Jag kan konsten att skrämma skiten ur mig. Få mig tappa andan. Få hjärtat att hoppa över några slag. Få kallsvettningar. Känna som att nu faller jag ned i avgrunden utan botten. Känna världens rotation 10 gånger snabbare. Snubbla till. Trilla ned. Och sen upp. Och magen vrids om ett varv så att det känns som att man ska kräkas eller något sådant. Jag kan konsten att skrämma skiten ur mig själv, det har jag alltid kunnat.

Hjärnkontoret bevarar lite för många och stora tankar just nu och platsbristen där uppe får mej att fatta dåliga beslut, eller åtminstonne beslut som jag har svårt att stå för och det är så jobbigt.

Och att du med gott samvete lägger dina ord i mitt hjärta, dina ord som gör så ont så att jag måste gråta, utan att förstår det minsta och sedan bara springa härifrån... är inte okej.