~Här har du en del av min sanning~

Jag har aldrig förstått mig på det riktigt. Konsten att vara långsint. Att i veckor, månader ja kanske till och med ÅR gå runt och vara arg/ledsen/besviken över något som hände en gång i tiden men som i nuläget egentligen är helt orelevant, men ändå envisas med att klamra fast hela sitt jag vid det som hände DÅ. Jag vet inte om det handlar om stolhet eller om det faktiskt är en äkthet i det hela men jag vet att det är en konst att helhjärtat klara av att klamra sig fast i det förgånga så till den grad att man nästan går sönder en andra gång.

Och jag önskar ibland att jag var mer kapabel till det hela, för det är inte bara en positiv sak, att jag inte klarar av att leva i långsintheten. För tänk alla människor som ärrat en inpå märgen, som man i det ögonblicket det händer svär att hata resten av livet för att man inte på några vilkor kan förstå deras rätt att ta sig in sådär, deras rätt att ta sönder sådär i förhållade till deras position i förhållande till sina världar.
Tänk på dom.
Dom som verkligen aldrig i hela livet förtjänat att bli ihågkomna i tanken ens men på något mystiskt vis tycks nästla sig tillbaka igen, kanske inte till den position de hade innan men iallafall tillbaka in.
Dom som får återkomma gång på gång på gång trots skadan de orsakat och trots all energi som de fått oss att spilla. Tänk på dom Madeleine. Fast nej jag kan inte tänka så och det är där min obekvämhet i att inte kunna vara långsint kommer in i bilden igen.

För att plötsligt sluta vara hatisk och morrig med största sannolikhet ger intryck om att man ska ha gått vidare och förlåtit vad som har skett och släppt allt vad man stod för och tar tillbaka allt man tycket och tänkt. "ger intryck av" ja,  INTE "är ett faktum". Men hur ska en person kunna förstå att det fortfarande inte är okej om man inte fortsätter sin väg på krigsstigen? Det sker oftast inte. Därför tycker jag inte att det enbart är en positiv egenskap att inte kunna känna långsinthet, för att man tillslut inte tas seriöst.

Mitt exempel på det;
Att ha en bästa killkompis som man gör allt för i mångt och mycket och som man trots felklappande hjärta behåller i sitt liv och lovar att inte släppa (och gör det inte heller) oavsett vad som händer. Som man alltid räknar med, sympatiserar med, hjälper och stöttar, finns för 24/7 och som man värnar om så mycket att det slutligen går ut över ens riktiga förhållande, men man slutar inte för det. Som plötsligt förvänds och blir elak när denna någon hittar en kärlek och i ett naffs så har denna någon glömt ens värde och allt som cirkulerar i denna någons hjärnkontor är spydighetet och orättvisor och denna någon gör en så pass illa att man kokar inombords och gråter okontrollerat men förstår inte ändå. Och sedan går man omkring i natten och svär just på sånt här som jag nämnt ovan - att aldrig sluta hatas men tro det eller ej, nu 3 månader i efterhand så har det avatagit. Fast att jag fortfarande tycker att du förtjänar ett öde värre än värst så kan jag inte fortsätta vara dödsförbannad och det är där skon klämmer.

För att plötsligt lägga ned garden betyder i mångas ögon indirekt att allt är preskiberat och glömt. Men så är det inte. Inte på långa vägar.

((Men ett mynt har ju också tvåsidor. Och här nedan beskrev jag den andra sidan av det hela - en ordentlig långsinthet, men efter ett ytterst oväntad telefonsamtal i morse så känner jag inte kan eller behöver skriva ut det. För det känns som att jag kan andas i den situationen för första gången på två år och det är helt obeskrivligt.))

Och det var mina ord om långsinhet.