Om Mars var mörker och ångest så var April ljus och lycka. Allt vände. För att jag såg till att det vände. Som man måste göra om man vill något. Att slutligen greppa tag i vad som är för att fatta vad som verkligen betyder nåt, ungefär och att tro att det bästa inte hänt än, som Håkan Hellström sjunger. Spontaniteten, karatefyllornas (uran karate) och euforins April 2013.

 

---

Onsdagen den 3:e. Veckan vi tog otillåtet påsklov för att samla ihop oss lite bättre i Hölö för att få en chans att förstå nuet lite bättre än hittils. 10 dagar tidigare hade jag avblåst alla Umeåplaner som fanns i absolut sista stund och 3 dagar tidigare för andra gången i vår rellation förklarat att jag inte är nåt flickvänsmaterial egentligen, jag som är så knepig och var ungefär en millimeter ifrån att göra slut på allt vad vi innebar. Man kan beskriva det som att jag alltid varit extremt kär i den här fantastiska varelse men stundom slagit ifrån mig alla de känslorna då jag tenderar att krångla till det för mig själv himla mycket i huvudet och hjärtat och inte tycker att han ska behöva stå ut eller drabbas av något sådant, världens snällaste tålmodigate som han är. Där av ihopsamlingen och det otillåtna påsklovet. Den extrema tacksamheten i efterhand för att det finns batterimammor som fångar ens sunda förnuft när man tappat bort det och pojkvänner som står kvar och ser rätt igenom en när man själv är förblindad. Tacksamheten att bli hjälpt och hitta rätt igen. 

 

Fredagen den 5:e. Lekte med filuren i baksätet, Carro, och smugglade sedan med henne på pizzaafton i Hölö och sist på en av vårens roligaste spontantillställningar hos Marcus vän. Det var så himla fint att kunna umgåsa alla 3 som förr i världen även om förhållandena är minst sagt annorlunda nu.