vägg i vägg med Lasse och mamma men också vägg i vägg med en flicka som kom att bli min första bästis – nämligen Moa.

Moa och jag träffades i sandlådan en dag när vi både var nyinflyttade. Hon och hennes bror Max var där och jag minns att Max rörde frenetiskt i en hink med segelbåtar på utsidan och mumlade ”nu skickar vi grytan till Pelle”. Jag tror vi klickade direkt, men bara för att vi var barn så behövde vi naturligtvis bråka hemskt mycket emellanåt, bara för att se om vi hade varandra så starkt som vi hade. Barn är så behändiga på det viset att det alltid uttrycker sitt misstycke på direkten och på det sättet hinner inga större konflikter skapas eftersom att man då reder ut det bökiga innan det hunnit bli bökigt på riktigt. Idag brukar Moa kalla oss för Torvmossesystrar (området hette Torvmossevägen) och det är precis vad vi är också.

När vi flyttade till Älta fick jag börja på dagis för första gången i mitt liv (Stensö Dagis) och jag som var ett mycket osäkert barn (så som jag själv minns mina känslor) trivdes inte alls. Visst var det bättre än hos dagmamman men fröknar som hette Iréne med rött krulligt hår och ett standard argument som ”om du inte gör det här eller det här så måste du gå ett varv runt Älta sjön” skapade ingen särskild trygghet. Först gick jag på avdelningen sköldpaddan och sedan på pandan. Jag brukade leka med en flicka som heter Sofia och en flicka som heter Jonna och en flicka som heter Jessica. Vi höll helst till i lekrummet där det fann en koja upp-snickrad i ett hörn av rummet eller så ägnade vi oss åt den sk. ”utgrävningen” dvs. att gräva i sandlådan där det fanns 3 sorters sand. Hade man bara grävt undan det första fulaste laget så skulle man snart hitta guldsand. Det var en spännande lek men det bästa i lekväg var ändå hemma hos Moa och Max.

Så småningom blev det en dagisplats ledig på det mer närbelägna dagiset Ladan och kändes direkt som en av de tryggaste platserna efter pappas lägenhet och farmors hus i norrland. Jag fick snabbt en favoritfröken, Inga-Maj, och första dagen jag började så lekte vi en lek, Törnrosaleken, och jag fick vara Törnrosa. Att Moa också gick på samma avdelning gjorde saken ännu bättre. Det var som sagt här jag träffade Julia också för första gången. När vi blev lite äldre så hamnade vi på samma avdelning; jättarna och det var där vi kom att bli bästisar första gången. På jättarna fick alla som var 5 år gå. Redan då fanns det statusar vilka som var populära och vilka som inte var populära. Jag var inte populär och höll mig helst med mitt favoritgossedjur Igge. Det var kul att gå på dagis i den här åldern även om det var hemskt att bli hämtad halv fem varje dag och även fast Viktor kallade mej ”Köttbullen” och även fast en ny fröken som hette Kina med allra största säkerhet tyckte mycket illa om mig.

Efter dagis kom grundskolan. Älta skola. Klassföreståndaren hette Agneta Lydig och fritidsfröknarna Marie och Marianne. Min klass var en fin klass tills vi började fyra eller femman då var den inte så fin längre. Alla började växa upp och skulle hävda sig och jag råkade väl rätt illa ut där ett tag, som tur var hade jag världens finaste fröken; Eva Alexandersson som var utav den gamla skolan och som jag grät när jag behövde säga hej då till i sexan.

Det var också nu som jag och Julia hittade varandra igen. Hon gick i 5B och jag i 5C och jag antar att vi bara huxflux kom på varandras betydelse igen, för visst hade vi lekt ibland på helgerna sedan dagiset tog slut och visst kom vi hade vi våra speciella ”things” med varandra men det var som sagt nu som vi riktigt fann varandra. Vi brukade sova över hos varandra och spela Harry Potter på datorn eller hennes xbox och leka att vi var äldre än vad vi var och sminka oss och ibland smyglekte vi med barbies också.

Familjesituationen på den här tiden var egentligen helt okej men jag antar att jag var rätt missnöjd då, att döma av gamla dagboksanteckningar etc. Pappa hade nyligen flyttat tillbaka från Tidaholm, en liten ort 40 mil neråt i landet och gift sig med en dam som hette Jeanette. Jeanette. Jag älskade henne från dag ett och gör än idag, även fast dom inte är gifta längre. Sommaren 2001 fick jag en liten syster, Evelina.

