Min symbios och jag.
En gång symbiossystrar - alltid symbiossystrar, jag älskar dej Mymmlan Embronx!
Min lillasyster och jag.
Jag var som sagt på besök hos min far från igår till idag och där befann sig även min 11 år yngra lillasyster Evelina.
Jag och Evelina har under årens lopp haft en rätt sporadisk och distansier kontakt och rellation då vi "bara" delar samma pappa men i slutäden så vet vi nog alltid exakt vart vi har varandra, även fast hon är 9 och jag fyller 20 om bara några dagar.
På senare tid har jag kommit att förstå vad hon verkligen är för mig, och vad jag verkligen är för henne och det är en insikt som fått mig väldigt rörd. Jag älskar min lillasyster obeskrivligt mycket och skulle inte tveka en sekund att göra både det ena och det andra mot någon om den så mycket som krökte ett hårstrå på hennes huvud, missförstå mej rätt tack.
Jag har bara en lillasyster och hon har bara en storasyster (förvisso 3 bröder också som hon sällan träffar men dom räknas lika mycket för det) kort sagt så har vi bara varandra och dom banden vi har känns mer och mer för var dag som går och jag är så glad att du finns och en dag ska jag verkligen visa dej hela världen.
Min fina Evelina <3
Det här med att kunna sova 24 timmar nonstop.
Ja, jag tror jag skulle klara av det, att dömma av vad min kropp sysselsätter sig med just nu och har sysslat med i fler veckor nu. Det är en sak att vara trött för att man sovit för lite, en sak att vara trött för att man sovit för mycket, en sak att vara trött för att man har genomfört en thriathontävling, en sak att vara trött för att man varit eller är allvarligt sjuk, en sak att vara trött för att man har en bebis att anpassa sig efter, en sak att vara trött för att man rest till en annan kontinent med en helt annat tidsuppfattning, en sak att vara trött för att man druckit för mycket alkohol och en sak att vara trött för att man varit med om lite för många omställningar på kort tid.
Men jag har varken sovit för lite eller för mycket, aldrig ens tänkt tanken att medverka i en triahtontävling, förhoppningsvis är jag heller inte allvarligt sjuk, någon bebis har jag inte sett röken av på mycket länge, det var snart två år sedan jag var i usa, alkohol är inte vad jag föredrar mest och det där med omställningar, ja vad säger man?
Hur som helst så är det mycket påfrestande att gå omkring som en zoombie hela dagen och inte kunna bidra med 100% i det som sker för man skulle behöva sova ännu mer. Ett blodprov och en seriös utredning om vad som är i görningen - JATACK!
Att inte vara strandsatt längre.
Lussebulle.
Jag anlände i min älskade grislybjörn som min älskade bestämt sig för att kalla den och tog inte av mig den på hela kvällen. Love it! Gilla förresten att mössan är så stor och för nära att fokusen lägger sej på ansiktet istället.
Att alltid göra något kreativt av det man tar sig ann...
Att vara strandsatt.
Varför kan jag inte sova på natten? Varför ligger jag bara och vrider mej som en svettig rastlös korv? Nåja. Efter ännu en natts vedervördig sömn tvingade jag mig upp och styrde min kosa mot staden.
Uniflex bemanning hette dom visst, placerade på våning 8 i globen köpcentrum, ett bemanningsföretag i alla ära men det här med sjukhusvita intervjuvrum på 2*2 kvadratmeter, det förstår jag bara inte.
20 minuter utan överdrift, kanske den mest oengagerade intervjuven jag har varit på och kanske också den mest opersonliga men det är säkert bra, för det är motsatta mönster nu än mot vad det brukar vara. Känns det bra så går det dåligt. Känns det dålig så går det bra? Vi kan ju iallafall låtsas att den teorin stämmer, men att jag är "som klippt och skuren" för tjänsten (för det var så hon uttryckte det) det om något återstår att se.
Sedan dess har jag hunnit kraschlanda hemma i en kvart och sedan bar det av ut på Oaxen. Oaxen är ön som min pappa valt att flytta till. Den är ytterst liten och ligger 4 mil utanför Södertälje och rymmer endast ett 100tal hushåll. För att komma hit måste man dessutom åka färja. Exotiskt och spännande - javisst. Men inte lika som när färjevajern går av och man plötsligt är strandsatt, hur ska jag komma hem imorn?
Det återstår att se.
