Det är nu 11 månader sedan jag var här inne senast och petade och säga att "mycket har hänt" vore en underdrift, för så mycket jag varit med om det senaste året minus en månad har jag aldrig varit med om inom så kort tid i hela mitt liv. Att skriva om sommaren känns inte relevant alls, nog för att jag brukade och fortfarande brukar ha behov av att detaljerat berätta om allt som hänt efter ett långt uppehåll, för att inget får under några omständigheter falla i glömska, men då det inom 7 veckor kommer en ny sommar så känns det för långt bort. Jag tänker istället skriva om de sista månaderna i livet. Så kortfattat som jag kan.

På min externa hårddisk finns en mapp som heter "Orden" och i den mappen finns ett dokument som heter "Hjärtat" på 72,2 kb, 22 sidor, 11 377 ord och 100 känslor som jag skrivit på sedan i Januari. "Hjärtat" var tänkt att bli vad detta kommer att bli men då det riktiga hjärtat inte på några villkor var beredd på att genomgå allt en andra gång så nära inpå, som det blir när man fördjupar sig i och återberättar nåt, som jag faktiskt gjorde, som det faktiskt var då, och var större och krävde fler kb, sidor, ord och känslor än vad jag först var beredd på, så kom det på avfart. För att det var det hårdaste jag gått igenom under hela min livstid och fortfarande är himla hårt stundom, för det är vad det är, himla hårt stundom.  
"Hjärtat" kommer att bli av men inte just nu och inte här för i "Hjärtat" står saker som skulle kunna komma att trampa på både 2 och 3 ömma tår och får både 4 och 5 fel nyfikna ögon att asdömma mig och det är det sista jag vill vara med om just nu. Klart ni ska få veta, ni som står mig närmast, det kan jag vara er skyldig, men då kommer det upp på en sluten sida, om ni finner nåt intresse i det vill säga. Säg gärna till. Men i nuläget är detta vad jag kan ge.

Det är såhär det är. Det har nu gått 7 månader minus en dag sedan jag och Thomas slutade vara ett vi. Det var ett gemensamt beslut men likväl det hårdaste av allt i alla tider. Som många av er vet så var vi sambos och förlovade och jag trodde (vi trodde) ända tills stunden vi sa att nu är vi inte ett vi längre att vi var menade för en livstid. Hela livet slängdes omkull med andra ord och metaforen att nån rycker undan mattan under ens fötter stämmet så väl. Jag slutade omedelbart att bo i lägenheten, även det var ett gemensamt beslut, för att skona oss själva. Från allra första början bytte jag sovplats varje natt. Åkte runt med min fjällräven hårt packad med det allra nödvändigaste, alltid på flykt och alltid på sparlåga. Slutade äta, slutade sova och rökte ett paket ciggaretter om dagen. Jag kallar det sedan tidigare att vara odödlig, att leva on the edge, så man precis överlever, att utmana ödet 24/7  men ändå bad jag till Gud flera gånger dagligen "Käre Gud gör så att jag överlever" för faktum är att jag trodde att jag skulle stryka med stundom och det ville jag aldrig oavsett smärta och ångest.

Odödligheten höll i ungefär 14 dagar. Sedan blev jag övertygad om att packa min stora lila väska (den vi en gång stoppade in Viveca i och stängde dragkedjan utan besvär) och placera mig och den någonstans iallafall en liten stund. Placerade den och mig på Tedh och Nattas golv i Riksten och blev deras inneboende ett tag. När jag upptäckte att mina kläder började se mer ut som en ryamatta än som mina kläder lät jag den flytta hem till mamma. Jag själv fortsatte att sova på Tedh och Nattas soffa nästan alla vardagar och i Marcus säng på helgerna. Ibland sov jag också hos mamman men det var oftast för stillsamt för att kunna undgå ångesten som man sprang runt med dygnet runt efter uppbrottet.

