Juni. Månad nummer sex. Slutproduktionsmånad och studentmånad. Himla fin månad.

Ja klassen hade som sagt flyttat ned på Oktoberteatern och där höll vi till från nio till fyra varje dag och repeterade och repeterade och repeterade. Det var nu jag riktigt fick grepp om min roll och kom plötsligt att älska den och det var en oerhörd lättnad. Jag älskade den här veckan och kommer aldrig glömma våra äventyr inne och utanför scenen. Min fina klass.

Sedan hade vi premiär den 1 Juni klockan 19:00. Sex timmar tidigare var det tänkt att vi skulle haft genrepetition för musiklasserna men självklart så kom dom inte. Trots det så kan jag helt ärligt säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb på själva premiären. Resten av veckan spelade vi tre kvällsföreställningar och två dagsföreställningar. Vissa gick bättre än andra. Sedan var det plötligt slut och jag vaknade på Lördagen med andan i halsen och utbrast "jag kommer försent till Oktoberteatern!!!!" och trodde att jag hade missat en föreställning. Nog för att det mesta vi drömmer har någon slags koppling till vår verklighet, så även detta, men så brutalt trodde jag inte att jag hade påverkats av det hela.. Ibland känner man nog inte riktigt sig själv.

Malin tog studenten den  3:e Juni och vi var på hennes slutskiva.


Min älskade morfar fyllde 70 och firades av hela släkten på Sundbygård med mat och kubbspel!



Jag var hemma hos Thomas för första gången sedan dom flyttade och träffade hela stora familjen och skämdes över att var den enda som inte käkade kyckling och utforskade området.


Dagen efter det fixade jag mitt hår väldigt ljust inför studenten.


Och fotade till vårt programblad.


Måndagen efter det så var det sistamåltiden för alla oss tredjeårselever på skolan, vår skolas motsvarighet till studentbal skulle jag tro. Den hölls på Torekällbergets värdshus. En kväll av smaklig mat, plötslig sammansvettsning (sitta i en soffa och komma ihåg våra tre år tillsammans, alla tillsammans), lärarupptåg, musikuppträdanden och dans som kan liknas med studentskivan. Det var fint och alla som var där kan nog enas om att det var en himlans lyckad kväll och att det kändes ända ut i fingertopparna att det snart var dags.


Och vår klass fick plötsligen den oerhörda sammanhållningen som uppstod ytterst sällan men som då också var sjukt stark, lite som i Grekland. Så när man kom tillbaka från toan så satt hela klassen samlad i ena hörnet av lokalen och vinkade för fulla muggar och ropade "här är vi". FINA NI.


Dagen efter det pyntade vi vårt studentflak, vi och dansklassen som vi läste alla kärnämnen med.


Och sedan var det dags. 9 Juni 2010. Ett datum jag ALDRIG glömmer.

Det hela började hemma hos mig klockan 00:34 på natten då jag, med en morrig symbiossystern sovandes i bakgrunden, slutligen fann King Of Leon - Sex Is On Fire, då gick det in att:
"Nu snartsnartsnart så tar vi studenten."

Sju och en halv timme senare droppade hela klassen in hemma hos mig på champangefrukost. Jag hade ordnat fint på baksidan i trädgården där vi befann oss kommande timme. Vi åt rostat bröd med marmelader och drack champange, eller jag drack mjölk. Sedan klockan nio drog vi iväg till skolan. Samtliga klassmedlemmar förutom jag, Viveca, Carro, Mirjam och Josen gick till tåget och vi andra åkte Impala med Elvis Presley.
Vi sjöng, skrek, sittdansade och sprudlade av insikte att "VI TAR STUDENTEN IDAG!!!". Smått underbart.

Väl framme vid skolan möttes vi upp av tågåkarna och dansarna. Sällan har jag blivit så lycklig att se vår danshalva. Märkligt vad separationer kan skapa gemenskap och glädje. Studentfotografering och studentlunch och ett otroligt väntande. Pappas ringde där någonstans och frågade om jag var full. Nej jag var inte full, inte alls på hela dagen faktiskt bara sjukt glad och stammade "men kan vi inte bara få ta studenten snart, det går ju så himlans långsamt!!".

