Idag är det dag 3 på mitt Marsexperiment och idag ska jag berätta för er om dom som skapade mig, mina föräldrar med andra ord.

Mina föräldrar heter Annika Johansson och Mikael Rova och är 43 respektive 46 år. Dom har aldrig varit gifta men här om månaden kom det fram att dom faktiskt var förlovade en gång i begynnelsen. Jag har inte alls bra koll på hur deras historia började mer än att de sprang på varandra i någon hälsokostbutik som mamma arbetade i och pappa körde ut varor till 1987 och att de blev tillsammans samma årsskifte och höll ihop tills april 1992.

4 år och 4 månader tillsammans alltså.

Jag var 1 år och 4 månader när dom inte höll längre, jag har med andra ord inga konkreta minnen från tiden då dom var tillsammans, endast små fragment som är alldeles för otydliga för att fördjupa sig i, men tiden efter att jag hade fyllt fyra och vi flyttade från Visätra, där pappa bodde kvar, när mamma hade träffat en ny man, vid namn Lasse, minns jag desto bättre och där med minns jag också hela min uppfattning om min mamma och pappa ur mina barnaögon.

Mamma och jag bodde med den nya mannen Lasse och hans dotter Eleonore som var 9 år äldre än mig. Jag antar att det egentligen var en rätt lycklig och trygg tillvaro men eftersom att 50% av mig befann sig 4 mil bort kunde jag knappast känna fulländad lycka och trygghet i den ”familjen”. Jag träffade min pappa varannan helg, ett system som jag hatade från början till slut och än idag är ytterst skeptisk till. Det kan inte vara bra för varken föräldern eller barnet att bara träffa varandra 6 dagar på 4 veckor.

Rysningar vid blotta tanken.

Jag var pappasflicka från topp till tå. Han var min stora hjälte som jag avgudade mest av någon levande människa och jag hade aldrig sådan ångest som klockan fem varannan söndag så vi måste säga ”Hejdå vi ses om två veckor!”.
Pappa var den man ringde när något havererade hos mamma, den man längtade efter hela veckorna, den man idoliserade och mer eller mindre heligstämplade, den man oroade sig för (”men pappa är så ensam, jag måste åka till honom så att han inte är ledsen”), den man hade störst respekt för, den man tänkte på innan man somnade, den man tänkte på så fort man vaknade, den man visste skulle finnas där för alltid, den som man blev eld och lågor för om någon sa något ont om och den som man alltid kunde känna trygghet i.

När jag var riktigt liten arbetade pappa som bussmekaniker och vi tillhörde en församling i Flemingsberg där pappa brukade agera busschaufför de tillfällena vi skulle på resor till olika kristna konferenser runt om i Sverige. Jag var alltid så stolt över min pappa då. Han som körde bussen och snickrade ihop ett stort träkors till församlingen som dom lät hänga längst fram i sin lokal. Han som alla talade så gott om och som jag aldrig ville vara utan. Sedan började han köra taxi och det var jag som blev hämtad på Älta Skolas skolgård av en marinblå taxibil med stor orangelogga ”BOTKYRKA TAXI”. Och det var vi som bilade upp till min älskade farmor första gången det skulle bilas. Och vi som låg i farmors syrum på vindan och iakttog sommaren 1995’s värsta oväder, när blixten nästan slog ned i flaggstången. Och vi som tvingades säga hejdå med världens tyngsta hjärtan i Maj 1998 när pappa hade hittat en kärlek 40 mil ned i landet och sedan bara träffades på loven i 1 års tid. Men sedan kom han tillbaka som tur var.

Man kan säga att från det att jag var 0 år till det att jag var 13 år så hade vi en relation som var närmaste okrossbar. Även om han blev arg som den argaste björnen på mig och jag rädd som den räddaste haren av honom så visste vi nog alltid vart vi hade varandra. Men när jag blev lite äldre, ville göra mer precis det som föll mig in just i det nuet så var vi inte lika självklara längre. Det är väl alltid jobbigt att se sina barn växa upp kan jag tro. Alltid jobbigt att se sina barn ta sådana beslut som man vet på förhand kommer att skada dom men som dom vägrar inse. Alltid jobbigt att inte vara verbalt benägen att uttrycka sina känslor. Eller att uttrycka dom överhuvudtaget. Alltid jobbigt att inte få den uppskattning man egentligen är värd. Jag vet att vi allt för ofta under åren sedan jag fyllde 13 äventyrat vår relation men jag vet också att dom starka banden som knutit oss samman sedan den där decemberdagen 1990 på Huddinge sjukhus aldrig någonsin kommer kunna kapas av eller lösas upp. Det är inte för ingenting som jag blir gråtmild så fort jag tänker på hur vi var förr i världen. Det är inte för ingenting som dina ord spelar nästan mest roll i mig. Det är inte för ingenting som jag lyckats blöta ned både mig själv, soffan och tangentborde under detta skrivande.
Vi är far och dotter och jag älskar dig min pappa.

MIN MAMMA

Min mamma är den som tagit hand om mig när jag varit sjuk, den som nattat, läst läxor, gått på utvecklingssamtal, betalat alla mina utgifter, skjutsat, hämtat, lärt mig pratar rövarspråket, bjudit in mig att socialisera med alla hennes vänner, ordnat kalas, målat rum, semestrat med, lugnat, köpt presenter, förbjudit, förlåtit, förklarat, försvunnit, förstått kort sagt så kan man säga att det inte finns en enda sak min mamma inte har gjort och inte någonsin skulle göra för mig.

Eftersom att det var henne jag levde med när jag var liten så var det också hon som fick ta de hårdaste smällarna (verbalt) och de hemskaste beteende från min sida, för att hon alltid varit självklar för mig och alltid kommer vara det. Jag tog henne förgivet under många år och jag vet att jag var en riktigt hemsk dotter (och det spelar ingen roll om puberteten hade sin del i det hela för man får inte vara så i alla fall) och såg på henne med kritiska ögon men ungefär för 3 år sedan kom jag till insikt om att hennes tid är lika lånad som min och att hon är lika såbar som resten av jordens befolkning och kan försvinna när som helst. Och om det skulle inträffa så skulle jag ha ytterst svårt att behålla fotfästet själv för min mamma är min självklara trygghet idag och jag vet absolut vad du gör för mig.
Jag älskar dej och en dag ska jag ge tillbaka allt du gett mig.

Och jag hoppas att ingen av er tar illa upp över att pappas text innehöll 294 fler ord än mammas för oavsett hur många ord jag använder så vet ni nog era värden i mig, mina fina föräldrar.