Även på mammas sida hände det grejer. Vi flyttade ifrån radhuset i röd betong till en betydligt större villa med gärdesgård runt och ungefär här så köpte vi vår första hund Jacky också. Innan hade vi haft kaniner, den första hette Skutt och de sex sista hette Modig, Benny, Pricken, Kyckling, Svennis och Ofelia. Alla dog av ytterst underliga skäl och varje gång var det oerhörd sorg. 

På fritiden red jag mest och gick på fotboll eller var med Julia eller surfade på ”Webbsidorna” och ”Lunar”, en rätt aktiv 11 åring tror jag ändå att jag var, testade massa saker för det är väl så man gör i den åldern. På loven hyrde vi husvagn, eller så följde jag med den nyfunna vännen Malin till hennes farmor i Skåne och såklart var jag mycket uppe hos min farmor. Min farmor som är det finaste jag har som jag besöker ännu, även om visiterna är kortare och det blir längre och längre mellan tillfällena.

I Augusti 2003 började jag i sjuan. Det var också vid det här tiden som min mamma sa till mig att vi skulle flytta från Lasse. Att gå i sjuan var helt annorlunda till det man visste tidigare. Plötsligt gick man i en skola med över 500 elever i där dom äldsta var 16 år och jag var ju bara 12 eftersom att jag är Decemberbarn. Jag och Julia och Malin, vi som hängde ihop som mest, hade valt inriktning Estetisk, för det kunde man göra i Stavsborgsskolan på den tiden. Det hade även ett 20 tal andra tjejer från Älta gjort så i vår klass så var det runt 30 tjejer och 2 killar. 30 tjejer som precis kommit in eller håller på att komma in i puberteten är aldrig en bra kombo. Nog för att jag hade lite erfarenhet av status inom stora grupper etc. sedan tidigare så hade jag nog aldrig kunnat föreställa mej att det skulle vara såhär. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka vad jag tänker och tycker så därför blev jag rätt snabbt den där tjejen som dom coolaste ville göra mos av. Du ska inte tro att du är någon typ. Det hände rätt mycket och vid ett tillfälle behövde dom till och med koppla in våra föräldrar och rektorn. Ingen kul period alls men tillslut lär man sig hur man ska vara och inte vara för att överleva högstadiet som förövrigt verkar vara tänkt att göra jävla massa ont i alla som varit igenom det.

I December samma år kom det fram att min mamma hade träffat en annan man, Jann. Nog för att dem har varit lite av och på under alla sina år men han är ändå den man som jag kommit närmast i hennes värld och som jag tycker ofantligt mycket om och i April 2004 så flyttade vi ifrån Lasse och Elli som jag kallade henne. Samtidigt i skolan så kom rektorn till insikt om att ”nej en klass med enbart tjejer är ingen bra grej” och slog ihop oss med ett gäng testosteronfyllda killar som studerade under profilen ishockey. Att blanda ett gäng estetflickor med ett gäng ispojkar, ja vad ska man säga? Det är inte att föredra i första taget men nu när man är igenom det hela så var det nog bara bra för man fick en hel bunt med erfarenheten av det hela och ett tjockt lager skinn på näsan då deras jargong inte var den mjukaste.

Hösten 2004, när jag gick i 8an, hade jag min första pojkvän. Carl hette han. Vi var tillsammans i max 10 dagar, träffades 1 gång och sa att vi älskade varandra efter första telefonsamtalet. Inte seriöst någonstans alltså men trotts det så blev jag helt knäckt när han gjorde slut över msn. Men han var inte min första kärlek. Min första och enda kärlek är Thomas, människan jag är tillsammans med idag som även ägde mitt hjärta när vi var 14 respektive 15, men den historian har ni redan hört.

Jag tyckte att det var jobbigt att gå i högstadiet men samtidigt helt otroligt fint, de 3 åren får ingen någonsin ta ifrån mig. Det var även där som jag träffade min hjärtsyster och tvillingsjäl Jasmine.