Att välja sida.
Kontentan av det hela - Mozilla har tillslut fått mig, i am sorry explorer.
nu blir det dagsuppdatering.
Anställningsintervju.
Nej jag är inte motiverad överhuvudtaget, men det kanske är bra.
Här bor;
Jag gjorde oss en dörrskylt här om dagen, för att vi är trötta på att få "Mikael Rova"s post och för att man måste ju se vilka som bor här. Min älskade blev så rörd av aktionen att han blev gråtig.
Sen så tror jag att den hjälpte också för i morse fick vi vårt första rättadresserade brev.
Det här med tid va.
Det har sedan 22 timmar tillbaka varit 5 dagar kvar till min födelsedag. Det kommer det fortfarande vara i 1 timme och 59 minuter till men efter det så är det bara 4 dagar kvar. En dryg timme eller 4 dagar.
Det är så märkligt det här med tid va, tid, tidpunkt, tidsuppfattning, tidsbaserad, tidsbrist, tidigare, tidsnog, tidning. Det har jag alltid tyckt och kommer nog alltid tycka. Så mycket som rör sig och andas och lever tack vare tiden, allt? Eller. Jag själv har ju ingen aning i tiden, som aldrig annars.
Det är som sagt 5 dagar kvar till min födelsedag och den insikten slog mig idag när Lilla Vännen var förbi på lägenhetsinspektion och vi satt i min soffa och åt lussebullar och ballerina med smak av pepparkaka och pratade om en sparkdräkt i vuxensize som hennes syster hade införskaffat.
Sambandet mellan födelsedag och sparkdräkt vet jag inget om men jag vet att om detta hade varit 2 år sedan så hade jag nog haft dagsnedräkning vid det här laget men icke. Födelsedagen i år är inget som bekommer mej speciellet. Eller mer korrekt, födelsedagen i år var inget som bekom mej speciellt tills min älskade i natt uttryckte något i stil med "jag kan inte berätta nu men du fyller år snart" när jag slutligen lät hjärtat yttra sig till det yttersta.
Så nu längtar jag alltså omänskligt massa till min födelsedag.
Att premiärblogga.
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg.
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader.
(för man vet att man har gjort det här många gånger förut)
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader och slutligen bestämma sig.
(och då har intresset bara runnit ut i sanden)
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader och slutligen bestämma sig att "nu är det dags, nu är jag redo!" och göra slag i saken och faktiskt trycka på "skapa din egen blogg".
(alternativt har innehållet blivit för intim för att kunna offentliggöras)
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader och slutligen bestämma sig att "nu är det dags, nu är jag redo!" och göra slag i saken och faktiskt trycka på "skapa din egen blogg" efter att ha ägnat timmar åt en envis stilmall som gör allt man inte vill och inget som man vill.
(då hjärtat varit skrämmande delatig i allt)
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader och slutligen bestämma sig att "nu är det dags, nu är jag redo!" och göra slag i saken och faktiskt trycka på "skapa din egen blogg" efter att ha ägnat timmar åt en envis stilmall som gör allt man inte vill och inget som man vill och när det plötsligt går som man vill så sitter man där, som tusen gånger förut med en blank sida och känner "var det här verkligen en så bra idé egentligen?" och man skruvar sig och vet att det inte är så jävla svårt egentligen men bara för att det är just så, inte så jävla svårt egentligen, så är det visst det.
(men vinden kan vända)
Att premiärblogga på en alldeles ny blogg som man gått och funderat på om man ska starta eller ej i flera månader och slutligen bestämma sig att "nu är det dags, nu är jag redo!" och göra slag i saken och faktiskt trycka på "skapa din egen blogg" efter att ha ägnat timmar åt en envis stilmall som gör allt man inte vill och inget som man vill och när det plötsligt går som man vill så sitter man där, som tusen gånger förut med en blank sida och känner "var det här verkligen en så bra idé egentligen?" och man skruvar sig och vet att det inte är så jävla svårt egentligen men bara för att det är just så, inte så jävla svårt egentligen, så är det visst det.
Men så PLÖTSLIGT så
kommer det orden ikapp en som de alltid gör tillslut när de verkar som mest borttappade och den här gången blir det inte som dom andra gångerna, för nu är nu och nutiden, samtiden är inte som dåtiden. Alltid en andra chans.
(och det gjorde den just!)
Välkommen till min nya blogg.