Det finns ett brev jag velat publicera här sedan det skrevs men av flera olika anledningar inte kunnat eller vågat. Det handlar om Marcus och skrevs mellan 23:00 och 06:00 natten den 5:e  till morgonen den 6:e  i Augusti föregående sommar. Innehållet är hela vår historia  från början till då, 6:e Augusti, (resten får ni veta en annan gång) och jag offentliggör detta dels för att jag vill att ni vet, ni som fortfarande rynkar era näsor och skakar på era huvuden och ifrågasätter hur man kan gå från en trolovad till en "ytlig bekantskap" (som någon valde att uttrycka det) på mindre än 3 veckor. För att ni ska förstå och sluta döma mig så hårt som ni gör (för det vet jag att ni gör). Och visst förstår jag er för ni vet inte (ännu) och visst kan det tyckas märkligt att på så snar tid att låta hela världen veta om fjärilarna och känslorna med diverse statusuppdateringar och bildkollga här och där  med så stora ord efter så lite tid tillsammans men läs det här så kanske ni förstår bättre sedan.

Jag läser brevet 12 timmar efter att det blivit klar, den 6 augusti, för att jag vill få Dig att vakna och förstå att sättet Du lever på och tankarna Du tillåter dig själv att tänka just nu inte någonstans är hållbara, men också för att Du måste förstå att Du kan så mycket bättre än såhär, att Du ÄR så mycket bättre än så här och att Du är på väg att slänga bort Ditt liv - Tänkte att vem är jag att döma och säga till Dig hur Du ska leva och inte leva men vet samtidigt att man som vän har ett visst ansvar att ingripa och försöka göra en påverkan när ens omvärld mår åt helvete fördjävligt, som Du gjorde. Därför läser jag brevet för dig i framsätet på din blåa volvo vid Statoilmacken i Östertälje med regnet kraftigt smattrandes utanför oss. Efter första stycket avbryter Du mig med

 ”Madeleine, är det här ett hejdå-brev?”

Brevet är som sagt skrivet mitt i natten, under en av de mer oroliga tiderna i livet och dömer hårt och kräver mycket. Jag ber om ursäkt på förhand om någon blir sårad eller liknande, nog för att allt som står är sant men ha i åtanke att det är mina ord och mina känslor men i skrift. Varsegoda;

---

" 6:e Augusti 2012

Här är Ditt brev.

Också det här med att inte hitta orden men kunna dem så väl ändå. Det har aldrig varit enkelt förr så varför skulle det vara det nu? Men riktigt så svårt som det är nu, är det verkligen inte menat att vara.

Jag talar om Dig och mig.

Jag vill inte behöva börja detta med ”den första gången vi träffades var..” men då jag inte kommer på en annan början så låter jag det börja så i alla fall.

Den första gången vi träffades ramlade jag framstupa över ett övergångsställe. Det var i mitten av oktober 2007, Du var sjutton och jag tio månader från sexton. Det var Hjärterdam som var vår gemensamma nämnare. Hjärterdam som på den tiden tillhörde en av mina närmaste vänner som en gråmulen måndagsmorgon kom in-skuttandes i teatersalen och lät yttra

”jag har träffat någon, han är inte som någon annan, han är finast i världen”.

Åtta timmar senare fick jag bekräftat att hon hade rätt, att Du inte var som någon annan alltså (det senare tog jag reda på själv 700 dagar senare). Du var lång, svarthårig, rödkindad, hade en grå täckjacka och ett leende som speglade öppenhet, äkthet och nyfikenhet och jag tyckte bra om Dig från början.
Du signalerade en trygghet som var svår att sätta fingret på var den kom ifrån (särskilt med tanke på att det pågick en separation i Din flock just då) och fick en alltid att känna sig välkommen och accepterad i din närvaro.
Och Du skrattade inte när jag ramlade, som samtliga andra i vår omgivning gjorde, för Du visste vad respekt var.

Att Du dessutom förstod det magiska i två par svarta stickade tumvantar (Anders & Roger) gjorde inte saken sämre. Och jag var glad att Hjärterdam hade hittat någon som besatt den sällsynta förmågan att visa hur en riktig första kärlek ”ska” vara.

I februari 2008 hade ni varit varandras i 4 månader och dåtidens träffpunkt var ett café i staden alla gick i skola i så föll det sig naturligt för oss att utveckla en vänskapsrelation. Samma månad tog det slut med min dåvarande kärlek och av alla människor som försökte hålla ihop mig så var det just Ditt ”Hej tjejen – det här klarar du” innan jag och Hjärterdam skulle på en klasskamrats födelsedagsmiddag som höll mig bäst ihop.
För att jag på de 4 månaderna vi hade vetat om varandra hunnit lära mig om Din sparsamhet på ord som sådana och ärligheten när det väl kom till kritan.

Våren, sommaren och hösten träffades vi sporadiskt som man gör med nära vänners pojk/flick-vänner. En hemmafest där, en gemensam fika här osv... Den 20 December fyllde jag 18 och jag minns att jag blev oförklarligt glad när min mobil, mitt under champagneskålandet med mina närmaste vänner, ringer och Du brölsjunger ”JA MÅ DU LEVA” och svär om ”vart fan man svänger av efter salems-avfarten” när man ska hem till mig (Trots att jag 1 dag tidigare blivit liknad med en svullen säl.)
Elva dagar senare har du nyårsfest hemma hos Dig och utbrister ”OJ jag har aldrig sett dig sådär fin.. eh sminkad förut” när jag kommer ut från toan iförd nyårsblåsan. Osminkad. Det kom att bli en av de bästa nyårsaftnarna i mitt liv och att Du levde upp i rollen som nyårsvärd galant var det inget tal om. Och återigen växte du lite i mina ögon.

