Och det är klart att jag vet att vi är sagan utan slut.
Och det är klart att du är den som får mitt hjärta gå från 0 - 100 och sedan tillbaka igen på mindre än en sekund.
Och det är klart att det är jag som ska få veta hela ditt liv och göra en bok av historian och att det är mig du någon gång kommer falla ned på knä för och jag som ska ska bära vårt framtida gemensamma liv och vi som om några år kommer göra allt vi planerar just nu.

Det är klart att du är "den rätta" i mitt liv såklart men trotts den vetskapen så slutar jag aldrig riktigt att förvånas över känslan av att "nu tuppar jag av för att vi skär i varandra som kristaller och får samtiden att gnistra"

Och nyss när jag satt och läste högt ur en av mina favoritbloggar som berör mej väldigt mycket och du sa "det är sättet du läser på som får mej att förstå en annars obegriplig text, du har fallenhet för de där" så förstod jag ännu en gång att du kan känna mej både innanpå och utanpå och ballerinapepparkaka, jag får inget samband i mina ord och det är så frustrerande MEN JAG ÄLSKAR JU DIG.