Det här med förlossningsberättelse dådå. Också något jag avsiktligt undvikit för det känns så herre-jösses-stort. Men nu nu har det ändå gått 9 månader och jag har insett att det nog inte kommer kännas mindre stort med tiden så det är väl lika bra att försöka klämma fram några rader. Hallå där prestationsångesten, det var länge sedan vi sågs, jag har inte saknat dig, nåväl here it goes.

Först kan jag började med att förklara att jag inte vet i vilken vecka vår Bonnie faktiskt är född. För att sjukvården kunde aldrig enas om hur långt gången jag faktiskt var. Ena sidan hävdade att det beräknade förlossningsdatumet var den 24 April och andra sidan den 16 April. Jag höll på det tidiga datumet, inte för att det var närmare i tiden (JA 8 dagar spelar roll, inte minst för psyket, när man väntar på det allra största i livet) utan för att det stämde i förhållande till tidpunkten jag kissade på en sticka och fick ett plus och det senare datumet gjorde inte det. Påtalade ganska snabbt för min barnmorska att datumet rutin-ultraljudet (= ultraljud som görs mellan vecka 16 och 19 för att fastställa graviditetens längd, antal foster, moderkakans placering m.m) hade gett mig inte stämde och hon förklarade att jag visst kunde ha rätt men att vi hur som helst ändå inte behöver bry oss jättemycket innan vi började närma oss vecka 39 eller så. Så fram till vecka 39 skulle vi leva i någon slags ovisshet. Relativt spännande, men lyckan över att allt hade gått så bra än så länge tog överhand och så mycket värdering lade vi inte i det, iallafall inte de första 33 veckorna. De sista 10 veckorna gjorde vi det. Eller mer korrekt, gjorde JAG det. För att det kändes starkt att dom hade fel. Jag bara visste det hela tiden. Nog för att tillväxtskurvan inte var överdrivet hög och nog för att jag inte heller var överdrivet stor men så var det de här med magkänslan (som kan visa sig värd att lita på, ur fler aspekter, uppenbarligen). Men det skulle dröja ända till vecka 39 innan någon faktiskt tog sig tiden att undersöka saken och lyssna på mig och MYCKET RIKTIGT så var jag 10 dagar felräknad och tid för igångsättning bokades illa kvickt. Kände någon form av lättnad men ändå små sting av rädsla då ett överburet barn kan ha lika otrevliga förutsättningar som för tidigt födda, för att moderskakans funktioner börjar försämras med tiden och för att den är just utav största betydelse för barnet.

Bonnie var alltså först beräknad att komma den 24 April. Sedan efter att någon tog sig tiden att under söka saken så var hon plötsligt beräknad den 14 April. Då var det den 23 April. "Det här med att vakna i tron om att man är 1 dag från beräknat födelsedatum, till plötsligt få veta att ha gått över tiden med 8 dagar och är sammanlagt 10 dagar felberäknad - Bra där sjukvården, för det här har jag ju inte haft på känn sedan i November... Tackar mitt verbala jag för förmågan att göra min röst hörd och Hej vecka 42!" som jag skrev på facebook. Genast bokades igångsättning (28 April - 10:30) och jag återvände hem, återställde vårt kök som dagen innan hade fått sig en omgång av Anticimex då vi två veckor tidigare fått malinvationen3000 (eller mer exakt - mortfjärilsinvation) och som hade krävt att vi dels plockade rent hela köket, sedan höll oss hemifrån i 24 timmar och inte minst flyttade pippisarna tillfälligt pga. farliga gaser. Hej och hå. Faktiskt himla typiskt mitt liv. Hur som haver så fortsatte dagen och dagen efter det utan vidare bryderier. Trodde verkligen helt oövertygbart på att det skulle bli igångsättning fem dygn senare och kände mest för att snabbspola tiden och få det överstökat. Som man känner i slutet av en graviditet. Trodde absolut inte att det under några omständigheter skulle kunna sätta i gång av sig självt. ABSOLUT INTE. Att Fru Slempropp hade gett sig av i omgångar sedan 3 dygn tillbaka tog jag inte som ett tecken på något. Heller inte hennes kompanjon Mini-Blödning plötsliga existens. Trots att förlossningen på HS (jo det var dit vi hade önskat att få komma från början) bad mig vara observant. Så dagarna fick gå i samma zombieanda som de hade gjort i en månads tid nu (okej det var en lögn, jag tränade både yoga och vattengympa till början av April). Ställde i ordning det allra sista och spenderade majoriteten av tiden med min mamma i vanlig ordning och alldeles för lite av den i horisontellt läge, kan man komma på såhär i efterhand.