Sedan kom våren 2009 och den obligatoriska studieresan till Grekland inföll. Hjärterdam hade som vanligt inga pengar på sin mobil att ringa hem till dig för, så varannan kväll lånade vi ut våra telefoner till henne att ringa hem till Dig. När vi kom hem i början av April så var det Du som mötte henne på Arlanda, men vi som satt i baksätet i hennes mammas bil och var glada att se varandra igen.

En månad senare gjorde hon slut med Dig.
En månad senare började du behöva mig.
En månad senare började jag finnas på riktigt för Dig.

Jag var i Danmark över Kristi himmelsfärd när första sms:et kom från okänt nummer. Jag som inte ville vara oartig svarade ”absolut inte ”på ”stör jag” och 2 minuter senare fanns Du i andra änden. Lättnaden som uppstår när rösten och ägaren till det okända numret visar sig tillhöra Marcus Colling.
Samtalet varade i 7 minuter, kostade mig 21 kronor och ledde till en fika 24 timmar efter min hemkomst och sedan umgicks vi nästan hela juni och juli.
Jag glömmer aldrig kvällen den 15 juni då jag förklarade för sista gången för den dåvarande kärleken att det inte gick längre, när jag så fort jag hade lagt på med honom, ringde Dig och bara behövde säga ”nu har jag gjort det” och Du sa ”okej, jag hämtar dig om 30 minuter”.

Du var nydumpad och jag en nydumpare.
Min tidigare nämnda kärlek var ute ur leken för sista gången och jag kände bara lättnad.
Din tidigare nämnda kärlek var ute ur leken för första gången och Du kände bara ångest.

Genast inledde jag Operation: Laga-Marcus-Colling.

När jag inte jobbade på bildelsvaruhuset (som du och dina vänner hade för vana att ”svänga förbi bara för att säga hej” minst 1 gång i veckan) så umgicks jag antingen med Johanna eller Dig. Fast mest med Dig. Jag kunde ringa Dig halv nio en tisdagskväll och be om äventyr och 30 minuter senare höra volvo-tut från framsidan av vårt hus. Det var skräckfilms-marathon i tornet, bad i hölö, bilpromenader mitt ute i ingenstans, smet-direkt-från-bunken, häng i Ditt hus och alltid alltid alltid Du och jag och hundra miljoner ord, för korta nätter och översovningar. Ibland var våra vänner med, ibland Hjärterdam men ofta var det bara vi och det var finast i världen. Och jag kämpade och kämpade och kämpade för Du fick inte på några villkor vara trasig, vara ledsen, vara ensam, jag skulle alltid finnas där. Jag fanns alltid där.

 

Och en dag i slutet av Juli när jag var husvakt och vi inte hade setts på 2 veckor kom Du hem till mig och mina ögon såg på Dig med en samma klarhet som feberögon ser ut på världen efter en längre tids sjukdom och det lyste om Dig och Du var finare än jag kunde komma ihåg Dig och efter att vi hade kramats länge sa du;

 

”Tack för att du lagade mig, nu är vi tillsammans igen.”

Jag fick omedelbart en stor klump i halsen men tvingade mig själv att le med hela ansiktet och sa ”Jag sa ju det, jag sa ju att allting skulle bli bra.” Resten av kvällen och natten och dagen efter det och dagen efter det och dagen efter det hade jag magknip.

Sedan försvann du.

Och så kom hösten och vardagen och jag började skolan igen och Du som tagit studenten började jobba och plötsligt så träffades vi max 1 gång i månaden och alltid i Hjärterdams sällskap och det vi 2 månader tidigare hade känt så starkt var som bortblåst.

- Det här var första gången vi gick från allting till ingenting.

2010.

9 månader efter vår sommar 2009 var det plötsligt dags för studentskiva för min klass. Temat var ”Va, är det studentskiva? Jag trodde det var…” – valfritt med andra ord.

Jag var Lilla My och visst visste jag att Du skulle komma, visst visste jag det men likväl kunde jag inte dölja min förtjusning är jag fick syn på Dig, iförd arbetskläder (”jag trodde jag var på jobbet”) på centralstationen tio över nio den där fredagskvällen. Jag minns att jag mer eller mindre flög på Dig men att Du, med en stelhet jag aldrig hade upplevt förr lite förstrött mest klappade mig på ryggen? Kramar som brukade vara Din specialitét. vad var det här? Var du ens där? Att Du dessutom 2 veckor tidigare låtit smsa mig mitt i natten, att Du kanske var kär i mig, förvisso i dimman men i alla fall, gav mig inte mycket klarhet. (Inte heller kyssen Du lät landa på min hals samma fredagskväll när vi sade hejdå).

Resten av våren 2010 hördes vi inte över huvudtaget och jag hade precis accepterat ditt
”bortfall” när det mitt i natten i slutet av Juni sa ”PLING” i min mobil och ”happ då var man singel då!” dök upp på skärmen. Redo att ta på mig räddningsmanteln och börja agera räddningspatrull, beklagade jag var som hade skett och undrade hur Du mådde. Men Du mådde bra. Och var inte i behov av någon räddningspatrull. Var inte i behov av Hjärterdam längre utan nu hade Du fallit.för.mig. och 24 timmar senare hörde jag samma välbekanta volvo-tut från vår uppfart som året innan.

