Den 13 September vaknar jag av att jag gråter. Djupt och skälvande. Högt och länge.
"Idag är det bara en dag kvar innan hon åker".

Jag hade under en månads tid haft nedräkning på antalet dagar det var kvar tills min absoluta bästa hjärtevän skulle flytta iväg till landet-som-inte-är-mitt-land. Dvs England. Och nu låg jag där med den hårda insikten att alla dagar hade gått mig nästan helt obemärkt förbi och att det som återstod nu var ett ynka dygn.

Ett ynka dygn och en miljard tårar. Och sedan flera månader utan varandra. Och en ångest som inte blivit smakad på på flera år. 

Det gjorde inte så ont när jag kom hem till absolut bästa hjärtevännen kvällen innan med en mosad kladdkaka och ett videokollage med oss genom tiderna.
Och det gjorde inte så ont när vi somnade den natten och jag tänkte "Det här är sista natten på väldigt länge". Och det gjorde inte så ont när vi satt ute i en park förmiddagen efter och rökte och sa att "Tre månader kommer gå fort - snart är det ju December"
Och det gjorde inte så ont när vi satte oss i bilen som skulle köra dig till Arlanda.
Och inte så ont när vi kramades hejdå.
Och ens när vi åkte hem utan dig med oss i bilen så gjorde de särskilt ont.

Det var först 3 timmar senare när jag hade landat hemma i mitt fd. torn och skrivit i mitt andra cyperjag att; "Jag har i alla fall satt upp din ljusslinga i hela mitt rum, tänt dina rökelser, smörjt in mig med din jordgubbslotion, sprayat håret med ditt balsamspray och lagt en ansiktsmask med din mud mask, för att intala mej att du inte är sååå långt bort och att det egentligen inte är någon panik." som det började göra ont. Och jag grät en gråt som jag inte hade gråtit förut och min älskade blev tillslut så orolig för mig att han höll mig som ett litet barn och vaggade mej fram och tillbaka och strök mej över håret.


Jag vet inte hur många gånger i livet det ska göra så ont att man tänker "Nu dör jag" men så gör man inte det. Det där var ett sånt tillfälle. Men det var då. Nu är nu. Och nu är det där 102 dagar sedan och iförrgår var saknaden över och kommer inte komma tillbaka på 2,5 veckor. Och vi låg i en trippelhög i vår soffa och pratade om allt som hunnit med och slaktade min födelsedagstårta och lugnet infann sig i mitt hjärta.