I September gjorde vi slut men redan 3 veckor senare ändrade jag min statusrad på facebook från singel till upptagen. Han heter som sagt Marcus (som ingen kunnat undgå) och är en vän sedan 5 år tillbaka. Vi har under alla år tyckt mycket bra om varandra, stundom lite för bra och tvingats stänga varandra ute men generellt sett alltid haft den andra någonstan långt bak i huvudet oavsett månader av tystnad och jag brukar kalla honom min bästa killkompis sedan sommaren 2009 då vi gjorde allt tillsammans. Marcus och jag återfår kontakten efter många månaders tystnad och ett snesteg som heter Duga, några dagar innan uppbrottet, visst spelar det in att han plötsligt återvänder, inger ett slags lugn (som det alltid gjort) men från början finns INGA avsikter. Vi ses en fredag, kysser varandra en lördag, kommer på oss förälskade i varandra en onsdag och blir varandras 10 dagar senare. Ja det gick fort och jag känner mest skuld i början. Får man verkligen lämna en trolovad den artonde och hitta ett annat hjärta den sjätte? Egentligen får man inte det men i praktiken var det inte riktigt så heller. Marcus och min historia är väldigt lång och har aldrig varit enkel. Och jag har själv varit där, varit den som blivit över och den smärtan är bortom alla ord i världen

Och jag är kär och du är kär men jag är livrädd för jag äter fortfarande inte, sover endast fyra timmar per dygn, har inte varit i skolan på tre veckor, röker ofantligt mycket och har absolut inget som talar för att jag skulle kunna vara bra för dig. Du vet säger du och du accepterar det säger du och nu är du min flickvän säger du. Också är det jag. Som jag skrev på facebook till en man som behöve kommentera "OJ! Det gick fort!" - För den utomstående ja, för den inomstående nej.

I Oktober flyger jag bland molnen och känner mig så himla trygg och säker i mig själv. Dels för att jag nu gått ned nio kilo men också för att jag insett att livet är mitt att göra vad jag vill med. I November kraschar jag hårt och verkligheten kommer ikapp. Ligger på Nathalies säng och hyperventilerar och tror att jag ska dö igen. Gör saker som gör det hela värre men som jag tror hjälper och kan inte på några vilkor förstå varför du (T) inte vill veta av mig. För det vill du inte i två veckor. Sedan vill du plötsligt det och hela världen slås omkull igen och jag är plötsligt inte säker på nåt längre, förutom en sak - att jag måste flytta. Flytta till Umeå.

"För att jag alltid velat bo norr över. För att jag vill uppleva en stad där stigarna inte redan är upptrampade. För att jag inte har något här som håller mig bunden längre. För att jag vill lära mig livet från scratch helt ensam. För att det var där uppe jag ville plugga från början. För att det är Umeå".

Förklarar jag.  Det hela går mycket fort, som med allt med mig när jag fattar beslut om nåt och inom två veckor har jag en andrahandstrea på 79 kvadrat ståendes och väntandes på mig, men jag flyttar först i Januari, när jag omtentat de 4 tentorna min ångest den här hösten satt stopp för. I övrigt så festar jag hårt, fortsätter att testar mina gränser till max och börjar äta kött igen för att jag inte orkar bry mig längre.

I December fattar jag mitt sunda förnuft, efter 4 veckor av ambivalens och det är också PISSJOBBIGT men en nödvändighet förklarar jag för dig och mig och nu får det vara såhär, nu får det vara nog. Slutar oäta, osova och extremröka och släpper in Marcus på riktigt. Flyttar ut alla mina saker från lägenheten och låter dem bo i Marcus mammas butik, börjar sova ännu mer hos Natta (som nu är hennes egen bara) och har som ett litet kollektiv jag, Marcus och Natta. Och allt börjar kännas mycket bättre, mycket stabilare.

Också fyller jag 22 och har middag på Hard Rock Café och alla jag tycker så mycket om är där. Sedan blir det jul och vi firar med Marcus familj och på juldagen bilar vi till min farmor i norr. Åker skoter, pulka och spark. Sover länge, andas djupt och känner genuin lycka för första gången på väldigt länge.