Det var en obeskrivlig lättnad som infann sig i min bröstkorg. Det var så väntat det kunde bli men ändå ett av de största privilegierna jag fått ta del av. Att få vara nummer 1 i Dig. Att jag hade någon jag var helt förlorad i där hemma, spelade mindre stor roll i det hela – Du var ju tillbaka igen och nu stod du där med öppna armar och samma äkthet, nyfikenhet, acceptans, respekt och självklarhet i samma stora mängd som första gången jag upptäckte de egenskaperna hos Dig hösten 2007. Jag var så lycklig. Även fast det självklart blev lite av en schism i mig att Min Marcus, världens bästa Marcus plötsligt var tillbaka och fanns där bara för mig, om jag ville. Vi började umgås igen. Och äventyra igen. Men nu på lite mer främmande vatten och det var bland det mest levande jag hade vart med om. Vi hängde minst 1 gång i veckan och kände genuin saknad när det hade gått för lång tid. Och Du räknade alltid med mig, jag räknade alltid med Dig, fast att jag var någon annans.

(här bör jag tillägga att jag aldrig varit och aldrig kommer vara otrogen i hela mitt liv, visst lät jag Marcus komma farligt nära hjärtat men aldrig så nära)

En lördagskväll när jag var ledsen över att min närmaste tjejkompis snart skulle flytta utomlands och låg på min säng och kippade efter luft plingad det välbekant till i min telefon igen;
”Kom till Hölö, Jonas har kräftskiva”
- Först vägrade jag. För det första så var klockan redan elva och för det andra så gick det inga bussar.
”Ta en taxi, jag betalar”
- Först vägrade jag . För det första så var det minst 30 minuter till Hölö och det skulle bli väldigt dyrt för dig tänkte jag. Och för det andra så kände jag ju ingen där och ville inte komma oinbjuden.
”Ta en taxi, säger jag, jag betalar”.
- Och så fick det bli.

Taxichauffören körde i 190 km/h på motorvägen och jag trodde att jag skulle dö ungefär hela tiden. Men när Du mötte mig, lagom berusad, med det största leendet på läpparna jag någonsin hade sett hos Dig och med världens tryggaste famn kunde jag inte känna annat än att det var värt det. Resten av natten kom att bli en av de allra finaste i historien och det var där jag sa det första gången, när Du lyftit ned mig från Jonas studsmatta och bar mej på din rygg att;
”Jag älskar dig Marcus”.

Några timmar senare skjutsade Jonas, gentlemannen själv, hem mig. Helgen där på plingade det återigen till i min telefon och ”Kom till Södertälje Centrum. Scavengerhunt och jag saknar dej”. Som den blyga individ jag är så avböjde jag självklart förslaget först då jag inte ville störa Dej och dina vänner, men snart hade Du tvingat mig att befinna mig på tidigare nämnd plats och ett äventyr jag aldrig kommer glömma tog fart. När jag frågade hur jag skulle komma hem senare på natten log Du bara retsamt mot mig och sa;

”Det gör du inte”.

Resten av hösten umgicks vi konstant. Både hos Dig och hos mig. Vår kemi var alltid extremt stark och vart vi än vistades tog folk oss för något annat än vänner.

- Minns Du när till och med busschauffören på nattbussen kommenterade att ”vad fina ni är tillsammans!”?
- Minns du när Du sa ”Madeleine, är du medveten om att vi umgåtts alla helger 8 veckor tillbaka i tiden?”

Nej det var jag inte. Inte heller om hur himla unik och speciell vår vänskap var. Nog för att vi träffades jämt och ständigt och nog för att vi gjorde allt tillsammans...
(Tänk Dig att Du brukade åka hem till mig efter Ditt jobb någon gång i veckan för att på eget initiativ ”leverera ett paket röda L&M”.
Tänk Dig att vi sov hos varandra fyra helger på raken.
Tänk Dig att min mamma började fråga ”vart är Marcus då?” när Du inte var med mig.
Tänk Dig att det bara försvann.)
...Det, att vi hade umgåtts åtta helger på raken och hur himla unik och, ursäkta ordvalet, jävla magisk, vår relation var skulle jag inse först 8 månader senare.

8 månader senare när vi inte pratade längre.

Det hade blivit vinter och jag flyttade hemifrån, från huset alla våra sommarnätter 2009 hade spenderats och många höstbus 2010 hade hållits och i samma stund som jag inte längre adresserades till gamlebovägen längre så började det plinga i min mobil igen. Men nu stod det inte ”Kom till hölö, jag saknar dig” utan

 

”Jag tänker ställa bilen på tågspåret hejdå”.

Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv som kvällarna Du på fyllan smsade mig sådant. Jag som alltid skulle hjälpa Dig, vara Din räddningspatrull kunde plötsligt inte och sedan försvann Du och det blev tyst. Väldigt tyst.

- Det här var andra gången vi gick från allting till ingenting.

11 Juni 2011 Centralbaren.
Jag umgås med vänner, bland andra Hjärterdam och den tidigare kärleken, när en stor kille i svart huvtröja plötsligt böjer sig ned bredvid mig, omfamnar min bordsgranne och på vägen tillbaka ger mig ett ögonkast och i samma sekund så slår det mig att ”MEN DET ÄR JU DU?!?” Jag tror jag blev lika chockad och överrumplad som Du, även om det var Du som utbrast "MADELEINE!! Du ska inte vara just här just nu”.

Du slår dig ned bredvid mig och det är stelt. Som det aldrig varit förut. Och vi försöker prata men det är svårt, som det aldrig varit förut. Och jag blir torr i munnen, som jag alltid blir när jag blir nervös och gör något jag aldrig gör egentligen; ber att få ta en liten klunk av Din öl varpå Du svarar ”Harunte råd att köpa egen eller?!” men en kyla i rösten som jag aldrig upplevt hos dig tidigare. Jag förklara det jag precis skrev, att jag aldrig smakar andras dricka egentligen och att det är för att jag är torr i munnen och får tillbaka ”A visst hörru, du har inte råd å köpa egen”. Och ett hånskratt? Jag förstod inte då och inte heller mina bordsgrannar vad det var som var så kul, och än mindre det som sker i nästa minut;

”Asså alla jävla tjejer som är lika mesiga som du är då jävla värdelösa, jag fattar inte att ni orkar vara så jävla löjliga, TA VAFAN!! Det finns fan bara 1 tjej i världen som är normal å de är J******, vad fan håller du på med liksom?”

