Det här med anställningintervju. Det här med snöstorm. Ja, vad säger vi om det egentligen?

Varför kan jag inte sova på natten? Varför ligger jag bara och vrider mej som en svettig rastlös korv? Nåja. Efter ännu en natts vedervördig sömn tvingade jag mig upp och styrde min kosa mot staden.

Uniflex bemanning hette dom visst, placerade på våning 8 i globen köpcentrum, ett bemanningsföretag i alla ära men det här med sjukhusvita intervjuvrum på 2*2 kvadratmeter, det förstår jag bara inte.
20 minuter utan överdrift, kanske den mest oengagerade intervjuven jag har varit på och kanske också den mest opersonliga men det är säkert bra, för det är motsatta mönster nu än mot vad det brukar vara. Känns det bra så går det dåligt. Känns det dålig så går det bra? Vi kan ju iallafall låtsas att den teorin stämmer, men att jag är "som klippt och skuren" för tjänsten (för det var så hon uttryckte det) det om något återstår att se.

Sedan dess har jag hunnit kraschlanda hemma i en kvart och sedan bar det av ut på Oaxen. Oaxen är ön som min pappa valt att flytta till. Den är ytterst liten och ligger 4 mil utanför Södertälje och rymmer endast ett 100tal hushåll. För att komma hit måste man dessutom åka färja. Exotiskt och spännande - javisst. Men inte lika som när färjevajern går av och man plötsligt är strandsatt, hur ska jag komma hem imorn?

Det återstår att se.