Den 29:e December besöker vi min nya stad och bara njuter av livet. Lugnet efter stormen tror vi. Glatt ovetandes om vad som komma skall. Snarare lugnet INNAN stormen. För vi ska nu bli ögonvittnen till nåt som är så fint i början men urartar i nåt vi aldrig kunnat drömma om i slutet. Slutar prata med mamma, flyttar in permanent i Marcus stuga i Hölö (på hans pappas beordran) och spenderar 30:e December till 1:a Januari på sjukhus. Börjar inse hur mycket jag faktiskt utsatt mig själv för sista fyra månaderna, hur mycket stryk min kropp faktiskt fått ta och hur lite till som krävs för att den ska ge upp helt.

Januarimånad är ett enda stort svart hål. Är ledsen mest över allt,  mest överallt. Hos Jeanette, hos din mamma, hos din pappa, på pendeltåget, i vår gamla lägenhet, i Åkers styckebruk och i skolan. Tror mig klara mer än vad jag gör vilket resluterar i ett breakdown á la brutalos i skolan och sedan sjukskrivning i 6 veckor. Men jag får fyra nya vänner som ska komma att förgylla min tid avsevärt. Januari är tänkt att bli min flyttmånad och visst svider det när jag tvingas inse att det inte kommer bli av datumet som jag satt, visst gör det de, men samtidigt känner jag lättnad. Idén som först var min har kommit att bli vår och nu ska du också flytta har vi bestämt men för att det ska ske så måste du ha ett jobb i Umeå och det har du inte. Och inte jag heller men jag har en skola jag är tänkt att gå till som jag inte går till. För att jag inte orkar. Och jag lyssnar bara på låtar som Gubben I Lådan (Daniel Adams-Ray), Rostig Kärlek (Petter), Svalkar Vinden (Den Svenska Björnstammen), Kärlek Vid Sista Ögonkastet (Maskinen), Black Dahlia (Hollywood Undead) och Tröjan Du Hatar (Norlie & KKV). Och är allmänt jävlig att ha och göra med.

Sedan blir det Februari och vi inser att vi måste stanna ännu ett litet tag för i tillståndet som är nu måste vi vara tillsammans för tillsammans är vi starkare. Så vi stannar och du söker en miljard jobb där uppe och alla säger "tack men nej tack" och jag börjar få panik över att bo i en resväska och över att duvorna snart måste bli flyttade från T's lägenhet. Spenderar några helger på Oaxen där jag har en av mina största tryggheter och börjar må lite bättre. Flyttar duvorna hem till min mamma, som jag pratar med igen och sover hos ibland, den 24:e Februari. Och det känns jobbigt för vi har inget längre att prata om du (T) och jag och det här är det absolut sista som vi delar som vi slutar dela och din lägenhet luktar så jävla mycket oss.

Postar iväg 32 olika brev med jobbansökningar till Umeå och får svar på 2. Och den 2:a Mars tar vi tåget upp igen och inleder stora jobbsökarveckan. Vi bor i min lägenhet, hyr världens minsta bil från statoil, fascineras över hur himla mycket mer snö det är här, lagar bara mat som vi tycker om, gör allt för att lära känna vår nya stad, går på lägenhetsvisningar och på arbetsintervjuer varje dag. Jag får svar från Jula och Ica-Maxi och intervjuerna går helt otroligt bra. Du får svar från Sjöboden (fiskföretag) och Kurres Bil. Och det är en väldigt fin fast omtumlande vecka men det enda jag kan känna när vi sätter oss på tåget hem till Stockholm igen är... lättnad.
 När vi kommer tillbaka till Stockholm igen börjar uppförsbacke nummer; har-tappat-räkningen. Nu  har jag fått tillbaka försmaken att bo själv igen och får panikångest av att se min stora lila resväska på ditt trägolv i din lilla stuga.

gråter jag. "Jag vet, jag vet" suckar du. Och jag vet att du vet hur jobbigt jag tycker ALLT är. Och du vet att jag vet hur jobbigt du tycket ALLT är. Och den ekonomiska biten är också svår men du har en snäll pappa som löser allt. Också ringer Ica-Maxi och säger "Hej Madeleine vi vill att du börjar jobba hos oss med omedelbar verkan". Också ringer Jula och säger "Hej Madeleine, intervjuen gick ju jättebra, när vill du börja?". Och dagarna efter ringer Sjöboden och erbjuder dej anställning från och med Maj. Nu är allt fixat. Nu har vi allt vi kämpat för och väntat på i fyra månader. Nu får jag kalla fötter.