Ack så fel jag hade och ack vad jag har kommit att ångra det jag sade. Plötsligt var vi påväg ned till kyrkan, vi flickor från EsTa3 2007-2010 sjungandes studentlåten (Tina; "BA-DAM-PAM") och plötsligt satt vi och lyssnade till enstaka utvalda Musik2ors sång och Ripans tal och SSCHHHH på Fofi och plötsligt var vi ute på torget igen med sambaorkestern och PLÖTSLIGT så stod vid i trappan längst fram mot maren och såg oss själva i yngre versioner sitta uppklistrade på plakat och stolta föräldrar i folkmängden och ett rus i kroppen som fick benen att okontrollerat studsta upp och ned hela tiden. Obeskrivligt.

Min mamma var där, min pappa var där, min lillasyster var där, min mammas sambo var där, min pappas exfru var där, min mormor var där, min morfar var där, min farmor var där, min farfar var där, min farbror var där, min emma var där, min Fras var där och min älskade Thomas var där. Också jag då, som plötsligt tappade alla kunskaper om hur man poserar framför kameran eller agerar i stora folksamlingar utan bara irrade runt och troligtvis verkade helt uppsnärjd i det blå. Sedan bar det iväg upp på flaket och iväg med klassen och såpbubblorna och visselpipan och stämmorna som skrek och skrattgrät och benen som dansade och lyckanlyckanlyckan. Vår ljudanläggning dog dessvärre efter ynka 40 minuter men ingen brydde sig, det var bara att hoppa av och åka tåget hem till Rönninge där hela min värld väntade.

Min mottagning höll på till tolv på natten då sista gästen gick. Vi åt mat, socialiserade, öppnade paket och det hela fortskred i en rasande takt. Jag fick många fina saker men 3 ting som jag blev särskilt glad åt var en systemkamera av pappasläkten, en klocka av familjen Gerdau och ett tal av min älskade finaste man (i hela världen). Jag gråter sällan glädjetårar men det sistnämnda var oslagbart och det bästa är, förutom att det var mej det var riktat till, att vi har det på band. Sen plötsligt var det natt och Thomas säger; "Jag tror precis jag upplevt den finaste studentmottagning någonsin." Och jag håller med.
Tack för allt mina älskade <3


EsDnTa3 2007 - 2010. Lyckan i oss.



Studentdagen var den finaste dagen i livet, kanske. Dagen efter var dessvärre inte lika fin, då var det dags för vår sista skolavslutning tillsammans.

Avsked har aldrig varit min grej.. Vemod i dess största bemärkelse och satan vad ont det gör. Vår klass var aldrig en typisk Wendela Hebbe-teaterklass men vi hade något speciellt. Något väldigt speciellt.

För vi var Vi och det är alltid lika smärtsamt att se sitt Vi splittras.
Aulanavslutningen missade jag med flit men och i vår teateraslutning i teatersalen var jag inte heller särskilt närvarande i heller. Det var så tvära kast från dagen där på. En stunden endorfiner och eufori utan dess like och andra stunden tårar från hjärtats innersta Inne.

Ettorna hade gjort en låt till oss, de hade skrivit om "Sommartider" och stod där i en så fin engagerad skara och bara sjöng till oss. Rakt in i hjärtat. Sedan var det dags för den traditionella lingången och våra lärares ord och tal och sedan var allt slut.
Jag tror inte jag grät för att vi tog slut utan för att allt som nu skulle gå förlorat.


Samma dag på eftermiddagen hade Linnéa sin studentmottagning och var himla fin och lycklig.


Helgen där på gifte sig tjejer som under 12 år av mitt liv var min platsyster, kanske än idag, det är lite oklart. Det var fint och mitt första bröllop och jag fällde en och annan tår i kyrkan.


Thaimat med mina fina<3


Thomas var ljudtekniker för ett evangemang i en park i staden och vi var där och kikade.


Midsommarafton firades med Moa och Jocke. Vi klättrade på tak, åt hallonpaj, grillade bananer med choklad i ett eldfat på marken och spelade sällskapsspel. Sedan var klockan plötsligt två på natten och solen började gå upp och vi körde hem genom ett yrvaket stockholm och morgonsoligt tumba. Det var fint och oförglömligt.


Sedan frågade Thomas mig om jag vill flytta ihop med honom och det villa jag såklart så jag köpte vår första gemensamma pryl - glödlampor i våra färger.


Och jag piercade mig på Evelinas födelsedag.