Men så plötsligt på morgonen den 25:e April när jag hade vart uppe för den tredje rundan i ordningen för stretch/kiss/samarin (som inföll minst fyra gånger per natt) och precis skulle till att somna om så kom som en låååååååång mooooooolande mensvärksinspirerad känsla i de nedre regionerna att uppstå. Hajade givetvis till omedelbart typ "VAR DET DÄR EN VÄRK?!" men slog lika kvickt som den hade kommit, bort tanken för det kunde ju bara inte ske, jag skulle ju bli igångsatt och bebisen hade ju byggt ett jädrans trevligt bo som inte fanns anledning att lämna, enligt ultraljudsmänniskorna 2 dagar tidigare. Men envisades ändå med att kika på klockan. 04:00. Nu sover vi. 04:23. AJ FAN. 04:39. Men för i helvette. 04:53 *FLÅSFLÅSFLÅS*. Och sedan ringde Marcus klocka 05:00. "Ehm alltså det kan vara så att det kanske kommit igång nu för jag har fått regelbundet ont i en timme nu.. ehm.." *lätt skämsig röst*. Men eftersom varken jag eller Marcus gjort detta förut så vågde väl ingen riktigt ta detta på allvar. Så Marcus åkte iväg till jobbet med orden "jag tror du skulle ha ondare om det var på allvar" och jag höll med. Återvände till sängen men insåg rätt snart att badrummet troligtvis var ett bättre tillhåll med tanke på hur min kropp reagerat tidigare vid intensiv smärta (för jo, den var intensiv). Och där spenderade jag kommande timme. Sedan började det göra väldigt ont med bara 3 minuters mellanrum. Typ lite lätt bleknosad ringde jag HS, mest för att rådfråga om de tyckte jag borde ringa hem Marcus (det tyckte dom) men också för att kolla läget om vi eventuellt skulle behöva åka in (man vet inte sånt här som förstföderska). Svaret blev "Ring hem din sambo omedelbart" och "Vi har precis genomlevt natten med flest födslar i hela stockholms län, det finns risk att ni inte få plats någonstans och måste åka till Nyköping". INTE vad man vill höra. Ringde iallafall hem Marcus som satt på klockansexfikat med hela sitt jobb och inledde dansamaraton med mig själv och magen. Lovsånger på fullfräs och att vagga som en annan slowmotionanka. Ringde i samma veva till Jeanette, min lillasysters mamma, som hade lovat att vara med under förlossningen och fick lite pepp-talk.

Marcus var åter på plats efter en timme, lagom till att jag börjat mitt försök till att äta den då "världens godaste" frukosten - majsflingor med russin och mjölk (hej tillfälliga smaklökssensationer), något jag snabbt slutade försöka med då det inte är världens mest tilltalande grej att äta när halva magen samt ryggen känns som att de är på väg att gå sönder, återgick istället till Herr Tens-apparat som jag fått låna två veckor tidigare från en privat mödravårdsklinik (där vi även gick på extremt bra förlossningsförberedande kurs). Tens var grejen. I ungefär 30 minuter. Sedan hjälpte dem inte överhuvudtaget... (kan vart så att vi inte förstod oss på apparaten och bara fick upp styrkan på stötarna till minimumnivån) Ringde förlossningen igen och nu sa dom "kom för kontroll". Värkarna kom nu med tre minuters mellanrum men var bara runt 30 sekunder. Mot Huddinge sjukhus bar det av, nu var klockan 07:45.