Jag. Har. Aldrig. Tidigare. Känt. Mig. Så. Förnedrad. Och sårad. Inför någon som ska föreställa vara min vän. Aldrig tidigare känt sådan avsmak inför hela Din karaktär som nu och min bordsgranne tittar oroligt på mig för han vet vad vi varit. Snabbt går jag därifrån och när jag kommer hem märker jag att jag storgråter. Vem tar sig friheten att säga något sådant? Och på min blogg skriver jag;

” Att ha en bästa killkompis som man gör allt för i mångt och mycket och som man trots felklappande hjärta behåller i sitt liv och lovar att inte släppa (och gör det inte heller) oavsett vad som händer. Som man alltid räknar med, sympatiserar med, hjälper och stöttar, finns för 24/7 och som man värnar om så mycket att det slutligen går ut över ens riktiga förhållande, men man slutar inte för det. Som plötsligt förvänds och blir elak när denna någon hittar en kärlek och i ett naffs så har denna någon glömt ens värde och allt som cirkulerar i denna någons hjärnkontor är spydighetet och orättvisor och denna någon gör en så pass illa att man kokar inombords och gråter okontrollerat men förstår inte ändå”

- Det här var tredje gången vi gick från allting till ingenting.

Jag trodde verkligen att Du skulle förstå och bry dej och komma tillbaka och be om ursäkt men det hände aldrig. Istället var det jag som 6 månader senare hörde av mig då jag under en av mina kvällspromenader plötsligt slås till marken av insikten att Du fattas mig. SÅ. HÅRT. Men lika svårt som det var att pilla småstenarna ur mina uppskrapade händer, lika svårt var det att nå Dig. Du var inte mottaglig och visade inte ens lite intresse tillbaka. Och det gjorde också ont. Därför beslutade jag mig att ”Nu stänger jag Marcus Colling ute för all framtid. Och det gick.

 

I fyra månader.Tills natten i Mars i år då jag drömmer att vi dansar i en lada och att jag svävar då Du för mig så väl i dansen. Och vi börjar smsa och prata igen och småsmå glimtar av oss:et från sommaren 2010 framträder och när det slutligen har gått 3 veckor till och vi smschattat varje kväll i veckan (fast inte fredagar och lördagar, för då är Du med din flickvän) så ses vi. Jag är sjukligt nervös (och torr i munnen) och kan knappt få fram ett ord. Du däremot pratar på non-stop. Om Din flickvän. Och när jag motvilligt låter mig skjutsas hem på kvällen hamnar jag i min soffa, återigen storgråtandes. Jag som alltid brukade flyga av Dig. Jag som alltid brukade stråla av Dig.

”Nu är det över”

bestämmer jag och tar bort Dig överallt, för det är faktiskt inte värt att lägga ned tid på någon som får en att gråta och skaka okontrollerat gång på gång på gång av besvikelse. Av svikelse.

- Det här var fjärde gången vi gick från allting till ingenting.

Också tystnaden. Du försöker i början att höra av dig men jag stänger Dig ute och Du slutar snart. Men så en natt i Juli dyker Du upp på facebookchatten och jag som bestämt mig för att vara totalt numb är också helt numb när Du skriver ”hej”. Tills Du låter mig veta att Dina världar rasar och Du med dem. Jag tar genast på mig räddningsmanteln och börjar agera räddningspatrull och 5 minuter senare RINGER Du mig.

- Och vi pratar som vi pratade förut.
- Och skrattar som vi skrattade förut men något är förlorat och det är klangen i ditt skratt.
- Det är inte lika levande längre.
- Du är inte lika levande längre...

 

Och jag hör att Du har ont.
”Du måste träffa mig imorn” säger jag.
”Ja” säger du.

Och hör och häpna – 12 timmar senare träffas vi och åket mot solen. Vi hamnar vid Skansundet och tanken var att komma på en plan till Dig så att Du överlever.

Men. Du. Pratar. Bara. Om. Din. Flickvän. IGEN.

Och det är stelt igen.
Och jag kan inte nå Dig igen.
Och det gör ont igen.
Och Du märket inget igen.
Och jag blir tyst igen.

När jag ska åka hem efter 2 timmar kramas vi och plötsligt i en halv sekund är allting precis som förut. Och ingen vill släppa men här kan vi ju inte stå och kramas. Och när vi släpper är det precis lika konstigt som innan och sedan sätter jag mig på bussen (och har repeat på kent’s låt passagerare som Du inte förstår vad jag menar när jag citerar den för Dig fast att texten är så simpel;

Har Du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände
När jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att Du förstår mig
Nej vad menar du?
Jag vill att Du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?

Där inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd
När inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?)

Och känner att jag dör om jag inte få träffa dig snart igen. Det får inte gå 4 månader till. Och när jag kommer hem så hamnar jag återigen i en stor gråthög på soffan och hör mej själv säga ”det är så jobbigt med marcus” och Thomas klappar på mig och säger ”det är alltid jobbigt med Marcus”.

Det jag såg i Dina ögon när vi stod där på stranden på skansundet, har jag aldrig sett i Dig förut. En så hjälplös blick har jag aldrig varit med om förut. Och jag vill bara hjälpa Dig, men Du är inte mottaglig och det är så JÄVLA JOBBIGT. Men jobbigast är ändå tystnaden som följer dagarna efter.

26:e Juli 2012
”Happ då var man singel igen. Fuck”

28:e Juli 2012
”Kom på maskerad i Tumba”
”Okej, jag är här nu”
”Ska jag pussa dig?”
”Okej.”
”Ska jag?”
”Ja, gör det!”