Vi sitter i bilen den 24:e Mars (två dagar efter att jag har varit på introduktion på Ica-Maxi) och är påväg från Oaxen efter barnvaktning av systern som välkomnade oss med en bild på dej och mej med texten över "Ett par som håller ihop för alltid", när det slår mig att jag håller på att göra något jag för 6 månader sedan svor för mig själv att aldrig göra. Att aldrig gå emot mig själv igen. Jag kan inte flytta 70 mil uppåt utan alla jag älskar, jag har varken behovet eller viljan. Jag vill inte attackköpa en bostadsrätt jag inte finner attraktiv någonstans och jag vill absolut inte göra det med den här osäkerheten och ångesten lurandes i bakgrunden. För det är så jag har känt sedan vi kom hem från Umeå sista gången, osäkerhet och ångest. Och det är faktiskt mitt ansvar att säga till nu och inte imorn när vi skrivit på avtalet för bostadsrätten och ditt nya anställningavtal och lagt det på lådan, eller ännu värre om två månader när vi väl sitter där, att jag inte vill mer. Jag vill inte, jag vill bara vara jag och jag har inte fotograferat, illustrerat eller skrivit på 7 månader.

Vi kör hem till dig och jag säger att jag vill flytta min lila väska till mamma och du svara "absolut" utan några frågor. I bilen påväg till Salem, där min mamma bor, säger jag att jag måste berätta nåt och du blir livrädd. "Det är ingen fara säger jag" med hjärtat i halsgropen "Kör mot Åbykvarns strand". Och vi kör mot Åbykvarns strand och sätter oss på en brunn och ser ut på vattnet och är tysta. Och det ligger i luften så jävla tydligt men du får ändå dra det ur mig. Också säger jag allt som jag känner och vill och gråter och snorar och viftar med armarna och säger att jag är värdelös och att jag förstår om du inte vill vara med mig nu, jag som bara förstör och ändrar allt i sista sekunden, men du blir inte ens upprörd. Du bara förstår och det gör du alltid, för du är världens bästa Marcus.

Och så ser det ut nu. Vi blir kvar här. Och vi blir kvar som vi är. veckorna efter det beslutet var naturligtvis väldigt turbulenta då vi plötsligt behövde tänka om helt och hållet. Först tänkte jag att jag ville bo själv och bara få vara jag och göra allt jag inte gör nu. Sedan hände något som fick mig ned på jorden igen och fick mig att inse igen att jag faktiskt är urbota askär i den där fantastiska individen som envisas med att kalla mig sitt Krångel, gång på gång fångar mig i fallet (även bokstavligt talat så att hans pappa måste hojta "lägg av med det där, jag blir orolig"), köper ett trekilos påskägg till mig, accepterar älskar förlåter och förstår mig till 100% i de allra svåraste stunderna, ja han som väntat på mig i 3 år och som jag blir helt fånig av att inte få träffa dagligen, varför i hela fridens namn ska vi sära på varandra om vi knappt klarar 24 timmar på varsitt håll? Nej bara.

Och igår var jag med om in första operation i hela livet. Blev sövd och karvad i med narkos och hela kittet och vaknade helt väck  (men kunde ändå förmå mig att pressa fram "Vart är Marcus?") och fått knapra citodon sedan dess och knatar omkring som en annan sengångare, men faktiskt så känner jag  att idag är första dagen på 7 månader som allt faktiskt håller på att lösa sig. Trots att jag fortfarande bor på madrassen på mammas golv och trots att det var först för två veckor sedan min lila väska blev tömd på riktigt (så nu har jag "bara" 3 olika platser jag förvarar mina ägodelar på) och trots att jag står helt utan någon inkomst eller sysselsättning i nuläget så kommer allt bli så himla bra tillslut. Och så är det. Det är såhär det är.

