Med denna titel syftar jag på första gången mitt hjärta slog hårda slag för någon som inte var en vän, släkting eller familjemedlem. Min första kärlek med andra ord. Första gången mitt hjärta slog hårda slag för någon som inte var en vän, släkting eller familjemedlem var den 24:e Mars för sex år sedan, det magiska året 2005 alltså.

Jag gick i åttonde klass och umgicks mest med Malin och Julia och två till tjejer vid namn Jenny och Amanda, man kan nog säga att vi fyra delade nästan allt; kläder, smycken, dagböcker, NO-arbeten, åsikter, barndomsstad, musiksmak och så vidare. Vi var dom som på fritiden hängde på ett kafé kallat Henry’s och där fann inspirationen till converse och cheap monday och därför blev kallade för ”Svarta gänget” i skolan och mer eller mindre fridlysta på ett dåligt sätt.  Jag var den typiska fjortonåringen som höll på att upptäcka allt vad tonåren hade att bjuda på och där ingår förutom KENT, kajal, tillfälliga stilbyten, sena nätter, nattliga lekkamrater, nyfunna bekantskaper, nedgråtna örngott, låtsas rock, ”livets mening” och något som börjar på K och slutar på Illar.

Killar. Klart som korvspat att alla ville ha en kille eller vad vet jag – tjej kanske. Och klart som korvspat att vi alla i ”Svarta gängen” på ett eller annat sätt skulle vara involverade i varandras hjärtan till 110% och engagerade och spionerade och influerade och filosoferade och komprimerade och irriterade och här tar rimmen slut men kort och gott var delaktiga i allt. Även den första kärleken såklart. I alla fall för min egen del.

Vi innan vi blev "Svarta gänget".

Det var Julia som la förgrunden till det hela. "Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång". Det väl använda citatet i den här berättelsen. PA = Playahead = 2005’s mest använda community av kidsen i vår ålder.

Eftersom att jag redan har skrivit den här historian en gång förut och känner att den stämmer minst lika bra nu som du (för historia ändras inte) så tänker jag ta mig friheten att kort och gott kopiera det jag skrev då och klistra in här:

Killen hette Thomas Österlund, var 15 år, bodde på skäcklingevägen i Tumba och brann för trummorna.
Vi pratade först på MSN men eftersom att livet utanför datorn var lite för mycket just då så lade jag inte något större engagemang i våra samtal. Ett tag pratade vi inte alls men så plötsligt en dag kände jag starkt; "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen först hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.

Där någonstans på vägen hade det även uppstått ett då, rätt oförståligt intresse från bådas håll, nog för att jag var 14 och kär i kärleken och längtade mest i världen efter att kunna göra som ”Dom coola" i skolan som hånglade på rasterna och höll i handen och lade ut parbilder på sina presentationer på samma community som jag redan nämnt och ristade in sina pojkvänners namn på armarna.

Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på;

• Han var sparsam med orden men ändå så öppen.

• Han var något jag inte hade varit med om tidigare.

• Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt.

• Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till Julia för att kunna utnyttja webbkameran för.

• Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbkameran utbrast ”jag trodde inte att du skulle vara så söt”.

• Han var kontakten som det bestämde möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.

Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej.

Men så fel jag hade.

Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till Julia och Amandas praktikplats (det här med att vara 14 och inte kunna splittra på sig), Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången.
Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".

Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre.

Och så fick det bli.

Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förens jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.

Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.


Vår första bild tillsammans, 28 April 2005. Tack för att man blir finare med åren alltså...

Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans.
När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det som de flesta killar vill ha flickor för och skulle jag råkat ut för något sådant då (redan) så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15åring kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. 


Maj 2005

Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärlek är och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ont.


Juli 2005

Agusti 2005

September 2005

På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.

Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra.

För att vi trodde att det var bäst så.

Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag Julia som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.

Efter det där spenderade vi lite drygt 4 år isär men så;

Det var i December 2009 som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen.
Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter.

Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Josefin gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen".

Och så var det.

Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.

Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt.
Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."


Och här har ni historian om min allra första och sista kärlek i livet - Thomas Österlund. Idag är vi sambos och förlovade och har känt varandra i snart sex år. You make it real och det finns inget bättre <3