När jag kom hem möttes jag av ett bohemiskt inslaget brev med skrivstilstext på som börjar "åh kära Symbiossyter!".

Älskade Mirjam alltså.

Jag som tidigare under dagen hade haft ont i hjärtat för att jag saknade kära vännen. Nu har jag förstått att hon inte bor här längre utan 20 mil uppåt i landet och det hela blir inte bättre av att det finns en tjej i min klass som är jättelik Mirjam både kroppsligt (lite och klen), utseendemässigt (blond ruffsig kalufs, rund näsa, stora ögon, mörka ögonbryn och en stor snäll mun) och klädmässigt (second hand).
Igår höll jag på att klappa tjejen på benet och utbrista nåt internt men kom på att "shit det är ju inte Mirjam!!!" precis innan tanken han bli handling. Något pinsamt. Hur förklarar man det liksom?!?

"Nej men eh.. när jag gick sista årskursen på gymnasiet och var olyckligast i världen så fick jag en symbiossyster som heter Mirjam som bodde hos mig fler dygn i veckan än vad hon bodde hemma som jag kom att utveckla ett systraskap med, baserat på våra plötsligt synkroniserade kroppar och en vänskaplig kärlek utan dess like... och nu är du så pass lik henne att jag trodde att du var hon"

Hur som helst så lyste brevet upp min dag oerhört och jag slogs återigen av insikten att snail-mail är fett underskattat. Ett mål med denna höst - att skriva minst 1 handskrivet brev i månaden, jag har en hel drös med människor att skriva till.

Och Syster Symbios - jag skriver tillbaka!



Hon hade dessutom skickat med en av mina favoritillustrationer föreställandes en ärta som det växer blommor ur som kommer från ett internskämt vi roades av väldigt mycket på gymansiet. Också blir det svart. Haha.


Tack, dig älskar jag!