Väl framme på sjukhuset släppte Marcus mig vid förlossningens entré där jag blev upphämtad av en barnmorska som kanske inte var den allra trevligaste jag mött. In på ett rum omgående och på med ctg-dosan på magen i 20 minuter för att mäta värkarna. Då blev värkarna självfallet mer sällsynta och betydligt svagare i styrka. "Du befinner dej i det allra allra första förstadiet och har med största sannolikhet förvärkar, du är öppen 1,5 cm och det kan vara allt ifrån någon dag till ett par veckor kvar". SKIT OCKSÅ. Det var inte direkt oväntat att få den "domen", tänkte ett flertal gånger i mitt stilla sinne när vi åkte in att det här inte kändes som det slutgiltiga men likväl var besvikelsen minst sagt stor, jag ville ju föda barn idag. Men det var inte mycket mer att göra än att åka hem, så vi åkte hem. Ringde Jeanette och meddelade som de hade sagt och styrde sedan iväg till Coop för inhandling av ät-bart, det var ju löningsdag och vårt kylskåp ekade tämligen tomt. Marcus gick in med orden "jag skyndar mig". 45 minuter senare var han tillbaka. Södertälje kommuns samtliga gruppboenden passade tydligen också på att fylla på sina kylskåp just idag. Extrem otajming, det är INTE att rekommendera att sitta fastspänd i en bil med värkar i 45 minuter. Särskilt inte i gassande solsken och definitivt inte med full blåsa. Aj.

 

När vi kom hem smsade Jeanette att hon var på väg till oss och jag bråkade med tensapparaten och förstod oss slutligen på varandra, jag och apparaten. Sedan följde en eftermiddag i öppningsskedets tecken. Klockan 13:00 pep min mobil att det var dags för tvättstuga och eftersom att rörelse är att rekommendera i det stadiet så tänkte jag definitivt fullfölja mina ursprungsplaner. Ned i tvättstugan bar det och därefter ut på värkpromenad i Karlhovsskogarna. Backe upp och backe ned travade vi, jag först med tensen fastklistrade på ryggen och magen i vädret, Marcus efter med fjärrkontrollen som styrde tensens  och Jeanette sist med min mobil i högsta hugg för att klocka värkarna. Vid varje värk måste jag hojta till Marcus att trycka igång tensen, till Jeanette att starta värkklockan, samtidigt som jag profylax-andandes kramade ett träd eller stod böjd över knäna, riktigt filmiskt, riktigt komiskt, riktigt smärtsamt.

Vid tre var vi klartvättade och färdigpormenerade, Åsa ringde och undrade vad som skedde, under dagen har även flera av mina vänner smsat, facebookat eller försökt ringa och fråga om det kommit någon bebis.  "Nej vänta Åsa, jag ska bara andas lite..." *flåsflåsflås* "...så!". Ungefär här började värkarna bli starkare och att fnissa bort dem och se komiken i det hela var inte längre möjligt. Tänkte ställa mig i duschen men Jeanette tyckte vi skulle ringa in till förlossningen igen och dem i sin tur bad oss åka in. Fick återigen berättat för mig att det var väldigt fullt överallt i stockhols län men blev förpassade till Södertälje sjukhus, något jag då langade krokodiltårarna över (hej hormoner) då de var vårt sista handsval (pga. tidigare incidenter 2013 då de var på väg att stjäla en av mina äggledare utan att ha inspekterat samtliga provsvar, provsvar som sa att båda äggledarna gott kunde sitta kvar... Inte jättemycket förtroende.)

