"Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra. För att vi trodde att det var bäst så. Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.

Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter. Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?". "