Vad som hände på Idas farstukvist klockan 02:27 Söndagen den 29:e Juli är fortfarande svårt att greppa. Vad som däremot skedde där efter är desto enklare att hantera. Nog för att jag var full. Nog för att Du var full. Men min sanning och ärlighet slutar aldrig att verka, slutar aldrig att existera.

Säger jag att jag älskar Dig och att du är min bästa killkompis, så är det så.

Att få hålla Din hand, dela cigarett och folköl med Dig, efter år av stelhet är stort. Att plötsligt för en natt få vara hela Ditt universum, efter år av ingenting är ännu större. Vad som däremot inte är så stort är det faktum att allt det Du säger till mig, kommer Du aldrig kunna leva upp till, så länge Du är så trasig och så osäker som du faktiskt är. Jag klandrar Dej inte men kommer aldrig, under några omständigheter, kunna acceptera hur Du tar ut det på mig, jag som vill hjälpa Dig, jag som Du ber hjälpa Dig.

 

Det gör obeskrivligt ont att Du inte bryr dig. Att Du inte kan bry dig. När jag säger; ”nu är det jag som behöver dig och ditt stöd” och inte får någonting tillbaka. Att du är så fruktansvärt omottaglig.
Jag som kliver ur sängen klockan 3 på natten, som jag delar med min trolovade, för att försäkra mig om att Du inte går helt i sönder efter en tystnad i 4 månader. En tystnad jag valt att skydda mig mot Dig för, som jag plötsligt bryter. För Din skull.

 

Det här är en relation som inte väger lika. En relation som gett mig mest oförtjänade hjärtbrydderierna någonsin men också de klaraste och starkaste endorfinerna i historien. Jag önskar så att det kunde vara vad det en gång var men uppenbarligen så går inte det.

Avslutningsvis vill jag återigen och ack så motsägelsefullt, men också så nödvändigt, påminna Dig om Din storhet, Du är inte så jävla dålig, ful och dum som Du tror.

- Det här är sista gången vi går från allting till ingenting."

 

Trodde jag. Att det är ett faktum är det, att vissa människor aldrig blir klara med varandra (alternativt aldrig förrän de gett varandra en ärlig chans. ) hur mycket de än bestämmer sig att det där var droppen, hur många gånger de än slutar höra av sig, slutar bry sig, slutar låtsas om den andres existens. Och så var det med oss, Marcus Colling och Madeleine Johansson. Det är fem gånger nu. Fem gånger jag bestämt mig för att vi inte finns mer och aldrig mer kommer göra det heller men alla gånger jag bestämt det har vi också hittat varandra. Jag var inte kär i honom från början, inte heller fyra dagar efter uppbrottet, när vi började umgåsa igen, men det var bara en tidsfråga sa min bästa bästis i världen, det var bara en tidsfråga var det. Och här är vi nu.

Det är nu 11 månader sedan jag var här inne senast och petade och säga att "mycket har hänt" vore en underdrift, för så mycket jag varit med om det senaste året minus en månad har jag aldrig varit med om inom så kort tid i hela mitt liv. Att skriva om sommaren känns inte relevant alls, nog för att jag brukade och fortfarande brukar ha behov av att detaljerat berätta om allt som hänt efter ett långt uppehåll, för att inget får under några omständigheter falla i glömska, men då det inom 7 veckor kommer en ny sommar så känns det för långt bort. Jag tänker istället skriva om de sista månaderna i livet. Så kortfattat som jag kan.

På min externa hårddisk finns en mapp som heter "Orden" och i den mappen finns ett dokument som heter "Hjärtat" på 72,2 kb, 22 sidor, 11 377 ord och 100 känslor som jag skrivit på sedan i Januari. "Hjärtat" var tänkt att bli vad detta kommer att bli men då det riktiga hjärtat inte på några villkor var beredd på att genomgå allt en andra gång så nära inpå, som det blir när man fördjupar sig i och återberättar nåt, som jag faktiskt gjorde, som det faktiskt var då, och var större och krävde fler kb, sidor, ord och känslor än vad jag först var beredd på, så kom det på avfart. För att det var det hårdaste jag gått igenom under hela min livstid och fortfarande är himla hårt stundom, för det är vad det är, himla hårt stundom.  
"Hjärtat" kommer att bli av men inte just nu och inte här för i "Hjärtat" står saker som skulle kunna komma att trampa på både 2 och 3 ömma tår och får både 4 och 5 fel nyfikna ögon att asdömma mig och det är det sista jag vill vara med om just nu. Klart ni ska få veta, ni som står mig närmast, det kan jag vara er skyldig, men då kommer det upp på en sluten sida, om ni finner nåt intresse i det vill säga. Säg gärna till. Men i nuläget är detta vad jag kan ge.

Det är såhär det är. Det har nu gått 7 månader minus en dag sedan jag och Thomas slutade vara ett vi. Det var ett gemensamt beslut men likväl det hårdaste av allt i alla tider. Som många av er vet så var vi sambos och förlovade och jag trodde (vi trodde) ända tills stunden vi sa att nu är vi inte ett vi längre att vi var menade för en livstid. Hela livet slängdes omkull med andra ord och metaforen att nån rycker undan mattan under ens fötter stämmet så väl. Jag slutade omedelbart att bo i lägenheten, även det var ett gemensamt beslut, för att skona oss själva. Från allra första början bytte jag sovplats varje natt. Åkte runt med min fjällräven hårt packad med det allra nödvändigaste, alltid på flykt och alltid på sparlåga. Slutade äta, slutade sova och rökte ett paket ciggaretter om dagen. Jag kallar det sedan tidigare att vara odödlig, att leva on the edge, så man precis överlever, att utmana ödet 24/7  men ändå bad jag till Gud flera gånger dagligen "Käre Gud gör så att jag överlever" för faktum är att jag trodde att jag skulle stryka med stundom och det ville jag aldrig oavsett smärta och ångest.