 

Att i bästa mån det går attackspringa (läs; vanka) ned för 3 trappor för att inte få en värk mitt i passagen. "Hej hej du pratglada granne, vi ska bara åka in och föda lite barn här serru". Från vårt hus till Södertälje sjukhus tog det 5 minuter. 5 minuter för mycket enligt min mening. Extremt lättirriterad och smärtdrabbad. När vi kom fram så mottogs vi iallafall av en barnmorska som hänvisade oss till rum C och ctg:et kontrollerades igen. Täta värkar nu men fortfarande 1,5 cm öppen. På 12 timmar. TOLV. Langade krokodilisarna för andra gången för dagen och förklarade att jag INTE kunde åka hem med den här smärtan och fick efter en liten stund godkännandet att stanna kvar och avvakta lite, mot att jag tog emot en spruta morfin i ena skinkan. För att kunna slappna av och sova lite, sömn kan ha samma inverkan som rörelse nämligen. Sagt och gjort. Sedan blev allt väldigt luddigt men dessförinnan passande jag på att ta loss tensen och fastna i dem med fingrarna samtidigt som Marcus råkade brassa på med full stötstyrka - krokodiltårar #3.

Morfinet lades 16:50 och hjälpte i ungefär två timmar, sedan började det kännas som att min rygg var på väg att gå av i svanken men eftersom att jag inte var mer öppen och heller inte inskriven ännu så kunde de heller inte erbjuda nå mer smärtlindring än det jag redan hade fått och värmedyna. Så från klockan kl 19 till klockan 21:30 turades Jeanette och Marcus om att agera svanktryckare. Mellan värkarna lyckades jag slumra lite men måste stup i kvarten vanka och kissa så nå vidare vila blev det inte. Ett positivt besked var att Jeanette som hela dagen hade vart inställd på att behöva jobba natten som kom fick ledigt och därmed kunde medverka på hela förlossningen, som vi hade önskat. Stor tacksamhet. Obeskrivlig trygghet.

Klockan 21:30 skrev de ÄNTLIGEN in oss på förlossningen, då hade jag på 5 timmar öppnat mig ytterligare 1,5 cm dvs. 3 cm öppen och beviljad lustgas - tjihoo! Blev extremt "full" och utskrattad av mitt sällskap, hjälpte sådär mot smärtan men försökte stå ut en stund iallafall. Prövade att stå, sitta och gå men insåg rätt snabbt att ligga var det enda rätta. Ungefär nu passade jag även på att få feber och tillhörande frossa och for runt som ett annat darrande asplöv i sängen. Mycket olägligt, särskilt också eftersom att jag fick klassiska febersymptomen ömmande hud, dvs. jätteont i hela skinnet och all beröring gick fetbort. Tar tacksamt emot alvedon.

Klockan 23:36 blev det dags för ryggbedövning - epidural; EDA och i samma veva fick jag en sånn där fräsig sjukhusskjorta och ett par nättrosor med tillhörande jättebinda. Eftersom att jag är lite lätt skrajsen för nålar så fick jag tacksamt nog också emblaplåster med bedövningsmedel både på handen där ena infarten skulle sättas och på ryggen där andra infarten skulle sättas samt där lokalbedövningen skulle läggas. Hade fått höra innan att EDA var grejen och att det inte gjorde särskilt ont allt att sätta. Det mina vänner kan jag ju inte direkt säga att jag höll med om. Det gjorde ONT. Så pass ont att jag tror jag höll på att tuppa där ett tag, att döma av den plötsliga "drömmen" att jag befann mig på min mammas altan mitt i sommaren med mamma. Vrålade i min nu självklara vän lustgasmasken (som jag vägrade lämna ifrån mig) men fick trots det höra att jag hade varit "ovanligt tystlåten" under själva ingreppet. En liten rolig detalj här var när narkosläkaren undrade över hur lång jag var och jag hög som ett hus tar andningspaus från lustgasen och hojtar "JÄTTElång". Sedan minns jag timmarna från klockan 00 till klockan 02 som tämligen lugna, så fort EDA:n börjat verka, vilket var ganska jättesnabbt, så gick det plötsligt att andas ordentligt, släppa lustgasen och för första gången under vår nu 8 timmar långa vistelse här (dvs. 21 timmar med värkar) ta in omgivningen. Hej på er allihopa, är det såhär ni ser ut. Mycket trevligt. Inte lika trevligt att bebisens, enligt förlossningsjournalen, puls gått ned ordentligt och att hon nu börjat sluta röra sig, nåt hon skulle pyssla med tills hon faktiskt kom ut, om detta var jag lyckligt ovetande trots regelbundna laktatprov (blodprov som tas från bebisens hjässa för att visa syresättningen). I samband som det första laktatet togs gick även vattnet. Mycket märklig känsla. Mycket vatten. Mycket blött. Nu var jag plötsligt öppen 7 centimeter. Ungefär nu börjar även lustgasen låta "wiwiwiwi" enligt min mening. Lite småhög var det ja.