Jag började mitt första gymnasium i Augusti 2006. Fryshuset. Teaterlinjen. De första 5 dagarna kände jag ”WOW – det är det här som är livet” och de resterande 6 månaderna av min skolgång där kände jag raka motsatsen. Jag trivdes aldrig på fryshuset och i och med att hjärtat klappade hårt för en pojke från Södertäljetrakterna, Jimmy, så föll det sig rätt naturligt att jag plötsligt stod i kö för att få byta till en skola där.

Jag vet inte hur jag ska skriva om mitt och Jimmys förhållande som pågick från och till från hösten 2006 till sommaren 2009. När det var fint så var det väldigt fint och när det var mindre fint så var det kaos. Jag med mina stora känslor och han med sitt låga självförtroende. Bara för att två människor inte är bra för varandra utåt så betyder det väl inte att dom inte kan älska varandra, för jag älskade verkligen Jimmy och såg upp till honom mer än vad jag någonsin sett upp till någon och ibland tror jag fortfarande att han är den enda som ha sett och förstått alla mina sidor. Men till detta kan jag återkomma en annan gång.

Skolbytet gick igenom men om jag bytte skola så skulle jag även behöva lämna Älta förklarade min mamma. Inte brydde väl jag mig om det, jag var ju mer eller mindre förblindad av det nya hjärtat. Så vi flyttade alltså från Älta där jag hade vuxit upp till en kommun utanför Tumba. Salem. Kontrasterna var stora men jag trodde att det var vad jag behövde, vad vi behövde. Trodde. Eftersom att teaterklassen av min årgång 1990 var full på skolan jag ville gå på; Wendela Hebbegymnasiet, så fick jag plats i bildklassen men läste endast kärnämnena, för att aktiveras mest, för att få studiebidrag och eventuellt lite försprång inför vad som komma skulle. Det var en ensam vår, våren 2007 men på hösten så började jag i min riktiga klass. Teater och Scenkonst.

Jag hade tidigare fruktat att börja om ett år i skolan, vilka gjorde det liksom? Jag och alla som hade tvingats gå på IV ett år. Men nu i efterhand är jag endast glad att jag bytte för de 3 åren med mitt fina ESTA 2007-2010 har gett mig så oerhört mycket.
I börjar vad jag skeptisk då jag hade en hel del dåliga erfarenheter av ”teaterfolk” från fryshuset. Det här med att alla ville höras och synas och vara bäst och göra sig hörda 24/7. Men inte behövde jag väl oroa mig. I och med att det råder en helt annan mentalitet i Södertälje i jämförelse med Stockholm och Nacka som jag är från ursprungligen så är det nästan som ett helt register att lära när man är med om en sådan omställning, en sådan förflyttning, så även här. Människorna var mer lättsamma och lät mig vara tyst och tillbakadragen om jag behagade. På fryshuset var det något märkligt, något sällsynt till och med om man föredrog bakgrunden framför förgrunden.

I årskurs 1 hängde jag mest med Carro, Josefin och Anna.
I årskurs 2 hände jag mest med Viveca och Josefin men sedan åkte vi på studieresa till Grekland, en av mina finaste resor i hela livet (det klår till och med Usa) och jag fann vännen som kom att bli min symbiossyster, Mirjam. Symbiossyster har att göra med att våra kroppar började fungera nästan precis likadant hösten 2009 – hade Mirjam en acnekolloni på hakan så hade jag plötsligt det med, hade jag brutala gaser av linslåda så hade Mirjam också det. Sedan att vi i princip levde med varandra under alla dygnens timmar och gjorde allt tillsammans bidrog nog en del till symbiosen.
I årskurs 3 lika så.

Under mina 4 gymnasieår hann jag bo på 3 platser. Vi hann med 3 hundar och jag hade 2,5 pojkvänner. Jag jobbade på 4 jobb, förlorade 6 vänner och fick tredubbelt med nya. Jag var på 2 festivaler. Hade 3 bloggar (varutav 2 är aktiva ännu idag) och hann både börja och sluta röka.

Också var det de här med att fatta sig kort. Jag har ju så svårt med det som ni nog förstått vid det här laget. Det där var ännu en liten del av mig. Självklart har jag inte kunnat skriva ned allt riktigt men jag det kan komma en fortsättning. Hoppas ni fann detta givande. Bilder på det hela kommer en annan dag.