Odödligheten höll i ungefär 14 dagar. Sedan blev jag övertygad om att packa min stora lila väska (den vi en gång stoppade in Viveca i och stängde dragkedjan utan besvär) och placera mig och den någonstans iallafall en liten stund. Placerade den och mig på Tedh och Nattas golv i Riksten och blev deras inneboende ett tag. När jag upptäckte att mina kläder började se mer ut som en ryamatta än som mina kläder lät jag den flytta hem till mamma. Jag själv fortsatte att sova på Tedh och Nattas soffa nästan alla vardagar och i Marcus säng på helgerna. Ibland sov jag också hos mamman men det var oftast för stillsamt för att kunna undgå ångesten som man sprang runt med dygnet runt efter uppbrottet.

I September gjorde vi slut men redan 3 veckor senare ändrade jag min statusrad på facebook från singel till upptagen. Han heter som sagt Marcus (som ingen kunnat undgå) och är en vän sedan 5 år tillbaka. Vi har under alla år tyckt mycket bra om varandra, stundom lite för bra och tvingats stänga varandra ute men generellt sett alltid haft den andra någonstan långt bak i huvudet oavsett månader av tystnad och jag brukar kalla honom min bästa killkompis sedan sommaren 2009 då vi gjorde allt tillsammans. Marcus och jag återfår kontakten efter många månaders tystnad och ett snesteg som heter Duga, några dagar innan uppbrottet, visst spelar det in att han plötsligt återvänder, inger ett slags lugn (som det alltid gjort) men från början finns INGA avsikter. Vi ses en fredag, kysser varandra en lördag, kommer på oss förälskade i varandra en onsdag och blir varandras 10 dagar senare. Ja det gick fort och jag känner mest skuld i början. Får man verkligen lämna en trolovad den artonde och hitta ett annat hjärta den sjätte? Egentligen får man inte det men i praktiken var det inte riktigt så heller. Marcus och min historia är väldigt lång och har aldrig varit enkel. Och jag har själv varit där, varit den som blivit över och den smärtan är bortom alla ord i världen

Och jag är kär och du är kär men jag är livrädd för jag äter fortfarande inte, sover endast fyra timmar per dygn, har inte varit i skolan på tre veckor, röker ofantligt mycket och har absolut inget som talar för att jag skulle kunna vara bra för dig. Du vet säger du och du accepterar det säger du och nu är du min flickvän säger du. Också är det jag. Som jag skrev på facebook till en man som behöve kommentera "OJ! Det gick fort!" - För den utomstående ja, för den inomstående nej.

I Oktober flyger jag bland molnen och känner mig så himla trygg och säker i mig själv. Dels för att jag nu gått ned nio kilo men också för att jag insett att livet är mitt att göra vad jag vill med. I November kraschar jag hårt och verkligheten kommer ikapp. Ligger på Nathalies säng och hyperventilerar och tror att jag ska dö igen. Gör saker som gör det hela värre men som jag tror hjälper och kan inte på några vilkor förstå varför du (T) inte vill veta av mig. För det vill du inte i två veckor. Sedan vill du plötsligt det och hela världen slås omkull igen och jag är plötsligt inte säker på nåt längre, förutom en sak - att jag måste flytta. Flytta till Umeå.

"För att jag alltid velat bo norr över. För att jag vill uppleva en stad där stigarna inte redan är upptrampade. För att jag inte har något här som håller mig bunden längre. För att jag vill lära mig livet från scratch helt ensam. För att det var där uppe jag ville plugga från början. För att det är Umeå".

Förklarar jag.  Det hela går mycket fort, som med allt med mig när jag fattar beslut om nåt och inom två veckor har jag en andrahandstrea på 79 kvadrat ståendes och väntandes på mig, men jag flyttar först i Januari, när jag omtentat de 4 tentorna min ångest den här hösten satt stopp för. I övrigt så festar jag hårt, fortsätter att testar mina gränser till max och börjar äta kött igen för att jag inte orkar bry mig längre.

I December fattar jag mitt sunda förnuft, efter 4 veckor av ambivalens och det är också PISSJOBBIGT men en nödvändighet förklarar jag för dig och mig och nu får det vara såhär, nu får det vara nog. Slutar oäta, osova och extremröka och släpper in Marcus på riktigt. Flyttar ut alla mina saker från lägenheten och låter dem bo i Marcus mammas butik, börjar sova ännu mer hos Natta (som nu är hennes egen bara) och har som ett litet kollektiv jag, Marcus och Natta. Och allt börjar kännas mycket bättre, mycket stabilare.

Också fyller jag 22 och har middag på Hard Rock Café och alla jag tycker så mycket om är där. Sedan blir det jul och vi firar med Marcus familj och på juldagen bilar vi till min farmor i norr. Åker skoter, pulka och spark. Sover länge, andas djupt och känner genuin lycka för första gången på väldigt länge.

Den 29:e December besöker vi min nya stad och bara njuter av livet. Lugnet efter stormen tror vi. Glatt ovetandes om vad som komma skall. Snarare lugnet INNAN stormen. För vi ska nu bli ögonvittnen till nåt som är så fint i början men urartar i nåt vi aldrig kunnat drömma om i slutet. Slutar prata med mamma, flyttar in permanent i Marcus stuga i Hölö (på hans pappas beordran) och spenderar 30:e December till 1:a Januari på sjukhus. Börjar inse hur mycket jag faktiskt utsatt mig själv för sista fyra månaderna, hur mycket stryk min kropp faktiskt fått ta och hur lite till som krävs för att den ska ge upp helt.