Klockan 02:09 började värkarna kännas orimliga igen och jag fick mer ryggbedövning, 21 minuter senare är jag plötsligt öppen 10 cm. Ryggbedövningen hjälpte inte längre särskilt mycket och smärtan tog plötsligt en annan karaktär, JAHA - det är ni som är krystvärkarna. Andades lustgas och kände nu vid varje värk som att all tyngdkraft i hela världen befann sig i mitt underliv. Jeanette ringde på klockan och förde min talan men ännu var det inte dags att börja krysta. Minns återstående 2 timmar som lätt panikartad, som att kroppen nu gjorde lite som den ville och att jag inte hade någon större chans att styra den, halvmysigt med ett kontrollbehov utan dess like i bagaget. Och fortfarande lyckligt ovetande om laktatproven och de oexisterande fosterrörelserna. Får förfrågan om jag vill gå och kissa och tänker att "javafan, helt invalid är jag väl inte!" men märker snart att jodå, jag kommer visst inte upp, varsegod och tappa mig.

Jag upplevde aldrig den omedelbara extremlyckan samtliga verkar gripas av. Självklart var jag innerst inner sådär genomlycklig och självklart grät jag en skvätt men faktum var att det nog mest var tårar av lättnad att hela processen var över, spänningar som släppte osv. Jag minns att jag tyckte det tog lång tid innan jag fick upp henne på bröstet, att hon var väldigt ren för att precis ha vart med om att precis födas (något jag senare fick veta berodde på mitt förlossningsbrev som önskade att hon skulle vara "ordentligt avtorkad" haha) och att hon inte hade några ögonbryn. Jag minns att hon lät som ett litet lamm när hon skrek och att hon absolut inte såg ut som jag hade föreställt mig. Sedan så dök det plötsligt upp en okänd man vid min sida som önskade grattis och lycka till och som visade sig vara barnläkare han också. Jeanette sa hejdå och Marcus behövde gå och parkera om sin bil och efterarbetet sattes igång. När den processen var över och Marcus tillbaka så blev vi serverade den omtalade fikabrickan med världens godaste champis medan Bonnie hittade bröstet och omedelbart rätt sugteknik. Där efter kom det en ny barnmorska som mätte och vägde - 53 lång och 4320 gram. Marcus fick äran att byta första blöjan och klä på henne och jag förpassad till en dusch för att kissa. När jag kom tillbaka fann jag Marcus med sovande Bonnie i famnen och en miljon känslor. Sedan bar det iväg till BB där vi blev kvar i två dygn.

Och det var det. Att föda barn är det absolut största och bästa jag någonsin vart med om. Jag är så himla nöjd med förloppet och blir fortfarande, nio månader i efterhand, alldeles lycklig av att tänka på det. JA det gjorde fruktansvärt ont och JA jag var livrädd stundom men på det stora hela så är det utan tvekan något jag är beredd att göra flera gånger om, helst nu på en gång.