När jag var fjortonfemton så var jag en ytterst hormonstint unga dam som inte drog mig för att visa mitt misstycke oavsett vem eller vad det gällde.
Sedan fyllde jag sexton, belv en toffel, bytte skola, tappade vänner och där med mycket trygghet och plötsligt var det inte lika självklart att stampa hårt med tassen i golvet eller skrika sig hes i kudden eller måla miserabla bilder på mina sovrumsväggar när något skavde där inne.

Tur för mina tassar, stämband och sovrumsväggar men ack så illa för min egen del.

För bara för att man fyller sexton, ger iväg sitt hjärta åt någon (bokstavligt talat), väljer att lämna förstahands valet och slutar att prioritera de finaste i världen så slutar man inte att känna.

Inte en chans på hela jorden att det är möjligt.

Ni brukar kalla mej brutalt ärlig, men vad vet ni om det egentligen? Vad vet ni om vad jag känner och inte känner och tycker och inte tycker EGENTLIGEN?
Det är absolut inte så att jag är en människa utav falsk karaktär som går runt och låtsas att jag har emetofobi, gråter av hundar som sitter bundna utanför konsum, hatar hårstrån, spindlar, keramik krukor och dricker samarin som att det vore var vatten men någonstans slog det mig nyss att jag numera kanske bara ger 50% av mitt innerst explosivaste jag i räddsla för att  "känna fel", "vara för mycket" och klandras för att vara den som är den.
Den som stampar hårt i golvet, skriker sej hes i kudden och målar miserabla bilder på sovrumsväggarna kanske. Men i mer utvecklad term: den som känner så himla hårt och så himla mycket. Den som i det här faller råkar vara jag.

Madeleine Elisabet Johansson 19901220.

Jag tror att med åldern kommer också begränsningarna. Begränsningen av den egentliga individen och det klaraste av våra jag. Det är en hemsk hypotes som ni gärna får motbevisa om ni kan men hittils så tror jag inte att någon av er klara av det och jag klandrar er inte, bara just nu. Vi låser in oss i rutor vi inte vågar gå ut ifrån, som Andreas Grega sjunger.

Och sen då? Vi ska uppenbarligen ta varandras hjärtas i gisslan på obestämd tid och trampa omkring på det bäst vi vill.

Fast det är inte så det ska fungera. Inte så det får fungera.
Lika lite som du får sitta i din fd. soffa och hävda ditt egna ego genom att förnedra mitt, lika lite som du har rätt att ta min tid och ge mej skuldkänslor i gengäld, lika lite som du får såra min akilleshäl, lika lite som du får använda vårt gemensamma hjärta i skadesyfte. Lika lite som det fungera det. Det vill säga inte alls.

Trevlig Helg :D