Januarimånad är ett enda stort svart hål. Är ledsen mest över allt,  mest överallt. Hos Jeanette, hos din mamma, hos din pappa, på pendeltåget, i vår gamla lägenhet, i Åkers styckebruk och i skolan. Tror mig klara mer än vad jag gör vilket resluterar i ett breakdown á la brutalos i skolan och sedan sjukskrivning i 6 veckor. Men jag får fyra nya vänner som ska komma att förgylla min tid avsevärt. Januari är tänkt att bli min flyttmånad och visst svider det när jag tvingas inse att det inte kommer bli av datumet som jag satt, visst gör det de, men samtidigt känner jag lättnad. Idén som först var min har kommit att bli vår och nu ska du också flytta har vi bestämt men för att det ska ske så måste du ha ett jobb i Umeå och det har du inte. Och inte jag heller men jag har en skola jag är tänkt att gå till som jag inte går till. För att jag inte orkar. Och jag lyssnar bara på låtar som Gubben I Lådan (Daniel Adams-Ray), Rostig Kärlek (Petter), Svalkar Vinden (Den Svenska Björnstammen), Kärlek Vid Sista Ögonkastet (Maskinen), Black Dahlia (Hollywood Undead) och Tröjan Du Hatar (Norlie & KKV). Och är allmänt jävlig att ha och göra med.

Sedan blir det Februari och vi inser att vi måste stanna ännu ett litet tag för i tillståndet som är nu måste vi vara tillsammans för tillsammans är vi starkare. Så vi stannar och du söker en miljard jobb där uppe och alla säger "tack men nej tack" och jag börjar få panik över att bo i en resväska och över att duvorna snart måste bli flyttade från T's lägenhet. Spenderar några helger på Oaxen där jag har en av mina största tryggheter och börjar må lite bättre. Flyttar duvorna hem till min mamma, som jag pratar med igen och sover hos ibland, den 24:e Februari. Och det känns jobbigt för vi har inget längre att prata om du (T) och jag och det här är det absolut sista som vi delar som vi slutar dela och din lägenhet luktar så jävla mycket oss.

Postar iväg 32 olika brev med jobbansökningar till Umeå och får svar på 2. Och den 2:a Mars tar vi tåget upp igen och inleder stora jobbsökarveckan. Vi bor i min lägenhet, hyr världens minsta bil från statoil, fascineras över hur himla mycket mer snö det är här, lagar bara mat som vi tycker om, gör allt för att lära känna vår nya stad, går på lägenhetsvisningar och på arbetsintervjuer varje dag. Jag får svar från Jula och Ica-Maxi och intervjuerna går helt otroligt bra. Du får svar från Sjöboden (fiskföretag) och Kurres Bil. Och det är en väldigt fin fast omtumlande vecka men det enda jag kan känna när vi sätter oss på tåget hem till Stockholm igen är... lättnad.
 När vi kommer tillbaka till Stockholm igen börjar uppförsbacke nummer; har-tappat-räkningen. Nu  har jag fått tillbaka försmaken att bo själv igen och får panikångest av att se min stora lila resväska på ditt trägolv i din lilla stuga.

gråter jag. "Jag vet, jag vet" suckar du. Och jag vet att du vet hur jobbigt jag tycker ALLT är. Och du vet att jag vet hur jobbigt du tycket ALLT är. Och den ekonomiska biten är också svår men du har en snäll pappa som löser allt. Också ringer Ica-Maxi och säger "Hej Madeleine vi vill att du börjar jobba hos oss med omedelbar verkan". Också ringer Jula och säger "Hej Madeleine, intervjuen gick ju jättebra, när vill du börja?". Och dagarna efter ringer Sjöboden och erbjuder dej anställning från och med Maj. Nu är allt fixat. Nu har vi allt vi kämpat för och väntat på i fyra månader. Nu får jag kalla fötter.

Vi sitter i bilen den 24:e Mars (två dagar efter att jag har varit på introduktion på Ica-Maxi) och är påväg från Oaxen efter barnvaktning av systern som välkomnade oss med en bild på dej och mej med texten över "Ett par som håller ihop för alltid", när det slår mig att jag håller på att göra något jag för 6 månader sedan svor för mig själv att aldrig göra. Att aldrig gå emot mig själv igen. Jag kan inte flytta 70 mil uppåt utan alla jag älskar, jag har varken behovet eller viljan. Jag vill inte attackköpa en bostadsrätt jag inte finner attraktiv någonstans och jag vill absolut inte göra det med den här osäkerheten och ångesten lurandes i bakgrunden. För det är så jag har känt sedan vi kom hem från Umeå sista gången, osäkerhet och ångest. Och det är faktiskt mitt ansvar att säga till nu och inte imorn när vi skrivit på avtalet för bostadsrätten och ditt nya anställningavtal och lagt det på lådan, eller ännu värre om två månader när vi väl sitter där, att jag inte vill mer. Jag vill inte, jag vill bara vara jag och jag har inte fotograferat, illustrerat eller skrivit på 7 månader.

Vi kör hem till dig och jag säger att jag vill flytta min lila väska till mamma och du svara "absolut" utan några frågor. I bilen påväg till Salem, där min mamma bor, säger jag att jag måste berätta nåt och du blir livrädd. "Det är ingen fara säger jag" med hjärtat i halsgropen "Kör mot Åbykvarns strand". Och vi kör mot Åbykvarns strand och sätter oss på en brunn och ser ut på vattnet och är tysta. Och det ligger i luften så jävla tydligt men du får ändå dra det ur mig. Också säger jag allt som jag känner och vill och gråter och snorar och viftar med armarna och säger att jag är värdelös och att jag förstår om du inte vill vara med mig nu, jag som bara förstör och ändrar allt i sista sekunden, men du blir inte ens upprörd. Du bara förstår och det gör du alltid, för du är världens bästa Marcus.

