Jag tittar på "Utoya, en liten ö i världe" och gråter. En hittils okänd gråt som jag misstänker kan komma att återvända vid riktigt obeskrivrigt obefogade olyckor och orättvisor. Jag blir så himla rörd av detta. Jag kan inte ens komma ihåg fragment från en annan gång jag kan ha påverkats såhär av en offenlig sammandrabbning och då ska man ha i åtake att jag aldrig besuttit makten att kontrollera mina egna känslor.
Det gör så himla ont i mig och jag var och är inte ens i närheten av det hela och kommer förhoppningsvis aldrig bli det heller. Men för att förstå det bättre besöker jag manifestationer och minnesstunder, tänder ljus och ber.
Folk i min närhet har ryckt på axlarna och beklagat det hela i ett ögonblick för att sedan fortsätta konversationen om något helt annat. Jag klandrar er absolut INTE men måste fråga mig gång på gång kan ni vara så till synes opåverkade av det hela? Och just det scenariot att vara fast på en ö är nog det som fått mig att reagera mest. Att inte ha någon som helst möjlighet till flykt. Att verkligen gå en säker död till mötes såvida man inte överväger att kasta sig ut i det svarta okända, som också kan komma innebära samma öde, vilken jävla situation. svart möter svart. Vilken jävla jättepanik.

Imorn är det på datumet 1 månad sedan det skedde. Vilket innebär att idag för en månad sedan fanns dom som försvann fortfarande kvar. Bara den tanken får ju en annan att skälva inombords. Och nu i dagarna erbjuds de drabbades familjer och närhet att återvända till platsen där det skedde, vilket också är helt otroligt. Jag är för den idén (i början ville även jag fara dit för att förstå) men det måste vara en sådan absurd upplevelse att som mamma eller pappa eller syster eller bror eller mormor eller morfar eller farmor eller farfar eller moster eller morbror eller faste eller farbror, besöka platsen där deras älskade ungdom försvann helt harmlöst för 30 dagar sedan. Att ströva omrking på platsen där 77 liv togs på bara 72 minuter. Det är nästan 1 liv i minuten.

I natt hade jag en dröm att jag, Malin och Jas var på just en sådan där resa tillbaka till ön. Drömde att vi följdes i en stor skara och besökte plats efter plats där avrättningarna hade skett. Drömde att vi öppnade dörr efter dörr i huvdbyggnaden för att mötas av de hemskaste synerna. Drömde att vi grät och tröstade gråtande. Drömde om hur vi tog vägen ned mot bergslutingen på andra sidan ön och hur Jas plötsligt tappar hela sej själv och blir iväg dragen av något som finns men inte syns. Vaknade i panik.

Och det är kanske därför det känns så tydligt idag, kanske därför jag en månad senare måste spekulera öppet i det här. Men oavsett dag eller handling så är en sak säker:


Jag önskar att du utsätt för all jordens smärta både psykiskt och fysiskt, ditt offer till människa Anders Behring Breivik, din ondsinta JÄVUL!