De senaste sju månadera har varit de allra jobbigaste, hårdaste, mest ledsamnaste, ångestladdade i hela mitt liv och jag vill aldrig göra om dem, men faktiskt så vill jag inte heller vara utan dem för det är faktiskt sådär som jag skrek att det inte var den där tisdagen artonde september när vi hade avlossat det sista skottet och jag var vitpudrig av saltkristaller i hela ansiktet och på halsen - what doesn't kill you makes you stronger.

 

Avslutningsvis vill jag tacka alla er, ni som blivit mina ögonvittnen, ni som mer eller mindre ofrivilligt iakttagit, undrat, tänkt, tyckt, tagit hand, lagt förband, uppmuntrat, nedmuntrat osv. det som skedde för sju månader sedan och fortfarande stundom sker. Utan er - inget mig.

Tack Nathalie, för ALLT verkligen, för att du hjälpte mig att strukturera mitt liv straxt efteråt (skrev packlistor, arrangerade nedpackning av det gamla, planerade mina dagar etc.) för att du lät mig bo på er soffa, äta upp er pasta och cornflakes, för att du lät mig vara hur trasig som helst när som helst var som helst, för att du fick mig att inse att det är helt okej att gråta och må dåligt, för att du stannade hemma från ditt jobb och tog hand om mig, för att du lät mig sova under ditt täcke i din säng, för att du fanns anträffbar både IRL och på telefonen 24/7 oavsett om du jobbade 2 timmar bort, för att du släppte in Marcus omedelbart.

Tack Julia för att du såg rätt igenom mig från början, tvingade mig att börja äta igen, alltid svarade  ärligt när jag frågade och erbjöd mig att flytta in hos er med omedelbar verkan.

 

Tack Frasse för att du alltid fanns anträffbar på Viber och lika ofta kunde tyda varje hjärtslag.

Tack Christian för alla dina kloka ord och att du kunnat hålla dig opartisk, för att du låtit mig ta med dig på diverse märkliga fester och för att du brytt dig ofantligt mycket om mig och mitt välmående trots att T är din bästis.

Tack Viveca för att du förstod utan ord, ringde och spelade Asaf - One Day i telefonen och drog upp mig första tiden, One day Baby we'll be old..

Tack Johanna för att du alltid förstått mig och kunnat sätta dig in i situationen.

Tack mamma för att du alltid står bakom mig, för att jag får bo på ditt golv, ha mina fåglar i ditt vardagsrum, äta din mat, röka dina cigaretter, sno en del av din garderob och ditt badrum (för att inte tala om vinden) trots det som är.

Tack pappa för att du lät mig veta tillslut, hjälpte mig på rätt köl igen och stöttade som mest när allt spårade i December.

Tack farmor för att du är världens bästa farmor (ingen vidare kommentar behövs för att hon är så bäst).

Tack Jeanette för att du får mig att tänka i andra banor och öppnar mina ögon för sådant jag egentligen inte ser.

Tack Isse för att du låter mig vara kvar trots att jag inte tillhör er familj längre.

Tack Maria, Stefan, Louise, Lars-Gunnar, Josefina, Meja och Melker för att ni släppt in mig och fått mig att

känna mig välkommen från första stund.

Tack Morgan för att du bestämde att jag skulle bo hos er när allt spårade i December, för att du låter mig vara hemma hos er så mycket som jag är, för att du ställer upp med råd, stöd, pengar, mat och husrum etc, för att du är en av världens kanske finaste pappor.

Tack Marcus för att du älskar mig och står ut med mig trots att jag lever upp till mitt smeknamn som Krångel.

Tack Thomas för 2,½ år.


Tack.
Och tiden börjar nu.

(p.s jag har inte fått dyslexi på gamla dagar, jag saknar bara rättstavningsprogram i min dator d.s)