Och så ser det ut nu. Vi blir kvar här. Och vi blir kvar som vi är. veckorna efter det beslutet var naturligtvis väldigt turbulenta då vi plötsligt behövde tänka om helt och hållet. Först tänkte jag att jag ville bo själv och bara få vara jag och göra allt jag inte gör nu. Sedan hände något som fick mig ned på jorden igen och fick mig att inse igen att jag faktiskt är urbota askär i den där fantastiska individen som envisas med att kalla mig sitt Krångel, gång på gång fångar mig i fallet (även bokstavligt talat så att hans pappa måste hojta "lägg av med det där, jag blir orolig"), köper ett trekilos påskägg till mig, accepterar älskar förlåter och förstår mig till 100% i de allra svåraste stunderna, ja han som väntat på mig i 3 år och som jag blir helt fånig av att inte få träffa dagligen, varför i hela fridens namn ska vi sära på varandra om vi knappt klarar 24 timmar på varsitt håll? Nej bara.

Och igår var jag med om in första operation i hela livet. Blev sövd och karvad i med narkos och hela kittet och vaknade helt väck  (men kunde ändå förmå mig att pressa fram "Vart är Marcus?") och fått knapra citodon sedan dess och knatar omkring som en annan sengångare, men faktiskt så känner jag  att idag är första dagen på 7 månader som allt faktiskt håller på att lösa sig. Trots att jag fortfarande bor på madrassen på mammas golv och trots att det var först för två veckor sedan min lila väska blev tömd på riktigt (så nu har jag "bara" 3 olika platser jag förvarar mina ägodelar på) och trots att jag står helt utan någon inkomst eller sysselsättning i nuläget så kommer allt bli så himla bra tillslut. Och så är det. Det är såhär det är.

De senaste sju månadera har varit de allra jobbigaste, hårdaste, mest ledsamnaste, ångestladdade i hela mitt liv och jag vill aldrig göra om dem, men faktiskt så vill jag inte heller vara utan dem för det är faktiskt sådär som jag skrek att det inte var den där tisdagen artonde september när vi hade avlossat det sista skottet och jag var vitpudrig av saltkristaller i hela ansiktet och på halsen - what doesn't kill you makes you stronger.

 

Avslutningsvis vill jag tacka alla er, ni som blivit mina ögonvittnen, ni som mer eller mindre ofrivilligt iakttagit, undrat, tänkt, tyckt, tagit hand, lagt förband, uppmuntrat, nedmuntrat osv. det som skedde för sju månader sedan och fortfarande stundom sker. Utan er - inget mig.

Tack Nathalie, för ALLT verkligen, för att du hjälpte mig att strukturera mitt liv straxt efteråt (skrev packlistor, arrangerade nedpackning av det gamla, planerade mina dagar etc.) för att du lät mig bo på er soffa, äta upp er pasta och cornflakes, för att du lät mig vara hur trasig som helst när som helst var som helst, för att du fick mig att inse att det är helt okej att gråta och må dåligt, för att du stannade hemma från ditt jobb och tog hand om mig, för att du lät mig sova under ditt täcke i din säng, för att du fanns anträffbar både IRL och på telefonen 24/7 oavsett om du jobbade 2 timmar bort, för att du släppte in Marcus omedelbart.

Tack Julia för att du såg rätt igenom mig från början, tvingade mig att börja äta igen, alltid svarade  ärligt när jag frågade och erbjöd mig att flytta in hos er med omedelbar verkan.

 

Tack Frasse för att du alltid fanns anträffbar på Viber och lika ofta kunde tyda varje hjärtslag.

Tack Christian för alla dina kloka ord och att du kunnat hålla dig opartisk, för att du låtit mig ta med dig på diverse märkliga fester och för att du brytt dig ofantligt mycket om mig och mitt välmående trots att T är din bästis.

Tack Viveca för att du förstod utan ord, ringde och spelade Asaf - One Day i telefonen och drog upp mig första tiden, One day Baby we'll be old..

Tack Johanna för att du alltid förstått mig och kunnat sätta dig in i situationen.

Tack mamma för att du alltid står bakom mig, för att jag får bo på ditt golv, ha mina fåglar i ditt vardagsrum, äta din mat, röka dina cigaretter, sno en del av din garderob och ditt badrum (för att inte tala om vinden) trots det som är.

Tack pappa för att du lät mig veta tillslut, hjälpte mig på rätt köl igen och stöttade som mest när allt spårade i December.

Tack farmor för att du är världens bästa farmor (ingen vidare kommentar behövs för att hon är så bäst).

Tack Jeanette för att du får mig att tänka i andra banor och öppnar mina ögon för sådant jag egentligen inte ser.

Tack Isse för att du låter mig vara kvar trots att jag inte tillhör er familj längre.

Tack Maria, Stefan, Louise, Lars-Gunnar, Josefina, Meja och Melker för att ni släppt in mig och fått mig att

känna mig välkommen från första stund.

Tack Morgan för att du bestämde att jag skulle bo hos er när allt spårade i December, för att du låter mig vara hemma hos er så mycket som jag är, för att du ställer upp med råd, stöd, pengar, mat och husrum etc, för att du är en av världens kanske finaste pappor.

Tack Marcus för att du älskar mig och står ut med mig trots att jag lever upp till mitt smeknamn som Krångel.

Tack Thomas för 2,½ år.


Tack.
Och tiden börjar nu.

(p.s jag har inte fått dyslexi på gamla dagar, jag saknar bara rättstavningsprogram i min dator d.s)