Ja jag vet ju inte riktigt vad mitt fel sitter men av ännu okänd anledning så verkar alla mina serotoniner ta små pauser från mig och lämna mig helt åt mig själv, mina tankar och mitt öde i de mest opassande situationer numera. Jag kan komma på mig själv med att stå i en stor elektronikaffär iaktagandes en babylemur's kamp över ett vattendrag och plötsligt känna salta miljoner bränna i ögonvrån eller under en bussfärd från "stan" nästan behöva kliva av bussen för hunden som står och trampar snömodd i mittenpartiet av bussen behöver någon annanstans att sätta sina små tassar på, och varför inte min plats då? Jag har ju skor. Eller en mycket grå tant eller ett litet barn med trasiga vantar. Jag vet inte om det beror på att jag har lite för mycket empati i kropp och själ (i hjärtat) eller om det är bristen på d-vitamin eller om det för att älskade symbiossyster beter sig likadant eller om det är såhär det ska vara, hursomhelst så är det rätt krävande.

Sist dom gav sig av, serotoninerna, var det nyårsafton och jag låg under vår gran och grät och hörde Lars Winnerbäck genom taket och han sjöng "och det du anförtror åt mig ska jag anförtro åt dej" och jag kände mej som världens sämsta och önskade att det var September igen och att jag hade min allra bästa Marcus vid min sida igen, men det hade jag såklart inte. Bara en massa barr och pappas julklappar som han inte hunnit hämta ännu för att hans finaste fick en hjärnblödning.



Annars är det bara fint. Nu är mellandagarna över och man börjar få mer struktur på tillvaron och jag kan uppskatta nuet rätt bra ändå tydligen. Thomas säger att jag aldrig varit så medveten om nuet som just precis nu så jag tror att det skett en viss utveckling i mig och det är för det mesta bara till ens fördel, tror jag.